Drygt 70 år framåt i tiden är världen befolkad av människor och cyborger (som ser ut och beter sig i stort sett som människor). Det sämsta man som människa kan göra i denna tid är att få starka känslor för en cyborg, då cyborger har korta ‘bäst-före’ datum, varefter de måste skrotas. I koreanska filmen Natural City ger det här naturligtvis upphov till problem, och jag måste säga att jag har lite svårt att förstå varför människorna i framtiden skapar cyborger som ser ut som vackra människor, ställer dem på stripdansscener, och sedan förväntar sig att människor inte ska få starka känslor för dem. Teknisk utveckling och mental avveckling, har vi hört det förut?

En riktigt bra sci-fi film ska uppfylla två kriterier för att jag ska vara riktigt nöjd. Dels vill jag att den ifråga om handling ska nyttja genrens möjligheter till fullo så att man får sig några filosofiska funderare i stil med dem man får när man läser Gibsons eller Asimovs (som skrev I, Robot) böcker. Mitt andra kriteria är att filmen ska vara häftig, om den innehåller actionscener ska de bjuda på överraskningar och wowkänslor, samt att miljön och filmvärlden helst ska vara kreativt skapade och kännas genuina. På det andra kriteriet lyckas Natural City riktigt bra: actionsekvenserna är otroligt läckert filmade och påminner till viss del om Matrix men använder en annars sorts slowmotion som funkar kanon, medan miljöerna och omgivningen bidrar till en stark känsla av att handlingen verkligen utspelar sig dryga 70 år framåt i tiden. Det sägs att i science fiction-filmer är antingen allting kliniskt rent till den grad att det varken finns skräp eller dammkorn, eller också är ruiner och skräphögar allt som syns och människorna verkar tvätta sig med aska och slem. I Natural City kombineras de båda klichéerna; förorterna och slumområdena befolkas av smutsiga människor på smutsiga gator medan kontor och laboratorier glänser och skiner så det nästan gör ont i ögonen.

Det skulle gå att skriva mycket mer om vilken häftig filmupplevelse Natural City är, men då skulle jag dölja filmens brist, nämligen att den inte uppfyller mitt första filmkriterie alls. De ansträngningar som i många andra scifirullar läggs på att ge tittaren nya perspektiv på livet har i Natural City lagts på ett relationsdrama. Det är inte så att relationsdramat i Natural City är tråkigt eller dåligt genomfört på något sätt, men det hamnar på något sätt i dålig dager eftersom man som tittare sitter och väntar på något annat under filmen, något man inte får. Måhända är det så att många års indoktrinerande av amerikansk scifi har gjort att jag fastnat i låsningar om hur en scififilm ska se ut, jag hade nämligen precis samma känsla efter att ha sett japanska Casshern från 2004 som är väldigt häftig visuellt, men fokuserar lite väl mycket på relationer för min scifismak.

För att summera kan jag säga att den här filmen är helt ok, men inte mycket mer. Förvänta er bara inte att få se revolutionerande tankar realiserade på film om till exempel internets utveckling, halva fokus ligger på människa/cyborg interaktion och är ganska segt, och halva fokus ligger på actionscener som är klart underhållande (och lagom blodiga), mer än så når inte Natural City upp till.