Åh, Harmony.  How I love Thee.

De som känner mig vet ju att jag har en särskild plats för Harmony i min skrumpna hjärterot. Men för de som tror sig känna mig och min filmsmak kanske det kommer som en surprise att jag, tidernas asien-nörd, fullkomligen avgudar en amerikansk independent-regissör. Or not.
Så är det i alla fall.

Och så har det varit ända sedan jag såg omslaget till Gummo-VHS’en (!) hos min dåvarande film-prånglare på hörnan. När jag senare (30 minuter efter omslags-mötet, det vill säga) även såg filmen blev jag helt golvad.
Och jag tror jag stannade golvad, på golvet, i säkert en vecka. Om och om igen kollade jag på bandet. Hyrde om den. Betalde förseningsavgifter. Spolade fram och tillbaks. Skrev ned dialoger ur filmen (!). Gummo var och blev en summer love for spring, fall and winter. Än idag, elva år senare, kan jag kolla på den om och om igen och uppskatta den precis lika mycket.

"Life is beautiful. Really, it is. Full of beauty and illusions. Life is great. Without it, you'd be dead."

När jag senare försökte frälsa världen med min nyfunna skatt visade det sig vara rätt jävla otacksamt. De flesta av mina polare back then hajade så att säga nada. De tyckte Gummo var skit. Förvirrande smörja utan handling. Nonsens. Kasst skådespel var den nån som dristade sig till att påstå också.
Men så lyckades jag få morsan att hyra den (1997 hyrde man faktiskt filmer), och precis som jag föll hon som en fura. Och skrev så sent som här om dagen i sin blogg (nån hade väl frågat om inspiration eller favvo-film) att Gummo minsann var The Shit.
Så verkar det vara med Harmony och hans filmer. Antingen golvas man och avgudar det, eller så avfärdar man det som patetisk smörja.

Redan i maj förra året så peppade jag på bloggen inför den då stundande Cannes-festivalen där Mister Lonely skulle visas. Halva personalstyrkan skulle befinna sig på plats och jag minns att jag försökte övertala dem att gå och kolla på filmen. Men de verkade vara bizi med annat (läs: champagne, Lordi, Karim Hussain och dekadenta båtfester).
Nu har Mister Lonely i alla fall äntligen kommit ut på DVD (Kojo Pictures. Släpps även på amerikansk utgåva i mitten av november), så att pöbeln finally kan ta del av Harmonys senaste hopkok.

Det är ju alltid lite special när man skall kolla på något nytt från en regissör (eller skådis, fotograf, producent, wahtever) som man håller extra varmt om hjärtat. På ett sätt har man extra höga förväntningar och förväntar sig snäppet mer än annars. Och dels så är man lite extra förlåtande om det kanske inte riktigt lever upp till det man förväntat sig.

"Does anything really change?" "Yes." "But does it really change?" "No."

Men Harmony Korine levererar. Igen. Jag hade både mitt kritiska och mitt förlåtande öga påkopplat, men jag har inget att anmärka på. Inte alls.
Måhända att det inte riktigt är samma Gummo-mag-spark, men det är fan så bra.
På ett (enligt mig) genialt sätt får han mig att både skratta, tänka efter och gråta. Och de två paralella historierna som målas upp stöttar och intensifierar varandra på ett helt lysande sätt.
Men precis som i Gummo och Julien Donkey Boy serveras ingenting gratis. Upplevelsen bygger på en symbios tittare och upphovsman emellan. Jag vill inte påstå att det kräver ett aktivt tittande (hans filmer är lika sköna att bara glida med i som att engagerat titta på dem), men kanske en viss, eh, läggning..?

Den ena av de två historierna följer hur en ensam Michael Jackson-imitatör (spelad av Diego Luna) fångas upp av en Marilyn Monroe-imitatör (Samantha Morton), som tar med Michael till sitt hem (och tillika imitatör-kollektiv/fristad) i de skottska högländerna. Där får han flytta in och bo tillsammans med Marilyn, Little Red Riding Hood, Abe Fuckin’ Lincoln, Sammy Davies Jr., Charlie Chaplin (Lavant har aldrig varit bättre), The Pope, Madonna, The Three Stooges med flera. Tillsammans skall de sätta upp ”the greatest show on earth” i deras hemsnickrade DIY-teater, men projektet fortlöper inte lika fantastiskt som planerat.

“Before he was Chaplin, he was Buster Keaton, but now he’s Chaplin.”

Trots alla dessa brokiga karaktärer och deras excentrism känner jag igen mig i en och var av dem. Alla  har trots deras självupptagenhet och sitt världsfrånvända och smått tragiska leverne, värme och djup. Karaktärerna är lätta att ta till sig. Jag ser små drag såväl hos Chaplin som i Jackson som jag känner lurar hos mig själv också.

I den andra halvan, som kanske kan kännas mer svårgreppad, leder Fader Ubrillo (Werner Herzog) ett gäng nunnor, en nunne-flottilj, i motsatt ände av världen.
Hängiven och övertygad dirigerar Ubrillo nunnorna. Nunnor som tycks besitta konsten att flyga. Eller..?
”How is it possible that a nun can fly?”  ”Who are we to doubt such miracles?”

Det finns oändligt många tolkningar och metaforer att rota fram mellan raderna och det fenomenalt tjusiga fotot i Mister Lonely. De kan tyckas löjligt uppenabara i vissa fall, men för mig känns det helt okej.
Jämfört med Harmonys tidigare filmer känns filmen rätt ”mild” och snäll i sitt uttryck. Inte lika (uppenbart) provokativ som tidigare verk. Men under den granna, uppklädda och stundom halvkomiska ytan lurar ett nattsvart djup. Och kontrasterna får djupet att tyckas bottenlöst.
Man känner knoparna som knyter an till verkligheten. Trevandet efter meningar och och rehabiliteringens avtryck.

Det är en fin saga om identitessökande. På övre och undre planet. Och om vikten av att våga tro på det man vill tro på. Och fram för allt, att svaren på alla ens frågor, kan finnas precis bredvid dig.

Jag känner redan att jag måste ha Mister Lonely i min samling. Så attt jag kan ligga på mage framför Tv’n och missbruka pausknappen och förundras över bilder. Se små detaljer. Och klottra ned minnesvärda repliker.
Och påminnas om att sanning är vad man gör den till.