En kille får vara som jag är: lite rockig, trashig och röjig. En flicka skall bara sitta ned och säga ja tack eller nej tack.

Att jag inte sett Göran Olssons dokumentär Fuck You, Fuck You Very Much (1998)  tidigare känns ju som ett jävla skämt. Men så igår var det som att tiden plötsligt var kommen, och DVD’n infann sig som genom ett mirakel framför mina gluggar. Så fredagskvällen spenderades hemmavid med barret nedkladdat av ammoniak, BiB’en inkopplad och Leila K i rutan. High freakin’ life.

Fuck You, Fuck You Very Much visar sig ha en trollbindande effekt från första rutan. Det är femtio minuters total anarki och rock n roll, och det är så jävla bra. Så många sanningar som levereras, och så många sanslöst briljanta scener (scenen med Perelli är obetalbar!) Jag har aldrig gjort det förut, och kommer förmodligen aldrig att göra det igen, men för att citera Strage; ”Ett mästerverk i genren”. Ja fan. Det är snyggt och eneklt utfört, rakt på sak och in your face.

Jag skall jävlar i mig plita ned LEILA K på skinpajen! Mer punkigt och grrlpower’igt blir det knappast. Se!

Förra torsdagen hade Grym Film den äran att närvara vid premiärvisningen av Mia Engbergs feministiska porrprojekt Dirty Diaries på Rio och efterfeten på Strand. Regn, bubbel, mingel och porr. Trevligt as fuck!

Hajpen som uppstått kring filmerna är verkligen helt sanslös! I morgonsoffor, i debattartiklar, i radio och på bloggar har filmerna både hyllats och sågats. Har ni hunnit se dem än? Vi GF‘are stämmer såklart in i lovsången- heja Engberg!

Här har ni lite pix från jippot;

Ebba, Galaxina Films

Freja

Mia Engberg

Besök Dirty Diaries hemsida för info & lite smakprover!

SPURT! SPURT! Warner Brothers har idag bekräftat att Guy Ritchie är den som kommer stå bakom kameran när DC Comics stenhårde antihjälte Lobo skall transformeras till live-action! Projektet väntas ta fart tidigt någon gång under 2010.

Rent spontant är det mycket som spritter till i skallen efter att blivit varse nyheten. Guy Ritche liksom… Vafan. Inget stort fan så att säga. Fattade aldrig hajpen med vare sig Snatch eller Lock, stock… (för att inte tala om patetiska skitrullen Swept Away, haha). Men visst, han kan väl i viss mån konsten att kombinera våld och humor, men jag har väldigt svårt att se hur HAN skall kunna ge en av serievärldens allra coolaste karaktärer en värdig tolkning. Och hur fan tänker WB när de säger sig sikta på en PG-13 rating? HALLÅ?! Lobo = SEX & VIOLENCE en MASSE! (Lobo är alltså, för er som inte är bekanta med serien, snubben som beskrivs enligt följande ”He enjoys nothing better than mindless violence and intoxication.”, ”…He is also arrogant and self-centered, focusing almost solely on his own pleasures”, och så vidare.)
Och historien de kommit upp med sen;

In the film, he is a seven-foot tall, blue-skinned, indestructible and heavily muscled anti-hero who drives a pimped out motorcycle, and lands on Earth in search of four fugitives who are bent on wreaking havoc. Lobo teams with a small town teenaged girl to stop the creatures.

Men whaddafrag?! What on EARTH is Lobo doing on… earth? Med en tonårsbrutta? Och PG-13 rating? I regi av Ritchie..?

Gah.

Nåväl. Skall bli mycket intressant att se vem de sätter i rollen som självaste Lobo (vem lägger ni er röst på?). Jag kommer följa utvecklingen av projektet med stor spänning. Tills dess att ny information ploppar upp, tänker jag gräva ned mig i alla mina gamla serietidningar och frossa i utomjordiskt ultravåld, space dolphins, kloner och brutala one-liners!

Whaa! Det här hade jag ju helt glömt bort att skriva om!
Som uppföljare till Stadsmuseets utställning I Huvudrollen Stockholm, vilken hyllade huvudstaden som filmstad, erbjuder museet nu under sommaren riktiga nördpromenader under parollen Filmstjärnornas Stockholm!
Med journalisten Mikaela Kindblom i spetsen knatar man omkring och blir fylld med anekdoter om såväl Greta Garbo, Dramaten, Ingmar Bergmans favvo-BIO och så vidare.
Dessvärre tycks vandringen bara cirkulera kring city och östermalm. Själv är jag väldigt nyfiken på det filmiska Södermalm, men det kanske kommer nån annan gång..?

