Lately

En kort summering av vad som passerat tittgluggarna under de senaste dagarna.
Inte en enda asiatisk rulle, dock.  Märkligt nog.

DANTE 01

Mig veterligen har inte Marc Caro rört en fena på tio bast. Eller tja, nåt har väl karln gjort, men inget filmiskt i alla fall. Dante 01 (2008) är således hans första rulle sedan Förlorade barnens stad och dessutom hans första långfilm regisserad helt solo, utan sidekicken Jean-Pierre Jeunet.

Det är en surrelistisk, stylish resa rätt ut i mörkaste rymden. I galaxens utkant guppar fängelseskeppet Dante 01 dit den nya fången Saint Georges anländer. Utan fångarnas vetskap är de en del av ett hemligt experiment som pågår ombord, men när nykomlingen anländer sätts experimentet och hela besättningen i gungning. Georges tycks bära utomjordiska krafter inom sig…

Gamla takter sitter i än. Kind of. Det visuella är verkligen top notch. Och stämningen är tät, mystisk och sådär härligt rymdig. Fotot, scenografin, miljöerna är helt klanderfria. Och Caros regi känns fin och närvarande, om än kanske något ensidig. Men castingen. Uääuh. Labert Wilson (i rollen som Saint Georges) kommer möjligen undan, men resten av gänget känns oerhört oinspirerande. Dominique Pinon, Bruno Lochet och François Levantal… Fanns det verkligen inga roligare alternativ? Visst levererar de och är proffsiga, men jag hade hellre sett andra nunor i dessa roller.

Over all är det en stämningsfull och snygg film som bjuder på mycket gött för ögat. Men just inte mycket mer. Spänningen förtas lite av det förvirrade manuset och den klanderfria, omänskliga ytan. Och slutet..? Nä.
Jag föredrar old school-Marco ackompanjerad av Jeunet.

TERRITORY / ROGUE

I söndags, när Rogue (som fått den ”svenska” titeln Territory…) åkte in i DVD-spelaren var förväntningarna allt annat än höga. Trots att filmräven jag så snällt fått låna den av talde sig varm om den. Jag älskar djurskräck! men då skall det helst vara pre -85 och gärna ostigt och halvtaffligt. Kroko-horror anno 2008 med ordentlig budget känns så… ointressant.

Men in åkte den.

Och jag måste erkänna att jag blev glatt överraskad. Till min egen förvåning tycker jag att den var helt okej. Måhända att det inte är en rulle jag kommer ställa in i vitrinskåpet och vinkla spotslights på.
Men som söndagsfilm, med lätt betongkepa på plats och fingrar smuliga av chips, fyllde den helt klart sin funktion.

Det som var räddningen (räddningen för min totala sågning) för Rogue tror jag ligger en del i att det var tämligen sparsamt med kroko-close ups. Vetskapen om att besten lurar under ytan räcker långt.
Skådespelet är klart godkänt. Jag kan inte sätta fingret på det, men av någon anledning så gillar jag Radha Mitchell. Synd att hon jämt blir tilldelad så mesiga roller, skulle vara intressant att se henne i något, eh, hårdare.
Sen är fotot stundom väldigt fint. Mycket fina naturbilder också. Om man nu bryr sig om sånt.

Storyn är simpel:
Flod-sightseeing på den australiensiska vischan som går åt helvete.

Spännande djurskräck som leverar, utan att bli för mycket. No more, no less.

ULTIMATE WARRIOR

Postapokalyps. Yul Brynner. Max von Sydow. Assloaded med knivig 70 tals-action! Ahh! The AWESOMENESS!

I ett framtida (nåja, 2012) ödelagt New York råder total anarki och staden har delats i olika gäng.
Max von Sydow styr sitt hood som den iskalla men mänskliga och respekterade koolingen Baron. Trots hårda tider har de lyckats med att föra upp växthus och odlingar och det råder någolunda trevlig stämning i deras postapokalyptiska, futuristiska hippie-läger.

Men det ständiga hotet utifrån och från det rivaliserande gänget som styrs av Carrot (William Smith) pockar på mer och mer. Baron känner att han behöver förstärkning till sitt posse.
På ett mer annorlunda rekryteringssätt kommer han i alla fall över Carson (Yul) som tycks gjord för rollen som avskräckande hårding, fighter och vakt.

Och det dröjer inte länge för ens Baron & co kan dra nytta av nytillskottet…
Det är mycket fighting i Ultimate Warrior och Yul är stenhård när han kallt och näst intill obehindrat glider fram med sin kniv och gör slut på folk.
Överlag håller skådespelet hög klass och jag imponeras verkligen av det lekfulla, snygga fotot. Det tillsammans med den underbart flippade musiken (Gill Melle) höjer filmen ytterligare ett snäpp. Och första scenen med Yul på torget… Ah! Genialt!

Jag älskar Ultimate Warrior. Och ju mer jag tänker på den inser jag vilket guldkorn det faktisk är!
Futuristiskt flum toppat med hejdundrandes mycket raffel och med hårdaste duden ever i spetsen- you just gotta lurrrv it!

PATRICK

Slutligen har jag även gluttat igenom Patrick- dödens ängel (svensk titel).
Patrick är en stiff snubbe med ett imponerande unibrow som sedan tre år ligger i koma på hospitalet (efter att ha haft ihjäl sin morsa samt dennes älskare kanske bör tilläggas). Det enda lilla livstecken han gett ifrån sig under dessa år är små patetiska blås-spott-ljud.
Men så en dag börjar den nya sjuksköterskan Kathy och Patrick tycks börja sjuda av liv under den döda ytan.
Märkliga ting händer kring Kathy. Saker flytar på sig. Folk i hennes närhet blir utsatta för underligeter. Inte minst hon själv. Det dröjer inte allt för länge innan hon inser att det är dönicken i bingen som kommunicerar via övernaturliga krafter…

Patrick känns som en rätt klassisk 70 tals-rysare. Halvsåsig och med uppenbart stram budget. Men om man ser mellan fingrarna och tar filmen för vad den är, bjuder den på en del schyrrans scener. Det är en vag Hitchkock-stämning närvarande och trevligt soundtrack. Regi, skådespel, foto och så vidare är väl inget att hurra för men det är ändå en rätt trevlig thrilleratmosfär med mycket sjuttiotalskänsla. Och det var någon scen då jag faktiskt ryckte till lite i soffan. Men det var kanske Patricks rätt läbbiga uppenbarelse som åstadkom det…

Gillar man thriller á la 70-tal, sjukhusskräck och övernaturliga ting är Patrick given!

Ja, så var det med det.
Helt okej skörd. Men nu crave’ar jag efter snedögda dramer och fläskiga kostymraffel. Nu. Genast!