Jag hade ärligt talat mycket lågt ställda förväntningar när jag drog på Welcome to Spring Break från 1988, trots att Umberto Lenzi står för regin. När italienska b-filmsregissörer åker till staterna för att göra film brukar det sluta i charmlösa kalkoner.

Welcome to Spring Break eller Nightmare Beach som den också kallas, är en tunn historia om två lirare som åker till stranden för att fira spring break. På wikipedia står följande att läsa om fenomenet spring break:

“Spring break is a week-long recess from studying in early spring at universities in the United States, Canada, Japan, Korea, China and other countries. It is commonly a time when students travel to a tropical location and party hard for a week. Recently, many students have begun traveling to other countries, such as Mexico and Jamaica. Spring break’s notorieties include increased drinking and sexuality, including public nudity.”

Det är med andra ord väl bäddat för mycket halvnakna brudar och festliga fyllescener, vilket också utnyttjas friskt genom filmen. Samtidigt har vi blivit introducerade till en parallell historia om det ruskiga motorcykelgänget Demons, vars ledare avrättas i elektriska stolen i början eftersom han har mördat en tjej. Efter ett tag dyker en maskerad motorcyklist upp och börjar elektrifiera intet ont anande ungdomar. Allt eftersom dras den mördade tjejens syster och dom två snubbarna in i en rafflande intrig. Vem är den anonyma mördaren, kan det vara den avrätta ledaren som har återuppstått för att hämnas? Bryr vi oss? Nej.

Storyn är, som så ofta i den här typen av filmer, ointressant och man skiter fullständigt i vem som mördar vem. Vad som däremot gör den här filmen sevärd är att den trots allt besitter en del charm. Skådespelarna spelar antingen över eller under, vilket gör det hela till ett nöje att beskåda. Med ett stort undantag, nämligen trashveteranen John Saxon som levererar i rollen som den hårda snuten Strycher. Kollar man sedan på huvudrollsinnehavaren Sarah Buxton, så återfinner vi henne i tv-serier som Sunset Beach och Days of Our Lives. Sen att filmen är inspelad 1988 har också satt sina, inte alltför diskreta, spår. Filmen är en kavalkad av 80-tals klichéer, lattjo snubbar med kepsen bakochfram, sexiga tjejer i kriminellt fula bikinis osv. Det tycker jag är ett av filmens stora behållning, att allt är så over-the-top 80-tal.

Musiken är ett kapitel för sig, eftersom den nästan uteslutande består av hårig 80-tals metal a’la WASP. Under mordsekvenserna spelas extremt tuff hårdrock som för tankarna till vissa Argento filmer, typ Phenomena, och när jag kollar vem som gjort musiken ser jag ett bekant namn, nämligen Claudio Simenotti, som delvis ligger bakom musiken till just Phenomena. Just den här musiken i kombination med mördarens coola utstyrsel räddar verkligen filmen, och ger dessutom en italiensk giallokänsla.

Welcome to Spring Break är absolut ingen bra film, men jag tyckte ändå att den var väldigt underhållande på det där kalkonsättet. Klart en av dom bättre i den här klassen.

Externa länkar:

• Welcome to Spring Break @ IMDB
• Welcome to Spring Break DVD