John Woo är tillbaka i Kina för första gången på sexton år. With fläsk in his eyes.

När John Woo återvänder till sina rötter och gör film i hemlandet Kina för första gången på sexton(!) år är det med fläskproduktionen ”Red Cliff” – första delen i ett mastodont-epos baserad på den klassiska historien ”Romance of the Three Kingdoms” (som finns tillgänglig i otaliga variationer; som novell, tv-serie, tv-spel, action figures…). En produktion som har besvärats av allehanda krämpor såsom skådisavhopp, skvaller och dödsfall – rena kinesiska motsvarigheten till ”Titanic” alltså (fan, jag skulle ju inte skriva om den var det ju… hmpf).

Själva storyn (som egentligen bara består av två extremlånga blodsprejande krigscener med ett mellanspel där fagra damer viskar i hästöron) utspelar sig under 200-talet och kretsar kring det krig som avslutade Han-dynastin och ledde till en period då Kina styrdes av tre ledare, och när Woo får vad som verkar vara halva Kinas BNP och en trekvarts av befolkningen till sitt förfogande att omvandla den till vita duken, hamnar det någonstans mellan ”Sagan om ringen”, ”Krig och fred”, ”300″ (det skvallras f.ö. om att han snott scener direkt ur den sistnämnda) och ”Shoot ‘em’ Up”. Sällan har man sett sådana oerhörda massor av fladdrande vimplar, giganto-formationer, folk som kastar bebisar i luften, slåss med pinnar i tusentals och galopperande hästar i slow-mo. Alltihop är visserligen pampigt så det knakar, men när härföraren har dragit tillbaka sina trupper och det blir mellanspel med unga möer, strategisnack och djurmetafor efter djurmetafor (ni vet dom om stolta tigrar och kluriga sköldpaddor), blir det rätt segt. Och någonstans mellan ett tio minuters flöjtsolo och en fölning tappar jag intresset och börjar pilla med annat (för att fortsättningsvis mest slänga ett getöga på de 20-minuterslånga, statistslukande monsterscener som följer).

John Woo har tagit i tills han inte bara brallat ner sina egna kalsipper, utan har även fått ca 30 000 statister, 14 000 hästar och 5000 kostymsömmerskor att formligen gå på knäna. Det är alltså uppenbarligen oerhört ambitiös, det är snyggt och historiskt sett är det säkerligen intressant (vet inte hur pass korrekt den är). Samtidigt är det också är lite spännande att se något som är annorlunda från Woo’s vanliga repertoar. Fast jag måste ju säga att det inte är speciellt mycket utöver vissa kameraåkningar samt de sedvanliga slow motion-orgierna som signerar hans verk. Och så sitter man där, in i det sista, och har nästan gett upp hoppet och tänker att; ”detta skulle ju vilken yrkesregissör som helst kunnat göra”, när han plötsligt slår på stora Woo-hoo-trumman och drar fram en hel koloni med kritvita, kuttrande duvor ur hatten som vilt får flaxa runt ett älskande par, och vips är ordningen återställd och man kan återgå till att bearbeta de bestående men man fått av en slow motion-överdos som heter John Woo. Känns tryggt.

Nu återstår frågan om jag verkligen kommer orka se del två utan att vilja jump:a off the (red) cliff. Screaming. In slow motion.