Oniwaban

Oniwaban, Japan 1974

”The wrath of heaven brings down fire
The sorrow of heaven brings down rain
Indeed this is a fitting day, for Demons to be born!”

Att detta är en anime-adaption signerad ingen mindre än Kazuro Koike, hade jag i ärlighetens namn ingen aning om innan jag började glutta. Men såhär i efterhand känns det helt logiskt.
Det är måhända ingen Lonewolf, och jag skymtar en del faktatabbar, men who cares?!- Oniwaban [som film] är onekligen rikitgt underhållande!

Nätt och jämnt hinner förtexterna blinka förbi innan jag känner att jag är fast. Och det blir knappast sämre av den hutlöst snygga öppningsscenen! Två vandrare skall korsa ett öppet fält. Susande gräs och smygande kamera. Plötsligt anar de tu oråd, och ur intet dyker en maskförklädd unge upp. Sen en till, en till, och en till. Kanppat att man hinner blinka innan de två vandrarna faller till marken skjutna av kidsens minipilar. Ah! Det är så snyggt!

Storyn dårå.
Djupt in i den japanska feodala bushen uthärdar en grupp småungar stenhård och minst sagt oortodox drillning, för att bli Shogun’s hemliga och mest förödande vapen- Oniwabas (demon spies/demoniska spioner)!
Deras identiteter är topphemliga, även sinsemellan. Att avlägsna den traditionella demonmasken var och en har utrustats med, resulterar i omedelbar död.
Bakom sina masker utbildas de till oövervinnerliga infiltratörer, avrättare, spioner och- förförare!
Efter en plötslig inre konflikt, som leder till uppror, har de unga demonerna slaktat den äldre halvan av styrkan och ledaren begår hastigt och lustigt ”facial suicide” (klyva nyllet i två). Det är lite snabba svängar i början, man hajar kanske inte precis allt, men det är bara att glida med!

De fem återstående unga infiltratörerna sätts snart på uppdrag att avslöja en dödlig konspiration i ett av landets mäktigaste förläningar. De skall lokalisera en hemlig arsenal och förstöra den. Men Lord Shogen, the Demon Hunter!, har en hel massa överraskningar på lur för det oerfarna gänget…

Svärden viner genom luften! Lemmarna flyger åt alla håll och kanter! Blodet kaskadsprutar! Bröst blottas! Pilar haglar! Jag älskar’t!
Det är hederlig gammal chanbara som med många smått fantastiska scener (där i bland en ”sex-dans-scen alldeles i början som bara måste ses!) och ett redigt funkigt soundtrack, gör att den står ut från massan och, i alla fall i mina ögon, helt klart bör ses om man känner sig lagd åt det här hållet!