Vad gick fel ? På pappret så verkade Violent City vara en riktig höjdarrulle. Charles Bronson och Telly ”Kojak” Savalas i en italiensk crime-historia kryddad med musik av Ennio Morricone. I mina öron lät detta som ljuv musik men mina förhoppningar grusades på ett ganska tidigt stadium. Filmen inleds med att Charles Bronson står i ett par läckra badbrallor och rattar en motorbåt i en exotisk miljö. Bra. Sedan följer en rafflande biljakt med skrikande däck och fräcka stunts och pang-pang som fick mig att gnida mina händer av lycka. Vilken film! Efter denna over-the-top inledning så blir det ja…total stiltje. Filmen utvecklas till ett segdraget drama med inslag av några pinsamt förutsägbara stunder av action. Man får reda på att Charles Bronson är en torped/lönnmördare som försöker slå sig fri från brottsyndikatet han har arbetat för. Challe har nämligen på gamla dagar utvecklat någon sorts samvetskval över vad han försörjer sig på. För att komplicera det hela ytterligare så är det en falsk kvinna (Jill Ireland) med i bilden också. Även om Jille har kurvor på de rätta ställena så är hennes skådespeleri så stelt att man tappar hakan. Jag menar, när man upplever Charles Bronson som en smoothtalker jämfört med sin motspelerska, då är det något som inte står rätt till. Hon och Challes förhållande är komplicerat, i ena stunden älskar de passionerat, i nästa ögonblick klappar Challe våldsamt till henne.

Som de flesta har förstått vid det här laget så lider inte Violent City bara av avsaknad av det som i folkmun brukar kallas för röd tråd, utan är också inkonsekvent så det sprutar om det. Ett skönt exempel på detta är när Challe knäpper en rallyförare och bilen i ena sekvensen flyger av banan och ner mot ett dike. I nästa scen kommer samma bil flygande genom en tegelvägg följt av en obligatorisk explosion. I en annan del av filmen jagas Challe av polisen och just som man tittare har börjat få upp pulsen litegrann så fadas jaktscenen ut för att övergå till något helt annat. Strålande. Jag skulle inte vilja gå så långt som att kalla Violent City en katastrof, men det ligger nära till hands, det ska jag erkänna. Slutet på filmen känns högtravande och dumt vilket i det här sammanhanget känns som ett värdigt sätt att göra slut på lidandet. På Violent City’s pluskonto hamnar det fina fotot, titelspåret av Ennio Morricone och Telly Savalas Chikatilo-inspirerade glasögon. Om du vill se Charles Bronson i högform, undvik då denna rulle och se istället Death Wish II i oklippt version.