Saxat från pressen/media:

”Det här är THE REAL THING!” /  Roger Ebert, Chicago Sun-Times

”90-talets Clockwork Orange.” / IFF Magazine

”En viktig brutalt rå film som förtjänar en stor publik.” / MaryAnn Johanson, The Flick Philosopher

Eh. Vilka är dessa desillusionerade männsikor? Vilken verklighet flaxar de omkring i..?

Pariah sucks. Inte på det där stenhårda, oförlåtliga sättet månne. Mer på det där lite lustiga, halvcharmiga sättet. Det är ingalunda bra, ur någon aspekt alls. Hela produktionen är mer eller mindre genomrutten.
Men trots att pausknappen går varm och gäspningarna tränger sig på stup i ett, erbjuder Pariah ändå ett visst underhållningsvärde.

Filmen utspelar sig i vad som tycks vara ett isolerat, verklighetsfrånvänt, polisbefriat ghetto någonstans i sunny LA.
Studentsnubben Steve får sent en kväll i sällskap av hans afro-amerikanska flickvän Sam bekanta sig med det lokala skinnskallegänget. Skinnbollarna misshandlar Steve och tvingar honom att titta på när de gängvåldtar Sam.
Övergreppet och känslan av Steves passivitet under  överfallet blir för mycket för Sam som går hem och snittar upp handlederna.
Var på Steve får den exellenta idén att infiltrera skinnskallarna och utplåna dem innifrån.

Han rakar av sig barret, skaffar lite klädsamma nasse-tatueringar, bombarjacka och en zippotändare prydd av ett järnkors. Sedan nästlar han sig in bland puckona och försöker bli deras polare.

Han satsar storartat på sin plan.

Istället för att ringa snuten.

Genialt.

Or not…

Filmen fortlöper i ett töcken av knytnävsvalser som avlöser varandra. De är så frekventa att man inte bryr sig ett dyft. Och det bjuds på imponerande många ”Fuck” mellan heilandet och rallarsvingarna. Kanske inte fullt så många att de bräcker The Devil’s Rejects som sägs sitta på FPM (Fuck’s Per Minute)-rekordet, men nära.

Givetvis visar det sig att det hatiska sällskapet Steve nästlat sig in i består av ett gäng miserabla, tragiska individer. Incest, drogmissbruk, misshandel, förtryckta sexualiteter. En av dem är till på köpet lite efterbliven.

Men det är däri någonstans som det tunna underhållningsvärdet ligger, i regissören Randolph Krets onyanserade sätt att gestalta dessa sorgliga stereotyper.
Han gör en film baserad på fördomar, men tycks bygga den på sina egna. Researchen känns bedrövlgt frånvarande. Liksom intresset för den egna filmen och ämnet.

Vad annat som är smått underhållande (på ett bra sätt) är soundtracket. Vad som är underhållande på ett mindre bra sätt (till Krets nackdel) är att även om musiken är bra så känns den himlarns malplacerad. Straight edge’arna Minor Threat och hardcorekidsen i Social Unrest och Wives är bra men känns… fel? Eller är det nåt sublimt som jag missar? Hade jag fått välja musik att illustrera nazist-slagsmål med hade jag nog valt annorlunda. Ja.

Hur utgången för Steve och de hängselprydda dumsnutarna blir tänker jag inte avslöja. Vill ju inte förstöra nöjet för er…

Roas man av filmer med ungdomar på glid, subkulturer, hat och hämnd kan man med fördel ta sig en titt på Pariah. Men glöm det där med 90-talets Clockwork och se till att koppla på glimten i ögat först,  innan du knäpper på den.