Senaste åren har det kommit en hel del filmer som behandlar trasiga tonåringar och alla problem kidsen brottas med i dagens samhälle. 2:37 är en australiensisk film från 2006 gjord av debutanten Murali K. Thalluri. Den hade premiär på Cannes och mottogs tydligen mycket väl. Det är ett dystert bidrag till genren som verkar vara inspirerad av verkliga händelser.

Filmen utspelar sig en vanlig dag i en vanlig skola och vi får följa sex ungdomar med olika problem, vars öden flätas samman under filmens gång. Klockan 2:37 (eller 14:37 på svenska) inträffar en tragedi som kommer att påverka alla ungdomarna och deras tillvaro, och det är där filmen börjar. Historien berättas okronoligiskt och flätas ihop under filmens gång och stämningen byggs upp på ett mycket snyggt sätt. I det här avseendet är 2:37 mycket lik Gus Van Sants Elephant, med långa kameraåkningar som plötsligt hakar på någon annan person i korridoren. Vi kastas fram och tillbaka hela tiden tills allt vävs samman och en klar bild träder fram. Jag får också lite vibbar av Larry Clarks filmer Kids och Ken Park, det är nattsvart och ungdomarnas liv känns kvävande och tragiska.

Känslan av ångest eskalerar ju mer insikt man får i karaktärernas problem och till slut är vi tillbaks där filmen börjar, vid tragedin kl 2:37. Man hinner med att beta av alla tänkbara problem såsom ätstörningar, incest, homosexualitet, sängvätning, utanförskap – helt enkelt ett fyrverkeri av dystra ämnen. Jag kan nog tycka att man har ansträngt sig lite väl mycket att få med precis alla ”issues”, men jag inser förvisso att det fyller en funktion för handlingen. Men det här är ändå filmens svaga punkt, det blir för mycket av det ”goda” och ångesten känns till slut för övermäktig.

Det finns som sagt en del saker man skulle kunna anmärka på, såsom vältrande i tragedi och ångest, bristen på originalitet. Men det spelar för min egen del ingen roll när det totala intrycket ändå är såpass starkt. Trots att det kan bli lite pretentiöst så gillar jag ändå när en film griper tag i mig och vägrar släppa taget. För inte så länge sedan såg jag Farväl Falkenberg, och fick ungefär samma känsla där – att hjärtat i filmen är viktigare än de enskilda beståndsdelarna. Regissören har på det planet gjort ett mycket bra jobb, i synnerhet med tanke på att det här är hans första film. Tänkvärt och beklämmande, och jag är mycket glad över att den tiden ligger bakom mig.

Externa länkar:

• Officiell hemsida
• Trailer