Tidigare skrev jag om om min skepsis angående Fabrice du Weltzs Vinyan.
Jag skrev då att jag inte ville ha att göra med Vinyan. Vilket inte var helt sant. Jag ville mest bara få upp en diskussion, men det ville visst inte ni.

Nåväl. Under filmfestivalen passade vi i alla fall på att undersöka tingesten med egna ögon.
Och även om min tidigare åsikt inte just var ristad i sten, måste jag revidera den. Känns rätt befriande.

Det är på intet sätt någon slags tsunami-explotation som bjuds. Inte på långa vägar. Hade det inte varit för att ordet ‘tsunami’ omnämns i filmen, hade jag nog inte gjort kopplingen. Eller nåja, kanske. Men andra, ickeberörda, hade kanske inte gjort den.

Allt som allt var jag inte särdeles impad av Vinyan. Det är snyggt så in i sjöen, men resten klickar jag inte med.
Tempot är sävligt och stämningen delirisk. Jakten på det försvunna barnet går genom öde djungellandskap inbäddade i vad som känns som evig dimma.
Emmanuelle Béart hasar omskring i en skir klänning som smetar sig kring kurvorna, ett par lergeggiga UGG’s och ett par trumpna plutläppar. Rufus Sewell är visst med i sökandet också.

Visningen var visserligen runt midnatt, men det var inte bara den sena timmen som framkallade gäspningarna.
Kannibalkidsen och ett par Bangkokscener i början höjde betyget, men öh. Äh. Whatever.

Men summan av kardemumman då; mediahysterin kring Vinyan är i min mening mycket obefogad.