Takashi Shimizu

Jag blir inte klok på snubben. Denne, snart 40 bast fyllda, regissör och tillika manusförfattre/producent gör mig förvirrad. Inte på ett upprört sätt, men på ett frågande sätt. Jag fattar inte vad han vill?

Under hans drygt tio år långa karriär i filmbranschen har han hunnit med oförskämt mycket. Han tycks inte göra anant än att jobba. Enligt Imdb har han mellan 1998 och 2009 regisserat inte minre än tjugo olika produktioner. Visserligen av varierande längd (och kvalitet…), men än dock. Därtill har han varit manusansvarig för fjorton produktioner, producerat tre och spelat i en. Eh. Bra jobbat?

Räknar jag rätt har jag sett åtta eller eventuellt tio av de saker han varit inblandad i. Inte helt säker.
Sex av de är i min bok rediga dynghögar. En är helt okej. Och en är fan lysande.

Och det är det som gör mig så förvirrad! Hur kan någon skifta så pass? Hur är det möjligt? Inte så att jag gråter över förlusten, jag har gott om alternativ att roa mig med, men jag undrar.
Är det resultatet av hans överproduktivitet/arbetsnarkomani, månne? Eller är han inte stark nog att stå på egna ben, att det krävs grymma människor runt om för att resultatet skall glänsa?

En faktor som helt klart sänker Shimizu är bristen på fräschör. Jag menar, även om man lagar hundra olika rätter med falukorv som huvudingrediens, så smakar ju alla falukorv. Och det blir ju inte så jävla kul i längden..? Typ.
Såväl kortisarna som de längre mojängerna är sorgligt förutsägbara. Säkra kort om och om igen, men som inte ger nån vidare utdelning. Svarta hår. Vitsminkade ansikten. Plötsliga closeups. Samma dramaturgi. Ointressanta skådisar.

Men. Så har vi undantaget.
När jag läser runt på diverse filmnördiga sajter möts jag av en, om inte rörande så åtminstonde någorlunda samklangig stämma. Marebito står inte högt i kurs. Den är kass. Pretantiös. Folk vill ha Ju-on.

Men jag tycker Marebito är riktigt bra. Det är så här jag vill att Shimizu skall vara! Genuint otäck, mörk och mystisk.
2004 när Marebito kom hade han redan Ju-on, Ju-on: The Grudge och Tomie i ryggen. Och med den framgången i bagaget känns det rätt djärvt att där efter ge sig i kast med en så pass mönsteravvikande berättelse som Marebito ändå är.

Från den trygga, dollar-klingande, svarthåriga, obekymrade banan teamar han upp med Japans gubbiga motsvarighet till ett enfant terrible, Shin’ya Tsukamoto.
Och de gör varandra gott. Det finns ingen trubbig kant regi och skådespel emellan. Det flyter på. Det är klistrigt. Äcklligt. Fascinerande. Och så förbannat obehagligt.
Vanligtvis är Tsukamoto min husgud, men jag minns mycket väl att det kändes lite, eh, olustigt, att vara ensam hemma i lägenheten med honom fast på näthinnan.

"They didn't see something that terrified them. They saw something because they were terrified."

Istället för den där ohemult ointressanta neo-jappe-horror-stylen (som man är alldelse kräkmätt på) lockas man med i ett psykologisgt påfrestande, klaustrofobiskt, vansinnes-drama.
Nietzsches något nötta citat ”Und wenn du lange in einen Abgrund blickst, blickt der Abgrund auch in dich hinein” känns väldigt passande.

Tsukamoto gör rollen som Masuoka lite väl bra nästan. Och Tomomi Miyashita är perfekt som F.
De känns så väldigt samspelta och tajta. Som att det var på riktigt. Intensiteten är nervpåfrestande.

Och nånstans där bakom står Shimizu och dirigerar.

Så jävla knäppt.

Kort där efter är han tillbaks i samma gamla pjuck. Mer Grudge. Än mer Grudge. Reincarnation. Blabla…
Det verkar inte bättre än att Marebito var ett snedteg. En liten sväng off track.
Synd. Jag hade gärna sett att Shimizu fortsatte på samma spår.

Förvirringen är total.