Turen tar cirka 90 minuter och går loss på en hunka. Första vandringen var igår  (nån som gick eller vet nån som gick? Synpunkter?), men genomförs även 6 augusti, 3 september och 15 september. Läs vidare här här mer info samt paxa biljett.

Även en cineast kan behöva röra på arslet ibland!

Mer gråskala på GF! Den soliga morgonen till ära drog jag för gardinerna och knäppte på Hasse Ekmans till skyarna hyllade deckardrama Flicka & Hyacinter från 1950.

Svensk film, och i synnerhet äldre film, är något av ett mörkt hål för mig. Jag har under årens gång varit förbenat upptagen med att frottera mig i allehanda asiatisk film och obskyra saker bortom mainstreamen, och negligerat den svenska filmkulturen. Men när man ser en film som Flicka & Hyacinter, växer peppet att ta tag i akilleshälen. Ekmans mystiska historia om Dagmar Brink är lika spännande som träffsäker.

Eva Henning som Dagmar Brink

Filmen tar snurr då Dagmar (i lysande gestaltning av fagra Eva Henning) bara har minuter kvar i livet. Vi får följa hennes sista steg hem från en sen fest, som slutligen leder hem till hennes lägenhet där hon med snarans hjälp gör sorti.
Vad som sedan följer är en historia i sann Cluedo-anda, där pusselbitar söks och läggs på plats, av den självutnämnde snoken och tillika grannen, Anders Wikner (Ulf Palme).

När Anders får tillgång till Dagmars dödsbo börjar han gräva bland de få ledtrådar som lämnats. Bland annat hittar han en urklippt tidningsnotis som leder honom till konstnären Körner, och historien om Dagmars gåtfulla öde börjar nystas upp…

Det tar inte många minuter innan man är fast. Den kluriga upptrappningen, den stilistiska bildkomponeringen, top notch-skådespelet och frågorna kring Dagmar gör att det är omöjligt att slita sig. Det som jag fram för allt imponeras av är de tjusiga övergångarna scener emellan och Ekmans fingertoppskänsla för just känsla. Allt sitter på plats! Och Eva Henning, Ulf Palme och Anders Ek (som den nedsupne konstnären Körner) är helt enastående i sina tolkningar! Man blir ödmjuk.

När bitarna så småning om faller på plats för Anders och tittaren, är det en oväntad upplösning som bjuds. Slut-twisten (som vid premiären 1950 ansågs högst häpnandsväckande och debatterades flitigt i pressen) sitter som en smäck, och jag vill inte göra annat än att sitta inne och gotta mig i svartvita, svenska deckare resten av sommaren!

Nyligen var det någon som kläckte ur sig att ”egentligen borde man BARA se svartvita filmer på sommaren!”, och jag tror jag håller med. Väga upp all technicolor som slår en i nyllet om sommaren, liksom. Sen om man väljer att göra det med jönsig Åsa-Nisse, nagelbitande Hitchcock eller cyperpunkig Shozin Fukui är en annan femma. Själv har jag under den senaste veckan återställt balansen (nåja) med två stycken svartvita ångestakter av Ungerskt ursprung; Damnation samt Shadow on the Snow.

Uppskattar man inte melankolisk existentialism á la Antonioni eller Tarkovsky, bör man dock hålla båda dessa två på minst en replängds avstånd.

DAMNATION
Béla Tarr, Ungern 1987

Damnation har på vissa håll beskrivits som en lightversion av Tarr’s senare dunderepos Sátántngó. Inte helt säker på vad som åsyftas med ”light”- innehållet är precis lika kompromisslöst och modfällt, längden (116 minuter) däremot är bara en spillra av Sátántangós mäktiga 450 minuter.

Karrers tillvaro är lika grå och hopplös som lervällingen under hans kängor. Dimman, det ständiga regnet och de herrelösa hundarna som stryker omkring, kunde likväl vara en bild ur hans eget djup. Uppäten av tomhet hade den totala hopplösheten varit ett obotligt faktum om det inte varit för den lokala puben Titanik, dess billiga sprit och den vackra sångerskan som underhåller pubgästerna.
Övertygad om att hon är den som kan få honom på rätt köl, lurar han iväg hennes man på ett smugglingsuppdrag, för att kunna spendera tid med henne allena.

