Surrealism? Yes. Skräck? Yes. Vatten? Yes. Surrealistisk vattenskräck? HELL YES! H2 Odio var allt jag hade väntat mig, fast helt tvärtom. En 90 minuters surrealistisk thriller som kryper under skinnet. En trip på vatten som från att ena stunden låta en glida med strömmen, guppa i de lugnaste vatten och som plötsligt stupar rätt utför i ett vrålande vattenfall.
Alex Infanscelli har verkligen lyckats fånga den schizofrena, desperata obehagliga känslan och förmedlar den till tittaren med ett bildspråk som får håren på kroppen att ställa sig i givakt.
Jag är riktigt torsk på filmer där man sällan vet vad som är på riktigt och vad som utspelar sig i någons disillusionerade sinne, och det får man ett riktigt fint smakprov på här. Med suddiga bilder, sekvenser som hakar upp sig, kuslig musik och inte minst det faktum att energinivån hos brudarna är nedkörd i botten, irritationen på topp och att en av dem, Olivia, har en väldigt suddig/kluven/trasig/dubbel/övergiven/ förvirrad personlighet gör stämningen [mar]drömsk och rusig. Som en svettig dröm i febergrepp.

Gillar man film som redan är tuggad och utspottad kanske man skall undvika just den här rullen. Gillar man däremot nyskapande film som utmanar och stretchar koncepten skall man defenitivt ge sig i kast med denna drypande, deliriska historia!
(Och att den är the man, the myth, the legend Mark Ryden som gjort omslagsbilden till DVD’n gör knappast någonting sämre.)