Filmen tar sin början i en rafflande biljakt i Benny Hill-hastighet ackompanjerat av superfunkig brassedisco. Bilar kör i slow motion av vägen och så fortsätter det i närmare tio minuter. Efter denna starka inledning skruvas tempot upp när våra dumskallar träffar på Prins Flik som kommer åkande i ett riktigt low-fi tefat. Han behöver kvartettens hjälp med att befria sin prinsessa som den onda Darth Vader look-a-liken Zuco har rövat bort.

Efter löfte om guld hakar ligan på hem till Fliks ökenplanet någonstans i galaxen. Vi får nu också stifta bekantskap med nästa Star Wars-liknande figur, nämligen Bonzo – en riktigt ruff släkting till Chewbacca. Han är något större än sin amerikanska förebild och ser kraftigt inavlad ut. En rolig detalj är att dessa rymdlirare pratar portugisiska baklänges, mycket spejsat.

Är det Darth Vader? Nej, det är Zuco!

Väl framme på den karga ökenplaneten börjar äventyret och saker och ting blir väldigt konstiga. Det börjar mer och mer kännas som en LSD-tripp som har gått väldigt fel. Den tidigare så funkiga discomusiken har nu bytts ut mot experimentell electro, spelad på en riktigt billig synth. Färgerna skiftar psykedeliskt och klipparen har fått tuppjuck och börjar loopa bildsekvenser på ett mycket märkligt sätt. Slapsticken förstärks hela tiden av dråpliga ljudeffekter liknande dom som används i tecknad film. Vid det här laget har jag helt slutat bry mig om den spartanska handlingen och bestämmer mig för att bara njuta av åkturen.

Är det Chewbacca? Nej, det är Bonzo!

Efter ett långt slowmotionslagsmål med sandmänniskor beger sig våra hjältar till en psykedelisk bar, som påminner lite om cantina-scenen i Star Wars. I den här baren är dock allt väldigt surrealistiskt, allt från ljussättning till rymdvarelser till musiken. Alla börjar dansa omkring och bete sig märkligt. Prins Flic pressar någon stackare på information om Zucos förehavanden, och en av The Tramps köper futuristiska laserpistoler som han testar på intet ont anande rymdvarelser. Nu börjar jag nästan få ont i huvudet av denna film, men sitter ändå som hypnotiserad.

Brasiliens Benny Hill?

Argsint rymdvarelse.

Man använder sig gärna av den så kallade bluescreen-tekniken, vilket gör att skådespelarna ofta ser inklistrade ut och att miljöernas proportioner ignoreras. Ett bra exempel på detta är när gänget hamnar i en grotta med en gigantisk spindel. Spindeln är uppenbarligen en vanlig fågelspindel, så man krymper helt enkelt ner skådespelarna. En ganska vanlig teknik i gamla grindhouse-filmer, men filmat med en videokamera ser det extremt billigt ut. I synnerhet när spindeln hela tiden ändra storlek beroende på hur scenerna komponeras. Men det är ju i slutändan sådana här fadäser som lyfter en film av det här slaget.

Se upp för spindeln!!

Top notch specialeffekter.

Det är fascinerande hur ogenerat man har plankat av Star Wars, och det är det som är den stora behållning med den här filmen. Det och det faktum att filmskaparna måste ha knaprat alla tänkbara och tänkbara droger under inspelningen. Psykedeliskt är bara förnamnet, det är på gränsen till sinnesvidgande. Jag har lite svårt att avgöra upphovsmännens intentioner, men jag antar dom inte var särskilt seriösa. Humorn pendlar från att vara klassisk buskis till det komplett absurda. Jag satt och skrattade högt ett flertal gånger och man kan inte låta bli att gilla dessa fyra träskallar.

Jag är förvånad att inte denna kultrulle har nått större berömmelse, för det här är verkligen en klassiker. Det finns ingen film som liknar detta spektakel och den får sina turkiska motsvarigheter som 3 Dev Adam att framstå som balanserade mästerverk. Alla skräpfilmskonnässörer borde se den här unika rariteten.