Persepolis i mitt hjärta

Så då var den gåsen plockad. Och vilken utsökt gås det var. Vacker fjäderskrud och ett mört kött som smälte i munnen. Allright, dags att nacka gåsmetaforen nu kanske!? (Jag har bott i Göteborg, damn it!)

Persepolis är en fransk animerad film som handlar en regisören Marjanes uppväxt i Iran under 70-90 talet. En tid av förändring och turbulens. Shahen störtas i Iranska Revolutionen och fundementalistiska krafter tar över. Från att ha varit ett om än totalitärt, men trots allt ganska fritt samhälle till ett klaustrofobiskt kvävande religiöst mörker. Vi tas med på en resa genom ett par unga kaxiga och frihetliga ögon som sitter på en ung tjej som vägrar inrätta sig i ledet. Hon växer upp i en familj där frihet är ledordet och med extremt frispråkig mormor. Upprorets frö gror sig allt starkare i hennes bröst. Hon upptäcker punk, Iron Maiden och börjar ifrågasätta allt mer. Efter att ha läxat upp religionsläraren i skolan en gång för mycket, bestämmer sig Marjanes föräldrar att det är dags för Marjane att åka till en släkting i Wein, Österrike. Inte som ett straff, utan mer av nöd. Subversiva tankar och handlingar är direkt livsfarligt i ayatollans Iran.

I Europa möts hon av en kulturkrock och ett utanförskap som med tiden blir allt svårare att hantera. Marjane börjar hänga med skolans utstötta och finner för en tid en smula själslig ro. Den visar sig dock vara kortvarig och utanförskapet och en växande skuld över att ha övergivit sitt land och sin familj gör att hon tillslut återvänder. Nu ska jag kanske inte avslöja mer av handlingen.

God save the ayatollah!

Filmen speglar både ett väldigt intressant lands historia, och samtidigt en fascinerande persons livsöde. Det är ju helt klart att majoriteten av Irans befolkning vill leva normala liv, trots sjuka sharia-lagar. Men som i den här typen av angiverisamhälle så byggs en skräck upp som gör att folk fogar sig. I alla fall ytligt sett. Bakom lyckta dörrar krökar och knullar man som folk gör mest, man får väl anta att det är ett grundläggande behov hos människan oavsett vad några skenheliga predikanter försöker intala sig. Riskerar man livet för lite eskapism i form av rusdrycker och popmusik är det nog så. I filmen visas detta i en stark scen där ”sedlighetspolisen” stormar en fest och männen i lokalen flyr hals över huvud över takåsarna. Alla kommer undan utom en som störtar mot marken.

Förutom att filmen berättar på ett effektivt sett är den dessutom rent tekniskt fulländad. Animeringarna är ta mig fan det snyggaste jag sett på länge och hela stilen fortsätter en fransk tradition som jag verkligen gillar. Varenda känsla återges och förstärks på ett sett som gör att man inte kan sita sig för en sekund. Scenerna flyter elegant in i varandra i ett naturligt flöde, som håller historian igång. Inte en död sekund.

Marjane Satrapi

I början av filmen fick jag en känsla av det kanske skulle bli för gulligt och sentimentalt. Mina farhågor infriades inte. Tvärtom så tycker jag att man snyggt undviker att blir allt för blödig och smetig. Många scener är geniunt sorgliga eller hjärtslitande och behöver ingen extra katalysator i form av barnagråt och stråkar. Krig är ett helvete, och här visas det på ett sett som dom flesta kan relatera till.

Det måste sägas att det inte är en rakt igenom mörk historia som berättas. Man blir glad av Marjanes träffsäkra kaxighet och pungsparkarna som delas ut. Trots det miserabla tillståndet Iran befinner sig i kan hon tillslut ändå separera regimen från Landet. Det finns hopp där bland alla burkor och sjuka regler. Kanske kan den här filmen vara ett steg mot ett mer öppet Iran, eller kanske åtminstonde minska ignoransen hos oss här i väst? Dessutom fick scenen med Eye of the tiger-montaget mig att jubla!