Under detta årets upplaga av Göteborg Film Festival passade undertecknad på att spana in några filmer av skiftande kvalité. Jag tog plats i den DDR-doftande biografen Draken för att kolla in australiensiska Suburbian Mayhem från 2006.

I filmen får vi möta en pappa som med dåligt resultat försöker uppfostra sina två barn, Katrina och Danny i en idyllisk förort. Danny sitter inne på livstid för mord efter att ha halshuggit en butiksexpedit med ett samuraisvärd under ett misslyckat rånförsök. Han har också den goda smaken att ha en Darkthrone luvtröja på sig under rånet. Dannys fängelsedom tar väldigt hårt på Katrina som bestämmer sig för att få ihop pengar till ett överklagande.

Katrina som redan innan var bortom kontroll försvinner nu in i en spiral av droger, sprit och våldsamt leverne. Då pappan slutar att bidra ekonomiskt till Katrinas vilda livsstil föds idén att ta livet av honom, inte för att hon hatar honom utan för att få ärva pengar. Naurligtvis vill hon inte få blod på sina egna händer utan använder sin sexiga utstrålning för att snärja någon som är lättlurad nog att utföra hennes vilja. Man får under filmens gång ta del av kommentarer från grannar, skolledning och andra utomstående människor som uttalar sig om familjen och varför det har gått som det har gjort.

Det bjuds även på lite Kvinnofängelset-spotting, då pappans väninna spelas av Geneviève Lemon som man som stort KF-fan givetvis känner igen som den något imbecilla Marlene i serien. Hon hann medverka i ett 70-tal avsnitt innanhon försvann ur serien. Filmens soundtrack bjuder på lite riotgrrrl/punkrock av det lite snällare slaget som passar bra in i de nihilistiska scenerna.

När jag gick ut från filmen dök en fråga upp i mitt huvud; varför gör man en film som berättar en sån här historia.
Jag vet inte riktigt vad man försökte förmedla och jag tyckte att den röda tråden enbart symboliserades av de dokumentäraktigt filmade intervjuerna med de utomstående människorna. Filmen hade potential i början men mitt intresse för historien dalade mer och mer mot slutet. I mitt tycke hade Suburban Mayhem vunnit på att antingen varit mer överdriven och tillskruvad eller istället mer dokumentärt utformad. Nu hamnar man i någon slags mittenfåra där man försöker få det bästa av två världar. Ungefär som att vissa delar skulle kunna föregås av texten ”based on a true story” medans andra delar känns som påkostade rekonstruktionsscener från amerikanska TV-filmer. För att sammanfatta; Suburbian Mayhem är en helt klart sevärd film men sätter inga större spår hos tittaren.