Damnation (aka. Kárhozat)

Storylinen är oerhört simpel. Det är knappeligen själva berättelsen som får mig att hänföras. Det är Béla Tarrs sanslösa känsla för detaljer och hans enastående tillvägagångssätt att skildra denna till synes utsiktslösa, svårmodiga tillvaro Karr befinner sig i. Savrtvita bilder flyter ihop till en drucken dröm. Med malande bakgrundsljud, långa tagningar, sparsmakad dialog och intensivt foto blir resultatet påträngande och trollbindande. Och att någon kan skapa något så fängslande ur ren och skär ångest känns magiskt.

Det finns i och för sig ett par svackor i Damnation, när svårmodet blir allt för svårgreppat och historien glappar. Men så finns det också så många scener som är fullkomligt briljanta, att skavankerna vägs upp. I filmens senare halva ställs det till med kalas på Titanik (puben), och det är ren filmmagi om utspelas när den lilla namnlösa hålan livas upp av rusdryker och dragspelsmusik!

Bélas filmer må vara krävande, men oj så belönande!

SHADOW IN THE SNOW
Attila Janisch, Ungern 1991

Jag har tidigare inte sett någon av Attila Janischs filmer, så denna hans första långfilmsdebut blev även min Attila-debut.
Herr Janisch beskrivs här och där som en ungersk Polanski-Lynch-Haneke-korsning med flinka klippnings-fingrar och lovordad för sitt spännande foto.
Då jag inte sett hans andra två långfilmer är det svårt att dra någon egentlig slutsats, men det skall mycket till för att jag ska skriva under på PLH-liknelsen.

Sandor känns redan vid första ögonkast som en typisk problemmagnet, och helt riktigt är bilden som målas upp fylld av bekymmer och elände. Med ett knastrigt svartvitt foto berättas historien om den tyngde Sandor och hans jakt undan sig själv såväl som lagens långa arm.

Av misstag hamnar Sandor mitt i ett rån som går åt pipan, och finner sig själv plötsligt stå med rånbytet i sin hand. Det tar inte många sekunder för honom att battla det moraliska dilemmat, och lägger kvickt benen på ryggen och försvinner från brottsplatsen. Men den oväntade och hastiga ekonomiska tillökningen blir snarast ett ok för Sandor än en länk till det goda livet.
Och när hans ansikte plötsligt dyker  upp i dagspressen ser han ingen annan utväg än att tillsammans med sin dotter fly ut på landsbygden.

Shadows in the Snow (aka. Árnyék a havon)

Shadows in the Snow är en dunkel och tung historia, och Attila visualiserar Sandors inre terror på ett träffsäkert sätt. Avsaknaden av musik och den knappa dialogen; de dystra miljöerna och det övertygande skådespelet, gör att man verkligen känner nedåtspiralens sug.

Men trots dessa faktorer är det något som sitter ivägen för att karaktärerna (då i synnerhet Sandor) skall tränga i genom och sympati  uppstå. Berättelsen intresserar mig, men samtidigt så känns det lite skitsamma hur utgången blir. Det är synd. Med mer djup i storyn och karaktärerna, och mer fokus på de tekniska bitarna så som foto, ljudsättning, kamerateknik och så vidare, hade Attila Janisch debut kunnat blir hur bra som helst. Istället för ett grådassigt halvdeppigt drama hade det kunnat bli ett nattsvart vansinnesdrama.

Men. Så är det ju hans debut också.
Jag skall kolla i genom de två andra filmerna som ingår i Attila-boxen för att kunna dra någon ordenlig slutsats, men än så länge är jag bara måttligt imponerad. På intet sätt avskräckt, bara inte blown away.

Japan, 1992
Regi: Ryû Murakami
Medverkande: Miho Nikaido, Sayoko Amano, Tenmei Kano

Baserad på japanske samhällskritikern Ryu Murakamis (mannen som även försåg oss med manuset till Takashi Miikes Audition) bok med samma namn.

Trots att Tokyo Decadence på de flesta håll marknadsförts som erotik, är det snarast en depraverad resa in i prostituerade Ais inre. Som anställd på bemanningsföretag av den sexigare sorten tvingas hon ut i Tokyo på de mest dekadenta uppdrag. Hon lever i en vardag där förnedring, droger och strypsex är självklara inslag. Som vilket 9-till-5-kneg som helst.
Men trots att hon hanterar sina perversa klienter med ett nästan obehagligt lugn bär hon inom sig en innerlig åtrå för en av hennes tidigare kunder, Sudo.
I jakten på kärleken befinner hon sig snart i en nedåtgående spiral, kvalfull och tärande.

