Soi Cowboy var en av alla de filmer jag verkligen hade tänkt att se under filmfestivalen. Men, tja, planen gick i stöpet. Så det gjorde mig extra glad när jag här om dagen fick en tittkopia tryckt i famnen!

Av kommentarer runt om på nätet att döma, verkar Thomas Clays tredje rulle vara ett typexempel på either love it, either hate it. Väldigt många tycks störa sig på vad som visar sig vara en ytterst lågmäld historia, med knapp dialog och helt befriad från pålagd musik. Det svart/vita fotot tycks inte heller så poppis hos majoriteten.

Första halvan av filmen fokuserar på det spända förhållandet mellan den blekfeta västerlänningen Tobias och hans höggravida, thailändska flickvän.
Redan från första rutan är stämningen i deras minimala lägenhet så awkward att man nästan sitter och vrider på sig i soffan. Första scenen är lång, utdragen, dialoglös, obekväm och smått genial. Kontrasterna radas upp på led och Thomas Clay använder sig av ett enkelt men smart sätt att illustrera det omaka paret på.

Något ljushuvud på ImdB kommenterade en sekvens ur den långa öppningsscenen med ”A whole minute was devoted to watching the toaster for F£$%^ sake!”
Ja. Och det är riktigt klurigt gjort. Brödrosten både illustrerar den torftiga stämningen, och blir symbol för det västerländska.
När mackorna väl ploppar upp brer han tjocka lager Skippy på dem, medan hans flickvän tyst sitter bredvid och äter ris.

Historien rullar på. Det händer inte mycket. Det är mest en iakttagelse över deras relation och de utomståendes syn på den.
Tragikomiken och det stundom fina fotot är det som håller mitt intresse uppe.

Jag får lite känslan av att Thomas Clay är något nyfrälst på den Thailändska kulturen. Han använder sig av tacksamma, uppenbara miljöer som, åtminstone för någon som besökt landet, är väldigt lätta att relatera till. Man känner väl igen byggnader, gator och situationer.

Efter halva tiden tar filmen plötsligt en vändning. Färgerna sprakar till och fokuset har flyttats till flickvännens familj ute på landsbygden. Tempot trappas upp ett minisnäpp. Det är fortfarande långa tagningar, men känslan är en annan.
Andra halvan av filmen blev jag inte riktigt klok på. Eftersom den utgör sluttampen av filmen skall jag inte avslöja för mycket, men trots tempo-ökningen och mer ”action” känns den mer tom och intetsägande än första delen. Obegriplig. Eller är det nåt sublimt som jag inte hajar?

Jag får svårt att knyta ihop Soi-säcken och se helheten, till följd av de omaka delarna. Likväl gillar jag första halvan tillräckligt mycket för att slutbetyget skall bli ett stadigt mellanting.