För ett litet tag sedan skrev vi här på Grym film om Tampopo, en japansk klassisk komedi som hyllar westerngenren. Idag ska vi ta oss en titt på en annan asiatisk pärla med drag av western, nämligen thailändska Tears of the black tiger (Fah talai jone). Filmen är regissören Wisit Sasanatiengs debutfilm, och han berättar att många ser ner på äldre taifilmer, och att han med Tears of the black dragon ville göra en sorts retrohyllning till dessa. Skådespelarna i filmen är stenhårda till den grad att man inte kan låta bli att skratta åt dem samtidigt som man beundrar dem, något som definitivt är avsiktligt från filmskaparnas sida.

Tears of the black tiger rör sig mellan teman som hämnd, vänskap, svartsjuka, kärlek, lojalitet och klasskillnader, och dessa teman vävs stegvis tillsammans under filmens gång på så sätt att man som tittare verkligen ‘sugs in’ i filmupplevelsen. Ett filmiskt grepp som används och som fungerar mycket bra är olika typer av tidshopp och flashbacks, som adderar på karaktärsdjupet och ger extra dimensioner på scener som man tidigare sett.

Det mest fantastiska med Tears of the black dragon är dock varken de gedigna skådespelarinsatserna eller den sköna handlingen, utan istället de fantastiska färgerna! Associationer väcks till såväl Tim Burtonrullar som Mars Attacks och Edward Scissorhands (där färger spelar en stor roll i filmupplevelsen) som till Indiens Bollywoodfilmer som ofta är explosioner i härliga färger. Wisit Sasanatieng förklarar för Previw-online.com att utöver att måla rekvisita i filmen i starka, klara thailändska färger (delar av filmen är inspelade i studio med ‘teaterkänsla’), så har han överfört sin film till betacamtape och förbättrat det digitalt. ”Nästan varje filmklipp blev ‘behandlat’ på något sätt, antingen genom att färgnivåerna manipulerats eller också genom att måla om färgerna själva. Och, när det var färdigt så överförde vi filmen tillbaka till 35mm film”.

Det talas redan om en ny våg av thailändsk film, och Tears of the black tiger var den första filmen från landet som visats på Cannesfestivalen. Ingen sol utan regn dock, för på indiewire kan man läsa att amerikanska Miramax köpte upp rättigheterna till filmen i samband med Cannesfestivalen 2001, och att de inte släppt filmen till biografer. Uppenbarligen är det inte en ovanlig företeelse att amerikanska filmbolag köper upp rättigheterna till utlänska filmer som de sedan bara sitter och ‘håller på’. Som filmfantaster kan vi bara hålla tummarna för att thailändsk film fortsätter att vara såhär bra, och att vi får möjligheter att se dem.