Jaha, så har vi gjort’ett igen- låtit dammkornen lägga sig som en isoleringsmatta runt bloggen. Jag skulle ju förstås kunna skylla på att man jobbar mer än heltid sex dagar i veckan, att vi förutom bloggen försöker hålla ett distro rullandes och att vi är mitt uppe i att styra upp mini-punk-festival (och att man däremellan ska hinna med diverse spelningar, öl i parken med sina kamrater, kolla massa häftig film och hålla ordning på hygienen.)
Men det tänker jag inte göra. Det skulle låta som larvigt bortförklarande.

Så det blir väl till att köra nån slags uppdatering igen. En hel del har ju passerat via tittgluggarna sen sist, men jag har absolut inte tid att försöka komma ihåg allt. Detta är vad som ligger färskt i tantens minne;

Spring, Summer, Fall, Winter… and Spring
Alla som känner mig vet förmodligen redan att en av de genrer jag håller varmast om hjärtat är asiatiska, existensiella dramer. Och Livets Hjul (svenska titeln) är ett praktexemplar av sin sort. Och att det är husguden Kim Ki-Duk som står för regin gör knappast något sämre.
Det är en bildmässigt oerhört stillsam historia, men ett omvälvande drama. Berättelsen utspelar sig nästan uteslutande på ett flytande tempel omringat av berg och evighet. Där lever en ung munk tillsammans med sin lärare som undervisar honom om Buddha och hans lära. Flera år senare upptäcker den yngre munken sin sexualitet med en flicka som kommer till templet för att bli helad av mästaren. Han blir hopplöst förälskad och fullkomligt förtvivlad när det är dags för flickan att ge sig av. Han kan inte tänka sig en tillvaro utan henne och lämnar templet för världen utanför.
Flera år senare får han ta lärdom av de ord hans mästare lärde honom om kärleken…

Att få en film som utspelar sig på så begränsad yta och med sparsmakad dialog att vara så intressant och gripande är en svår konst. Men Kim behärskar den till fullo. Fullo i say. Det är måhända inte min Ki-Duk-favvo, men ändå alldeles hjärtskärande vackert ur alla aspekter och helt förjävla fint.

The Fountain
Utan några egentliga förväntningar gav jag mig i kast med Aronofskys romantiska sci-fi-drama. Eller ja, lite förväntningar hade jag väl kanske ändå- jag uppskattade ju Requiem, och den har hajpats duktigt. Kort sagt skulle jag kunna sammanfatta det hela med att den var underhållande så länge den varade (fast inte så underhållande att det gjorde nåt att pausa en gång i halvtimmen) men så fort eftertexterna rullat ut var mina tankar någon annan stans. Jag kan förstå tanken bakom och det var ju ett oerhört påkostat och genomarbetat spektakel, men njaäe… Spretig, aningens pretto och tämligen platt.

After Dark Horrorfest
Jepp, hela två delar i denna Masters of Horror-vibbiga serie har vi lyckats klämma- Unrest och The Abandoned.
Unrest proklamerades och lanserades som den första filmen där riktiga döing-kroppar använts, men jag är skeptisk till båda påståendena… Jag tror inte att det är äkta vara och hade så varit fallet har det säkerligen gjorts förut.
Ploten är simpel: några medicinstudenter ska lära sig obducera men det kvinnliga liket är inte så medgörligt som en död krolle borde vara… Halvspännande, fast rätt meningslös, söndagsunderhållning.
Med tre manusförfattre (bland annat Subconscious Cruelty -Karim) är det lätt hänt att det blir rörigt. Och The Abandoned är rörig! Ett identitetssökande på den ryska vishan som urartar i ojämn och lösregisserad zombiefest. Hittills verkar det nästan som att hela den här serien är avsedd att förtäras på söndagar då kroppen fokuserar på helg-återhämtning och väldigt liten del av hjärnan är aktiv… Noll utmaning och inga överaskningar.

Sen så har vi även bekantat oss med den österrikiske regissören Gerald Kargl och hans ångestfest med det passande namnet Angst (1983). Jag har oftast lätt att uttrycka mina åsiker om saker och ting (och i synnerhet film) men att försöka beskriva Angst är omöjligt. Orden tycks inte existera. Egentilgen vet jag inte ens varför- jag har sett hur många ångest’iga, kallblodiga, tunga, svarta, sadistiska, kontroversiella lågmälda rullar som helst, men det är nåt alldeles speciellt med Angst (eller Fear som den heter Over There). Jag kan inte påstå att jag tyckte om den vidare mycket, men är man filmintresserad så kan den vara sevärd ändå. Kanske. Om inte annat för att den totalförbjöds i många länder. Skulle du råka se den (eller redan ha sett den) så får ni gärna dela med er av era åsikter.

Tyvärr har Grudge II (med Sarah Michelle Gellar) och Idiocracy likväl avhandlats. VARNING!! What-a-waste-of -time…