Sedan tidigare har Synapse släppt åtminstonde två stycken titlar signerade Nobuo Nakagawa (hans Okatsu-filmer), och för inte allt för länge sedan så krystade de fram ytterligare en kultig Nakagawa-titel, Snake Woman’s Curse.
Jag är ett stort fan av Synapse och tycker att de allra flesta av deras släpp väcker heta ha-begär.  Titlarna de tjoffar ut är (oftast) helt i min smak och det är (oftast) frikostigt med extramaterial. Snygga brukar de vara också.
Snake Woman’s Curse är sannerligen inget undantag. Apsnygg utgåva (med vändbart omslag- orginalpostern på insidan!) och tillfredställande bonusar. Bild och ljud är helt klanderfria. Heja Synapse!
Dock så påstår man på omslaget till filmen att det är en ”perverse classic of Japanese horror”. Den är allt annat än pervers. Många liknade filmer från samma tid har ju en tendens att vara riktigt oblyga, så det hade ju kunnat stämma. Men SWC har ett snarast konservativt förhållande till båse sex/naket och våld.

Så. Filmen då? Mja, alltså… Allt i den här genren (asiatisk kultfilm) är sådant som jag kastar mig över, huvudstupa. Luv it. Men trots att generen och ursprunget gör mig väldigt förlåtande, är SWC något av en besvikelse.

Det är en i allra högsta grad klassisk historia som dukas upp. Fattiga arbetare versus rika landlords. Mystiska dödsfall och påhälsningar från andra sidan. Lite förnedring. Lite lööve. Och såklart orm-mystik.
Storyn håller. Men den är tämligen tunn och glappar lite. Skådespelet är faktiskt rätt bra överlag, om än hejdundrandes (men passande) överdramatiskt.  Och favvisen Tetsuro Tamba gör såklart finfint ifrån sig (trots relativt liten roll)! Vad som efter ett tag blir rätt störigt är dock att det genom hela filmen är ett jävla skrikande, hojtande och ylande. Ett ”oh no” förvandlas till ett ”OOOOOOOOOOOOOOOHHHHHHHHHHNOOOOOOOOOO!!!!!!!!!!!!!!!!! OOOOOOOOH!!!!!!!! NOOOOOOO!!!!!!! IIAAAOUUOOIIIIAAAAHH!!!!!!!!!! Typ. Charmigt ett tag. Ett rätt kort tag… Men den återkommande, kusliga såg-musiken gillar jag skarpt, däremot!

Själva förloppet är hela tiden mycket uppenbart och behöver knappast redovisas för. Men vad som inte var lika uppenbart (eller väntat snarare) var det sketasnygga, kreativa fotot! Vissa scener är riktiga guldklimpar. Med tanke på att rullen är från 1968 känns det jävlarns fresh och nyskapande. Riktigt imponerande.
Nobuo Nakagawas kreativitet visar sig redan i prologen, som är filmad i en sjukt tajt ”scope ratio”.
Vilket får en att leka lite med tanken att Nakagawa kanske hintar till Fritz Langs beryktade uttlande om att cinemascope-formatet endast passade sig för ”snakes and coffins”. Hade ju varit passande och rätt roligt, men det kanske är att övertolka..?

Summan av kardemumman. Underhållande, traditionell film som helt klart har sin största behållning i och med fotot. Inget man skriver hem om, men kul att se om man är intresserad av den här typen av film.