Missa för sjutton fyllegubbar inte årets upplaga av Tempofestivalen! Dokufesten äger rum 10-14 mars, och detaljer kring platser, biljetter och tider hittar ni såklart på Tempos hemsida!

Tempofestivalen är helt klart en av de mer intressanta händelserna under det stockholmska filmåret, och årets program känns riktigt spännande. I synnerhet alla de fantastiska musikdokumentärer som bjuds! Tre givna [musik]dokumentärer för GF-redaktionen blir; Uli M Schueppels film Off Ways. Om Einstürzende Neubauten och deras resa från väst- till östberlin, för att som första västtyska band någonsin uppträda i Östtyskland.

Sen Taqwacore om den islamska punkscenen. Absurd kombo (punk + islam), men fruktansvärt intressant! Och så sist men inte minst, Jonas Johannessons och Martin Snyggs jakt på sanningen bakom ett av sveriges mest mystiska band- Philemon Arthur and the Dung! PEPP!

Andra höjdpunkter på schemat är Magnus Bärtås film om den ultrabisarra historien bakom Pulgasari (ni vet, Kim Il-Jongs lilla skötebarn) och kidnappandet av Choi Eun-Hee (Madam Choi), Erik Gandinis dokumentation av Silvio Berlusconis utseendefixerade slem-samhälle, och såklart berättelsen om de sydafrikanska punkrebellerna i Fokofpolisiekar! Därtill finns en hel drös högintressanta politiska dokus att beta av. Spännande!

Random runkinlägg för oss som blir pissvåta i brallan av stenhårda Pinku-brudar med yppiga bröst, fnittrig dra-åt-helvete-mentalitet och stenhårda nävar. Uppsatsen får vänta, idag ägnar vi oss helhjärtat och passionerat åt det ytliga! Enjoy, kompisar!

…Hoppas det var lika bra för er, som det var för mig!

Då jag helt snöat in på Afro psych och djungle beats för tillfället, känns det himlarns peppigt att hjältarna bakom Sublime Frequencies kommer att släppa en 70 minuter lång DVD med Etiopiska tongångar och exotiskt flum. Det fluffar helt klart upp en annars rätt medioker tisdag!

För att liva upp ytterligare bjussar jag på två funktastic låtar:

Nigeriansk psychedelica/funk från 197X. Svängigt som tusan!

Tirogo, Nigeria 1977. Omöjligt att inte gilla det här! Texten + lallandet, lixom..!? Briljant!

Gungar du igång på tunga grejer som det här, kan du med fördel klicka hem den här suveräna plattan med Zambisk Black Power-psych. Obskyrt, tokbra, inspirerande och oerhört tillfredställande!

Apropå fullkomligt urballad verklighetsflykt. Fick äntligen tummen ur (den satt hårt, den satt länge) och gluttade på Mindgame. Helvete vilken tripp!
Den har redan varit uppe en gång på GF, så jag hänvisar till Björns tidigare inlägg. Men för alla dumplings i Nippon- SE DEN!

Snö. Förbannad jävla snö. Överallt. Inte en prunkande trollskog så långt ögat når. Inga regnbågar att gömma sig under. Inga vidunderliga vidder, strödda med talande afodiller. Inga böljande oceaner ruvandes på magiska undervattensvärldar. Nä. Grått jävla slask och livsfarliga istappar. Och det är väl just precis därför jag så totalt snöat in på surrealism för tillfället. Sprakande fantasivärldar där horisonten blinkar i neon, har väl förvisso alltid rockat raggisarna av mig. Men när vintern tycks lika ändlös som snorsträngarna som hänger ur snoken på en, är det alldeles alldeles extra fint att fullkomligen hänge sig och låta sig sugas in i dessa världar där inget är omöjligt.

Och det verkar inte bara vara jag som spinner igång på knasigheter i dessa dagar. Surrealismen känns lite som den nya Postapokalypsen. Efter att ha blivit matade med koreanska flodvågor, dammiga vägar och trasdocke-dystopier, börjar färgerna så sakteligen smyga sig in i salongerna.

I julas slog det gnistor på varenda bioduk när den vettlösa kombinationen Terry Gilliam-Tom Waits-Heth Ledger lurade med oss till paralella universum, sprängfyllda av drömska lögner, leviterande munkar, Fez-klädda dvärgar, osannolika illusioner och hängda män. Och innan lukten av rökelse och Dr. Parnassus brännvin ens lämnat rummet, tar Spike Jonze med oss över det största av hav, till Vildingarnas Land. En otämjd plats för missanpassade varelser. Vacker, vild och vanvettig. Men även i en magisk fristad, bebodd av håriga, anarkistiska figurer- frodas ångest, ensamhet och avundsjuka. Fastän berättelsen om Max och hans flykt in i sin egen fantasivärld är rätt mörk och bitvis ledsam, är det en sällsam och oerhört fin saga, med djup och magi.

