Under ett par sjukdagar isolerad i hemmets otrygga vrå, har jag hunnit med att plöja en hel del film. Nån skitbra, några mellan och ett par riktiga stolpskott.
Var på kartan jag skall placera Tokyo Zombie vettefan. Mellankass..?

Eftter att ha legat på ”listan” (ni vet, listan i skallen. Där man raddar upp alla koola filmer man måste se. När tid finns.) sedan typ urminnes tider
(3 bast = urminnes) blev jag rätt belåten när jag lyckades snubbla över den på www’t. Zombies, Asano, jujutsu, splatter, tokigheter á la Japan och postapokalyptisk stämning- allt som jag älskar i en och samma rulle! Hurra! Tänkte jag och satte på…

Jag kan inte dra mig till minnes när det egentligen hände. När det sket sig. Vet inte.
Introt är rätt segt. Men sen så shapear det till sig. Blir riktigt snyggt och lite skojigt. Och så tappar det fart och det känns som att ha tuggat samma gummi i 45 minuter. Fast det bara gått 20. Men så kommer nåt snyggt igen. En rapp replik. En snygg kameramanöver. Oväntad vändning. Och så… inget.
Och sådär håller det på i vad som tycks som en kvarts evighet. Exempel på tanke: ”Om jag pausar nu, så tar det ännu längre tid tills det är över. Fast jag är verkligen pissnödig. Och akut uttråkad…” Jag höll mig.

Det som slog mig var att det måste vara en regidebut. Att döma av det fladdriga tempot, veliga regin (dockkan både Asano och Aikawa alltid leverera. Alltid.) och ojämna storyn. Men det var det inte. Sakichi Satô har tydligen, förutom att agera i massa saker då, regisserat nåt novell-tjosan. Om det nu räknas.

Asano och Aikawa spelar två jujutsu-diggande lirare som knegar på nåt brandsläckar-plejs. Av misstag råkar de en dag ha ihjäl chefen och kommer sedemera upp med den briljanta idén att dumpa liket på Black Fuji. Ett berg byggt av sopor, där alla stans invånare tycks göra sig av med diverse ”obekväma saker”.
Men trippen till Black Fuji blir inte som de tu tänkt sig. Det blir början på en lång resa, kantad av zombies, dråpligheter ryska drömmar och en touch av homoerotism…

Huruvida filmen är trogen den ursprungliga mangan har jag ingen aning om. Har inte läst och är väl inte sådär jättesugen heller. Men kanske är det ytterligare ett element som gör att filmen känns så ”vattnig”. Att Satô haft det knepigt med förvandlingen serie till film?

Okej att Asano faktiskt springer omkring i afro. Det är skoj. Och jag gillar Fuji-scenerna, de är fina. Och så är det nån låt nånstans i filmen som inte var så pjåkig. Och Aikawas enorma, neverending panna är rolig. Och slutsekvensen diggar jag. Och så var det ju skoj att Kazuo Umezu hade en liten muppig roll som rullstolsbunden prins. Men i övrigt? Ääh.
Tokyo Zombie- Tokyo Schmombie!