Tokyo Decadence må vara en orgie i dekadans, lacktrosor och fördärv. Men oavsett om fotot stundom är tjusigt och skådespelet till belåtenhet, är helhetsintrycket en smula svagt. Det hjälper föga att det är författaren själv som står bakom kameran, eller att klippen är ruffa och komponeringen allmänt dyster. Ais ångest och inre strid märks av, men slår aldrig i magen.
Murakami lägger ut benet för sig själv i sin strävan att chockera, och resultatet slokar likt vissa av Ais klienters ädlare delar.

Fredrik Gertten, at 6:55 pm

The film was screened in LA

Dear friends a little update from turbulent Los Angeles.
Two hours and twenty minutes before the screening we got the green light from the festival board. It was not an easy move for them. But we left it in their hands and the festival did they right thing, We are greatful for that. At least ten people from DOLE in the audience. Taking notes. The audience loved the film. The debate was insane, but we did well. The sympathy fell on our side.
Later we spent 1500 dollars on the party that the Swedish Conslutate in LA had promised to give. After the DOLE letters to them and the Swedish Ambassador in Washington DC they didn’t even show up. Why are there so many coward people out there? I’m so greatful for the support from all of you in this facebook group.

Now it’s time for coffee. Don’t think you’ll get sued on a Sunday.

Update igen, 2 juli;

A new attack from DOLE

Dear friends, DOLE has sent a subpenoa to Film Independent the organizers of Los Angeles Film Festival. They request all correspondance with me, a copy of the film and all recordings from the panels in LA. They are looking for new ways to attack us. This is disturbing.
We have written a letter to Film Independent asking to please resist the subpenoa. As to now it looks like they will not. They are ready to handover the film and other material DOLE. This is not OK.
Tomorrow we will publish the letter on bananasthemovie.com. Also the email adress to the executive director of Film Independent Dawn Hudson. We understand that they are under pressure. But for the future, it’s important that filmmakers and film festivals can trust eachother.

best

Fredrik

Nyheten om att Fredrik Gerttens dokumentär BANANAS* blivit bortplockad ur programmet, till följd av hot, från Los Angeles Film Festival är minst sagt skrämmande. Åter igen visar de multinationella företagen sitt välde över de som kämpar för rättvisa och för överlevnad.

Plantagearbetare i Nicaragua har under årtionden blivit exponerade för bekämpningsmedel, trots att plantageägarna hela tiden varit medvetna om riskerna. I Gerttens film drabbar den amerikanske advokaten Juan Dominguez på uppdrag av tolv bananarbetare, samman med Dole Food Company i en historisk rättegång.

Dole som själva ännu inte sett filmen hävdar att den är full av faktafel och kallar den till och med för ”en bluff”, och har nu alltså ”sett till” att filmen inte kommer att visas under LA-festivalen. Man har även skickat ut ”varningsbrev” till svensk media efter att ett inslag i regional sändning tagit upp dokumentären.
Men trots hot och förmodad stämning kommer BANANAS* att få en specialarrangerad visning under fetivalen, utom tävlan dock.

Allt det här känns oerhört obehagligt. Det kommer just inte som någon nyhet att folk världen över, dygnet runt, utsätts för förtryck, lever under miserabla förhållanden, blir utnyttjade och trampade på. Av storföretag och maktgalningar. Men trots att det sker 24/7, tänker jag aldrig tillåta mig själv att bli bedövad. Det vore döden får både mig och dig.

Under tidigt sextiotal började Dow Chemical Company och Shell Chemical Company experimentera fram ett gift att bespruta bananodlingar med för att bekämpa de parasiter som angriper plantorna. Trots att den färdiga produkten, som kom att gå under namnet DBCP (dibromo chloropropane, oftast under namnet Nemangon), ansågs väldigt giftig och hade haft förödande resultat på försöksdjur (reducerad tillväxt, reducerade testiklar, förändringar av njurar och lungor etc.) och faktiskt avråddes av labben att användas, dröjde det inte länge innan DBCP’t spreds över fälten.

Det utfärdades inga varningar till arbetarna, och inga skyddskläder tillhandahölls. Tusentals liter har under åren pumpats ut i de länder där medlet har använts; Nicaragua, Costa Rica, Panama, Ecuador, Guatemala, Dominikanska Republiken, Santa Lucia, Saint Vincent, Burkina Faso, Elfenbenskusten och Filipinerna.