Och nu, lagom till annalkande explosion av färger och förtrollade nätter (jorå) är det dags för knasigheternas och den moderna surrealismens gigant Tim Burton att presentera sin adaption av Lewis Carrols klassiska berättelse om Alice i underlandet. Skitsamma att jag är något mätt på såväl Burton, hans tant och Depp- underjordisk, storslagen, bombastisk surrelism säger jag inte nej till!

Alice in Wonderland, The Imaginarium of Dr. Parnassus och Where the Wild Things Are

Annat flum jag förtollat och drömt mig bort med under vintern;

• La planète sauvage – Fransk-tjeckoslovakisk tecknad Dalí-surrealism, där kunskap är nyckeln. Klasskamp in space, på ett väldans smakfullt sätt. Från 1973.
• Valerie a týden divu – Tjeckiskt sjuttiotalsflum (1970). Eventuellt snäppet snyggare än bra. Mörk och märklig.
• The Saddest Music in the World (2003) – Guy Maddin tar oss med till Winnipeg under den stora depressionen där en tävling i ”Världens sorgligaste musik” hålls. Galet och underhållande med bongotrummor, ölben och fantastisk musik.
• The Legend of the Suram Fortress – Sovjetisk saga anno 1984. Mycket egendomlig film med helt makalös scenografi och kostym. Om fästningen Suram som är under ständig konstruktion, men alltid faller samman. Lösningen på uppbyggnaden är inte helt konventionell…Trollbindande!
• The Piano Tuner of Earthquakes (2005) – En demonisk vetenskapsman med märkliga maskiner, kidnappar en operadiva och lurar en pianostämmare till sitt residens, för att ta hand om hans ”automatons”… Bröderna Quay är vanligtvis husgudar när det kommer till märkligheter, men Piano Tuner är inte helt klockren. Hur som är den mystisk, Quay’ig och helt klart sevärd.
• Antonionis mästerverk Zabriskie Point (1970) har jag sett för kanske hundra gången nu. Slutscenen slutar aldrig imponera. Likaså knullscenen. Magiskt. Dessutom har filmen ett av tidernas bästa soundtrack!

Men det mest surrealistiska av allt, måste ändå vara att Grym Film, likt Fenix, reser sig än en gång.

En kille får vara som jag är: lite rockig, trashig och röjig. En flicka skall bara sitta ned och säga ja tack eller nej tack.

Att jag inte sett Göran Olssons dokumentär Fuck You, Fuck You Very Much (1998)  tidigare känns ju som ett jävla skämt. Men så igår var det som att tiden plötsligt var kommen, och DVD’n infann sig som genom ett mirakel framför mina gluggar. Så fredagskvällen spenderades hemmavid med barret nedkladdat av ammoniak, BiB’en inkopplad och Leila K i rutan. High freakin’ life.

Fuck You, Fuck You Very Much visar sig ha en trollbindande effekt från första rutan. Det är femtio minuters total anarki och rock n roll, och det är så jävla bra. Så många sanningar som levereras, och så många sanslöst briljanta scener (scenen med Perelli är obetalbar!) Jag har aldrig gjort det förut, och kommer förmodligen aldrig att göra det igen, men för att citera Strage; ”Ett mästerverk i genren”. Ja fan. Det är snyggt och eneklt utfört, rakt på sak och in your face.

Jag skall jävlar i mig plita ned LEILA K på skinpajen! Mer punkigt och grrlpower’igt blir det knappast. Se!

Förra torsdagen hade Grym Film den äran att närvara vid premiärvisningen av Mia Engbergs feministiska porrprojekt Dirty Diaries på Rio och efterfeten på Strand. Regn, bubbel, mingel och porr. Trevligt as fuck!

Hajpen som uppstått kring filmerna är verkligen helt sanslös! I morgonsoffor, i debattartiklar, i radio och på bloggar har filmerna både hyllats och sågats. Har ni hunnit se dem än? Vi GF‘are stämmer såklart in i lovsången- heja Engberg!

Här har ni lite pix från jippot;

Ebba, Galaxina Films

Freja

Mia Engberg

Besök Dirty Diaries hemsida för info & lite smakprover!

SPURT! SPURT! Warner Brothers har idag bekräftat att Guy Ritchie är den som kommer stå bakom kameran när DC Comics stenhårde antihjälte Lobo skall transformeras till live-action! Projektet väntas ta fart tidigt någon gång under 2010.

