Dom flesta som sett en eller flera gamla martial artsfilmer känner igen termerna seppuku och hara-kiri (som är den engelska termen), vilket innebär att på ett ritualiserat sätt ta sitt eget liv genom att skära sig i magen så att ens tarmar ramlar ut, vilket anses som en ärofylld död. Eftersom det tar ganska långt tid att gå bort på det sättet, och eftersom det är en väldigt plågsam upplevelse, så kan man ta hjälp av en kaishakunin. Denna har till uppgift att hugga huvudet av personen som begår seppuku efter att denna skurit sig i magen, men desto längre man väntar med själva huvudavhuggandet, desto mer ärofylld död räknas det som. Läs mer här om du vill testa på seppuku, något som vi på Grym film starkt avråder från!

Hursomhelst, chansen att du hört talas om seppuku, eller sett någon form av det på film, är ganska stor, förutom många kampsportsfilmer så finns seppuku med i exempelvis datorspelet Mortal Kombat och i böcker om James Bond. Få av dessa verk lyckas dock att framställa seppuku på ett särskilt realistiskt ifråga om hur det upplevs för utövaren. Distrubutören Fuji Kikaku har med sin filmserie ‘Zankoku-bi: Onna Harakiri‘ sett till att intresserade kan få sitt lystmäte tillfredsställt. En av filmerna i serien, som samtliga tar upp seppuku på olika sätt, är Lost Paradise regisserad av Masami Akita.

Lost Paradise är en drygt 33 minuter lång, väldigt magstark film. Större delen av filmen består i en väldigt grafisk redogörelse av en kvinnas seppuku, och det sparas varken på blod eller tarmar i den här historian. Den närmaste grannen till den här filmen är troligtvis ‘Guinea Pig 2: Flowers of flesh and blood‘ där en samurai styckar ett offer kidnappat på måfå, men där Flowers of flesh and blood handlar om ett nersövt offer, så får vi i Lost Paradise följa varje skrik och stön på vägen mot ära.

Skådespeleriet är väldigt bra, det går att skönja rädsla och tveksamhet i rörelserna, samtidigt som dessa är väldigt ritualiserade i enlighet med urgamla traditioner. Fotot är helt ok, kameran är närgången och vinklarna väl valda, dock kunde jag önska något färre klipp för att bevara den fruktansvärda känsla som är filmens förtjänst. Dessutom dyker en skugga upp under filmens gång från någon i kamera eller ljusteamet, vilket är en nära nog oförlåtlig miss i denna typ av film.

Musiken i Lost Paradise är ett kapitel för sig, och vissa av er känner kanske igen att Masami Akita som regisserat även brukar gå under namnet Merzbow (officiell site – internet merzbow database). Merzbow är ett musikprojekt som producerar noise, en sorts ofta abstrakt ljudbild där många av den vanliga musikens ramar har lösts upp och byggts om, och i genren noise ses ofta Merzbow som den störste, med flera hundra skivsläpp bakom sig. Naturligtvis har han gjort musiken till sin egen film Lost Paradise, och för den som fastnar i de fantastiska ljudbilderna så finns låtarna på albumet Music for bondage performance. Soundtracket varierar från ambient och taktfast till elektroniskt kaos och disonnanser, och ackompanjerar filmens tema perfekt! Jag har själv länge beundrat Merzbows musik, och det var en sann glädje att se hur bra den gick ihop med filmen.

Är då det här något man bör se som filmfantast? Nja, blir det kluvna svaret. Om du är intresserad av att se hur ett seppuku egentligen ser ut och upplevs, eller om du ser allt blodigt och slasheraktigt du kommer över, så kan Lost Paradise vara en trevlig bekantskap, men för de flesta är det här bara obehagligt och fruktansvärt. Bilder från Lost Paradise och de andra filmerna i Onna-harakiriserien finner du här, men en stark varning är utfärdad, det här är inte några trevliga bilder.