What do you think when you f * * k your wife?

Igår kväll såg jag en tysk film för första gången på väldigt länge, minns inte senast det hände. Av någon anledning har jag länge gillat tysk film, kanske för att den känns som svensk film fast med högre budget. Hur som helst så var det thrillern Antibodies – eller Antikörper som den så fint heter på tyska – som stod på menyn. Filmen börjar med att en skogstokig seriemördare grips naken i sin lägenhet. Han är en seriemördare i Hannibal Lecters skola som målar tavlor med sin unga offers blod. Helt enkelt en tvättäkta psykopat! Det visar sig dock att han inte är helt lätt att förhöra, och poliserna står villrådiga. Samtidigt i en liten tysk håla bor en liten landsfiskal/bonde vars stora mål är att få klarhet i vem som mördade en liten flicka ett par år tidigare. När nyheten om seriemördarens gripande når honom massmedia så bestämmer han sig att åka till Berlin och prata med mördaren. Raffel uppstår.

Jag fick lite Beck-feeling av den här filmen, då den använder sig av samma dramaturgi och filmspråk. Till skillnad från våra svenska moderna Beck-filmer så känns den här skapelsen aningen djupare, både handlings- och karaktärsmässigt. Jag uppskattar dessutom att karaktärerna inte är enbart goda och ensidiga, utan att dom uppvisar mänskliga drag och brister.

Handlingen är smart skriven och snyggt utförd, spänningen finns där redan från första filmrutan och eskalerar ända fram till slutet. Skådespelarna gör överlag bra insatser och övertygar faktiskt i sina tolkningar. Men ingen gav det där lilla extra som gör att man kommer ihåg dom ett år senare.

Gillar man Beck så kommer man nog trivas i den här filmens sällskap, man tas med på en kuslig psykologisk resa som kan sluta var som helst. Antibodies är tilltallande anrättning som med fördel avnjuts en sen kväll i hemmets mörka vrå.

Externa länkar:

• Antibodies @ IMDB