Under ett års tid filmade Eric Steel och hans crew Golden Gate-bron i San Fransisco. Nästan alla av dygnets timmar fångade de på bild, ur två olika vinklar. Under samma år, 2004, skedde där fler självmord än något tidigare år. 24 av dem fastnade på Steels band. 24 hopp på ett år blir två i månaden, ett varannan vecka. Den ca 70 meter höga bron är den plats i världen där flest personer väljer att avsluta sina liv.

Ackompanjerat av ledsamt pianoklink iaktar vi genom kameran vardagen på bron. Joggare, bilister, byggjobbare, turister, cyklister- och så rätt som det är är det någon som klättrar upp på räcket och handlöst kastar sig utför och ett uppenbart öde till mötes. Varvat med dessa fruktansvärda iaktagelser bjuds vi på intervjuer med anhöriga, vittnen och en överlevare (som iofs. inte tycks ha överlevt mentalt).
Det är en oerhört tragisk dokumentär som stundtals känns lite tvivelaktig. Snubblande nära på att vara exploaterande och i ärlighetens namn är det en ganska platt berättelse emellanåt. Jag är medveten om att förhållandena var speciella, men det känns som om fotot kunde blivit bra mycket mer intressant och intervjuerna kunde helt klart varit bättre. Presentationen och upplägget kändes lite taffligt och musiken var rent av irriterande. Typiskt amerikansk, ledsen känslosmörja; emotionella pianoslingor och aukustisk ångestgitarr.
Det blev lite grädde på moset så att säga…

Det är väldigt svårt att sätta ett ”betyg” eller ge ett omdömde på filmen, det är svårt bara att skriva om den. Jag menar, vafan skall man säga?! Det är jävligt tragiskt alltihop. That’s it. Sen kan man dividera om i evigheter huruvida det är moraliskt försvarbart att göra en film av det här slaget. Att filma folk som mår så dåligt att de inte pallar med längre, och sen sätta ihop materilaet till en DVD som prånglas ut världen över. Jag är inte helt säker på var jag själv står i frågan… Men en sak är i alla fall säker- The bridge tar bra mycket mer av tittaren än vad den ger.