The Uninvited (eller ‘Table for four’, som den litterära översättning av 4 Inyong shiktak blir) är en thriller av det slag som koreanska regissörer bjudit rikligt på under de senaste åren. Eller thrillers och thrillers, de aktuella filmerna liknar egentligen inte traditionella thrillers, och kallas ofta för ‘mörka dramor’, en term som även jag finner mer passande. Andra exempel på koreanska mörka dramor är Oldboy (Old boy – hämden på svenska), Tell me something och Spider Forest, och den viktigaste gemensamma nämnaren mellan filmerna är det förflutnas betydelse. Minnen, händelser under uppväxten och det som utlöser dessa minnen är alla viktiga ingredienser, och den närmaste västerländska jämförelsen innehållsmässigt är nog Memento. Rent filmiskt kan man säga att dessa filmers närmaste granne är italienska giallos (blodiga deckare) genom att de är spännande, de lånar grepp från skräckfilmer och de är stilistiskt väldigt välgjorda med en viss air av noir över sig, men de skiljer sig gentemot giallos med en större fokusering på relationsaspekter, och en mindre linjär hållning.

The Uninvited är en film som börjar ganska tamt, det känns tidigt som att man som tittare förstår vad filmen kommer att handla om och hur den kommer utvecklas. Sakta men säkert vaknar man upp ur denna villfarelse, för The Uninvited är en film som byter grepp många gånger under sina dryga två timmars speltid. En av filmens största fördelar är dess fantastiska karaktärsdjup och utveckling, som i mångt och mycket driver filmen. Glöm de filmer där man som tittare under 15 minuter får lära känna ”hjälten” och sedan följa med denna ut på äventyr, det här är något helt annat.

Ni som läst mina tidigare inlägg har lagt märke till att jag är ganska förtegen om en films plot i de fall då den är särskilt viktig för filmupplevelsen, och det här är ett sådant fall. Var alltså varnade: det här är en fruktansvärt bra film som vinner mycket på en väl uttänkt och snyggt genomförd story, så mycket av filmupplevelsen går förlorad om man så mycket som läser baksidan av dvdfodralet!

När jag tänker tillbaka på min upplevelse av The Uninvited så slår det mig dels att den är väldigt snyggt filmad med bra ljussättning, men också att jag inte kan minnas musiken i filmen överhuvudtaget. Detta är faktiskt ett fenomen som gäller samtliga koreanska mörka dramor som jag tagit upp här, och jag kan bara anta att det beror på att jag varit så uppslukad i filmupplevelsen att jag inte registrerat när det varit musik eller inte. För det är just det de här filmerna gör: de slukar upp en under två timmars tid, sedan spottar de ut en igen med nya tankar som snurrar i huvudet. Jag kan bara hoppas att genren fortsätter att vara såhär bra i framtiden!