För att Grymfilm’s läsare är de allra bästa i hela bloggträsket tänkte jag bjucka på en liten hemlis. Petit moi (jag ligger inte bara och dricker öl i solen) har nämligen sett till att den bästa, grymmaste, mest mystiska, smartaste, klockrenaste av alla anime-serier EVER nu kommer ges ut i svensk utgåva! Den japanska juvelen från 1998 med så tät stämning att man sitter lika klistrad som en fluga på klibbpapper, kommer se det svenska ljuset inom en inte allt för avlägsen framtid. Antagligen någon gång framåt höstkanten. This is BIG i tell you. Det är alldeles majestätiskt skitgrymt!
Vill ni kanske veta vad det är jag jiddrar om också? Serial Experiment: Lain såklart!! Jag kan knappt hålla mig för glädjefnatt!
(Det enda som kunde göra Lain-lyckan större vore om jag kunde få min alldeles egna björndräkt!)

Förutom att kirra fräsiga DVD-släpp har jag/vi (mest jag faktiskt) gluttat på italienskt wanna-be-giallo-raffel. Eys of Crystal (2004). Den har beskrivits som en modern giallo i stil med Argento (någon dristade sig till och med till att kalla den ”the finest giallo since Opera”…) och många fina adjektiv har användts för att beskriva den. Till att börja med kan sägas att den är väldigt italiensk. Jag vet egentligen inte riktigt vad det är som gör det, det är bara nån nördig känsla som smyger sig på… Fotot är jättefint (inga våghalsiga, nyskapande bilder, men snygga och skolade) och storyn är okej om än ganska klassisk. Regin är tajt och skådespelet funkar.

Den urbana miljön till trots lyckas Eros Puglielli riktigt bra med att skapa den där klassiska giallo-känslan redan från första stund. Redan vid öppningsscenen sätter Puglielli ribban; beväpnad med ett gevär smyger mördaren omkring på ett fält där han får syn på en gubbe som står och smygrunkar åt ett älskande par längre bort. Sekunden senare viner kulorna och samtliga tre blir kallblodigt avrättade. Mördaren är kall, kalkylerande och helt utan nåd. Han väljer sina offer efter noga uträkning och byter på var och ett av offrena ut en kroppsdel mot en dockas.
Amaldi som ska utreda fallet står inte bara inför en bestialisk psykopat. Han brottas även med sina egna spöken från det förflutna, och lyckas därtill trassla in sig i en affär med en student som blivit utsatt för trakasserier (och kontaktat polisen).
Trots många klichéer och manusglapp här och där är Eys of Crystal totalt sett en klart sevärd film. Jag skulle hellre kalla det italo crime än giallo, men samtidigt så känns det som att Puglielli är på helt rätt spår. Är det nån som kan skaka liv i giallo-genren så är det kanske han..?