Rent spontant är det mycket som spritter till i skallen efter att blivit varse nyheten. Guy Ritche liksom… Vafan. Inget stort fan så att säga. Fattade aldrig hajpen med vare sig Snatch eller Lock, stock… (för att inte tala om patetiska skitrullen Swept Away, haha). Men visst, han kan väl i viss mån konsten att kombinera våld och humor, men jag har väldigt svårt att se hur HAN skall kunna ge en av serievärldens allra coolaste karaktärer en värdig tolkning. Och hur fan tänker WB när de säger sig sikta på en PG-13 rating? HALLÅ?! Lobo = SEX & VIOLENCE en MASSE! (Lobo är alltså, för er som inte är bekanta med serien, snubben som beskrivs enligt följande ”He enjoys nothing better than mindless violence and intoxication.”, ”…He is also arrogant and self-centered, focusing almost solely on his own pleasures”, och så vidare.)
Och historien de kommit upp med sen;

In the film, he is a seven-foot tall, blue-skinned, indestructible and heavily muscled anti-hero who drives a pimped out motorcycle, and lands on Earth in search of four fugitives who are bent on wreaking havoc. Lobo teams with a small town teenaged girl to stop the creatures.

Men whaddafrag?! What on EARTH is Lobo doing on… earth? Med en tonårsbrutta? Och PG-13 rating? I regi av Ritchie..?

Gah.

Nåväl. Skall bli mycket intressant att se vem de sätter i rollen som självaste Lobo (vem lägger ni er röst på?). Jag kommer följa utvecklingen av projektet med stor spänning. Tills dess att ny information ploppar upp, tänker jag gräva ned mig i alla mina gamla serietidningar och frossa i utomjordiskt ultravåld, space dolphins, kloner och brutala one-liners!

Whaa! Det här hade jag ju helt glömt bort att skriva om!
Som uppföljare till Stadsmuseets utställning I Huvudrollen Stockholm, vilken hyllade huvudstaden som filmstad, erbjuder museet nu under sommaren riktiga nördpromenader under parollen Filmstjärnornas Stockholm!
Med journalisten Mikaela Kindblom i spetsen knatar man omkring och blir fylld med anekdoter om såväl Greta Garbo, Dramaten, Ingmar Bergmans favvo-BIO och så vidare.
Dessvärre tycks vandringen bara cirkulera kring city och östermalm. Själv är jag väldigt nyfiken på det filmiska Södermalm, men det kanske kommer nån annan gång..?

Turen tar cirka 90 minuter och går loss på en hunka. Första vandringen var igår  (nån som gick eller vet nån som gick? Synpunkter?), men genomförs även 6 augusti, 3 september och 15 september. Läs vidare här här mer info samt paxa biljett.

Även en cineast kan behöva röra på arslet ibland!

Mer gråskala på GF! Den soliga morgonen till ära drog jag för gardinerna och knäppte på Hasse Ekmans till skyarna hyllade deckardrama Flicka & Hyacinter från 1950.

Svensk film, och i synnerhet äldre film, är något av ett mörkt hål för mig. Jag har under årens gång varit förbenat upptagen med att frottera mig i allehanda asiatisk film och obskyra saker bortom mainstreamen, och negligerat den svenska filmkulturen. Men när man ser en film som Flicka & Hyacinter, växer peppet att ta tag i akilleshälen. Ekmans mystiska historia om Dagmar Brink är lika spännande som träffsäker.

Eva Henning som Dagmar Brink

Filmen tar snurr då Dagmar (i lysande gestaltning av fagra Eva Henning) bara har minuter kvar i livet. Vi får följa hennes sista steg hem från en sen fest, som slutligen leder hem till hennes lägenhet där hon med snarans hjälp gör sorti.
Vad som sedan följer är en historia i sann Cluedo-anda, där pusselbitar söks och läggs på plats, av den självutnämnde snoken och tillika grannen, Anders Wikner (Ulf Palme).

När Anders får tillgång till Dagmars dödsbo börjar han gräva bland de få ledtrådar som lämnats. Bland annat hittar han en urklippt tidningsnotis som leder honom till konstnären Körner, och historien om Dagmars gåtfulla öde börjar nystas upp…

Det tar inte många minuter innan man är fast. Den kluriga upptrappningen, den stilistiska bildkomponeringen, top notch-skådespelet och frågorna kring Dagmar gör att det är omöjligt att slita sig. Det som jag fram för allt imponeras av är de tjusiga övergångarna scener emellan och Ekmans fingertoppskänsla för just känsla. Allt sitter på plats! Och Eva Henning, Ulf Palme och Anders Ek (som den nedsupne konstnären Körner) är helt enastående i sina tolkningar! Man blir ödmjuk.

När bitarna så småning om faller på plats för Anders och tittaren, är det en oväntad upplösning som bjuds. Slut-twisten (som vid premiären 1950 ansågs högst häpnandsväckande och debatterades flitigt i pressen) sitter som en smäck, och jag vill inte göra annat än att sitta inne och gotta mig i svartvita, svenska deckare resten av sommaren!