I början av sjuttiotalet fastställdes det att Nemagon var cancerogent och det blev förbjudet i USA. Några år senare blev det även förbjudet i Costa Rica, och Dole (då Standard Fruit Company) transporterade alla sina plantor över gränsen och in i Nicaragua.

Idag är Nemagon klassat som ett av världens mest cancerframkallande medel, även i väldigt små doser.
Bananjätten Dole lägger i skrivande stund över en tredjedel av produktionskostnaden på bekämpningsmedel.
70.000 personer världen över tros ha blivit skadade till följd av exponering för Nemagon. 70% av bananarbetarna i Nicaragua är sterila eller på annat sätt allvarligt skadade efter alla år på plantagen. 33% av de kvinnliga proletärerna lider av äggstock- och bröstcancer, ett procenttal som i andra fattiga länder ligger kring cirka 1%…

Listan på olika symptom som giftet kan framkalla kan göras lång; impotens, njursjukdomar, hudsjukdomar, depression, sterilitet…
Och inte att förglömma all negativ inverkan giftet har på marker, vatten, djur och mat. Giftnivån i bröstmjölken är sjuhundra gånger högre i de utsatta områdena, än acceptansnivån.

Även om de multinationella företagen har mer stålar än dig och mig, har lättare för att få utrymme i media och så vidare, så får vi aldrig glömma att det är VI, folket, som i slutändan bestämmer! Vi kan om vi vill. Förändring är möjligt om viljan bara finns! Våra handlingar och vår ovilja att hålla käft kan så flytta berg om det behövs. Så att sätta ett patetiskt företag som låt säga Dole, på plats borde vara en struntsak, right?
Bara en så till synes enkel handling som att istället för de groteskt svullna bananerna som fläker ut sig i butikshyllorna välja de egologiska krav-märkta bananerna gör skillnad!

Som legal representant skriver Juan Dominguez historia när han företräder över 10.000 Nicaraguanska arbetare i kampen mot transnationella giganten Dole och bekämpnings-månglarna Dow Chemicals.
Fredrik Gerttens kamera har visserligen slutat rulla, men rättegångsrafflet och förtrycket i Nicaragua fortsätter. Håll dig uppdaterad på BANANAS* egen sajt.
Filmen kommer för övrigt, om allt går vägen, att ha svensk premiär i oktober.

Vill du läsa mer om bananpirater, gifter och Fredriks film bör du spana in länkarna nedan.

• Breven till Fredrik Gertten från Doles advokater
• Chiquitas kontakter med högermilisen AUC i Colombia
• DBCP på Wikipedia
• Jakten på den fullkomliga bananen, rapport från SNF
• SABA, företaget som marknadsför Dole i sverige. Låt dem höra ditt missnöje! Och välj en annan leverantör!

Det regnar. Det är grått. Kallt. Inte en park-öl så långt vår piratkikare skådar…

Jag vill dra för de dammiga sammetsgardinerna och frottera mig i skräckfilm. Vad är väl bättre än att krypa ihop i fosterställning på schäslongen, höra regnet smattra mot rutan och nervositets-dregel-tugga okontrollerat på fingrarna? Inte till följd av psykos då allra helst, utan för att man är så där mysigt skitskraj.

Nog för att hyllorna här hemma är fulltjockade av allehanda nagelbitare, men just nu kan jag inte låta bli att sukta efter sådant som inte står inskyfflat på de egna hyllraderna.

Morgonen har således spenderats åt trailer-runk. Det här får det att pirra i mina brallor just nu;

Park Chan-wook! Vampyrer! Experiment gone wrong! Woah! Premiärvisades i Cannes och går upp på bio i USA nu i sommar. Precis som Parks tidigare filmer kommer även denna att få en amerikansk remake…

Zombie radio!! ”OMG, they cut into our signal!” Wee! Amerikanska småstäder + zombies + nedsupna radiogubbar = SCHPLOOFFF! Yey! Kommer ut på DVD (US) 21 juli!

Antichrist, of corpse! Måste. Se. Nu! Särskilt efter Ebbas (som redan sett spektaklet! Unfair!) luriga sammanfattning av den här om dan…

EIN ZWEI DIE! Mer zombies! NORSKA NAZI-ZOMBIES! Fuck yeah! Dead Snow-trailern gör mig nästan lite lycklig.

Har ni fler trailer-tips? Eller bara tips på bajsa-i-byxan-skräck? Dela med er!