Tampopo av Juzo Itami är en av japansk kultkomedi från 80-talet som ingen som gillar japansk filmkonst får missa. Filmen handlar om Tampopo, en ensamstående mamma som har en egen, ganska sunkig, nudelservering. En dag får hon besök av en man som är något av en expert på allt vad nudlar heter (eller ‘ramen’, som det egentligen heter). Tillsammans försöker de få Tampopos ramenservering att bli riktigt lyckad, något som kräver bra buljong, goda nudlar, trevlig inredning, snabbt handlag och ett utomordentligt minne hos personen som tar beställningar.

Humorn i Tampopo tar ofta sin utgångspunkt i sociala seder och regler i japansk kultur, dock inte på ett sådant sätt att man måste vara insatt och kunnig i ämnet, men däremot öppet nyfiken. Utöver ramhistorien med Tampopos ramenservering, så klipps flera kortare ‘sidohistorier’ in, historier med det gemensamt att de handlar om människors förhållning till mat (ett par befäster sin kärlek för varandra med maten som redskap, en tant kan inte låta bli att klämma på varor i livsmedelsaffären och så vidare). Jag skulle faktiskt vilja gå så långt som att säga att inblicken i en regions matkultur ofta är nyckeln till det sociala spelet i den regionen, och i den aspekten så mäter sig Tampopo väl med Ang Lee‘s mästerverk ‘Eat drink man woman‘.

Nu är Tampopo inte bara en komedi, utan även en kärleksfull hyllning till något så ojapanskt som westernfilmer! Nu kanske den kunnige invänder att de tidigare westernfilmerna i mångt och mycket hämtat sin inspiration ifrån Akira Kurosawas samuraifilmer, och att det blir cirkelresonemang att säga att japansk film hämtar inspiration ifrån westerngenren. Vad Itami gjort med Tampopo är dock ingen flirt med samuraigenren, han har istället plockat ut allt som är specifikt amerikanskt i westerngenren och hyllar det med tydliga referenser och flirtar i Tampopo, missa exempelvis inte hur två män bondar med varandra genom en (enligt westernfilmers mått mätt) hederlig knytnävsfight!

Slutligen vill jag nämna några ord om Juzo Itami, som tog sitt eget liv 1997. Itami var aldrig rädd under sitt filmskapande, en bedrift som inte nog kan understrykas. Exempelvis så vågade han att i Minbo (aka The gentle art of japanese extortion) att driva med yakuzavärlden, något som resulterade i att han blev attackerad och knivskuren av tre hämdlystna gangsters i samband med filmens premiär. Vad som dock slutligen fick Itami att ta sitt eget liv var ett odjur värre än någon gangster, nämligen skvallerpressen. En kvinna som hävdade att hon haft en affär med Itami talade ut med tidningen Flash, och samma dag som historien publicerades valde Itami att hoppa från ett höghus. Se Tampopo och skratta, minns en man som vågade ställa sig upp mot yakuzan, och tänk inte minst på vad skvallertidningar kan göra med folk, nästa gång du funderar på att köpa Aftonbladet för att läsa allt om kronprinsessans senaste acne.