Vad är bättre än originalet? Frågar du oss så är det en skamlös kopia från något ”konstigt” land så klart. Jag har alltid haft en fablesse för uppenbara skitfilmer, och dessa kopior har raffinerat b-filmen till diamantstadiet. I många fall handlar det naturligtvis om skrupellösa regissörer (läs driftiga entreprenörer) som försöker slå mynt av framgångsrika hollywood-franchise. Här har vi pudelns kärna. Driftiga entreprenörer som vill tjäna en slant och ger blanka fan i filmkultur. Många av mina absoluta favoriter inom b-filmen har kommit till under dessa premisser. Well, över till vad det här faktiskt handlar om, sjukt feta och konstiga filmer.

Mr. Bad ass!

Inom den här genren (exakt vad den ska kallas vet jag banne mig inte) så finns det, precis som i alla andra, riktiga klassiker och kultfilmer. Vi börjar väl där och arbetar oss neråt. Under min jakt på nya filmplankningar har jag noterat att vissa länder är kraftigt överrepresenterade i produktionen. Indien, turkiet, italien och möjligen brasilien, phillipinerna och indonesien har länge haft en oerhört liberal syn på copyright och konstnärlig heder. Tack gode Fulci för det, för annars skulle jag inte haft anledning att skriva denna artikelserie om fenomenet. Första resmålet är turkiet.

Den turkiska kopplingen

Turkarna är kanske dom som mest skamlöst och ogenerat ”lånat” och ”tolkat” framgångsrika filmkoncept. Naturligtvis förfogade man inte över samma resurser, vilket ledde till en hel del nödlösningar och konstnärliga kompromisser. Just det som idag lockar kufiga filmnördar världen över. För att inte tala om dessa filmers blotta konstighet.

Tyvärr har jag i skrivande stund inte sett alla dessa filmer, och har därmed svårt att fälla  omdömen. Se det om en lite hjälp på vägen och ett tillfälle att gotta sig i populärkulturella delikatesser.

Inkörsporten i detta cineastiska lågvatten är för många ”Turkish Spiderman” eller 3 Dev Adam som den egentligen heter. En oerhört yvig och lo-fi historia där en läskig spindelman spelar skurk. Inte nog med det, i filmen får vi också se Captain America och mexiwrestlaren Santo. Man brallar ju på sig för mindre. Faktum är att det här är en film med stort underhållningsvärde och tonvis med rafflande action. Att sedan få se en urballad Spindelmannen göra köttfärs av ett ansikte med hjälp av en utombordare, ja det kan inte vara annat än en stor succé! Hjältarna på Onar Film tyckte i alla fall så och släppte den på DVD.

Turkiska Star Wars eller Dünyayı Kurtaran Adam, är en något mer otillgänglig kopia av Lucas gamla klenod. Här har man inte bara lånat namn och idéer, utan även klipp och musik. Att musiken kommer från Indiana Jones gör ju saken om möjligt ännu bättre, och förmodligen George Lucas ännu surare. Handskarna av med andra ord. Ska jag vara helt ärlig så har jag än idag inte orkat mig igenom hela filmen. Men officiellt är den en hit!

Star Trek har inte heller sluppit den turkiska behandlingen. I filmen Turist Ömer Uzay Yolunda får vi följa en turkisk slashas som får lift med Enterprise för att slippa gifta sig. Här lånas tydligen friskt från första säsongen, och blandas upp med lite nya tillskott som bikinibrudar och annat bra. Har inte sett filmen själv så jag kan inte uttala mig om dess awesomeness.

Stålmannen fick sitt turkiska claim for fame i Süpermen dönüyor, ett visuellt fyrverkeri av special effekter. Här lånas musik från, förutom Superman, James Bond och Midnight Express (som förövrigt rev upp starka reaktioner i turkiet när det begav sig). Skall man förlita sig på plotten från IMDB så är den ganska trogen orginalet. Då jag inte sett den här heller, kan jag inte säga mycket om filmen som sådan. Frågan är om det verkligen behövs?

Batman slapp inte heller behandlingen, sug på Bedmen Yarasa Adam. Verkar ju hur hård som helst, och visst är det Led Zeppelin man hör i soundtracket!?

Fantomen dyker upp i den lätt patinerade filmrullen Kizilmaske. Man kan ju snabbt konstatera att den turkiska varianten har tuffare kostym, samt att musiken är lånad från Batman. Strålande!

Tarzan har filmatiserats ett flertal gånger i turkiet. Redan 1952 i Tarzan in Istanbul, samt även i Fearless Tarzan här ovan från 1974. Notera bildkvaliten och apmannens, inte så lite enerverande, stridsrop.

Att E.T.‘s über-läskiga turkiska kusse heter Badi känns logisk när man kollar klippet. Jag vet inte. Han känns bara inte riktigt lika insmickrande som sin föregångare.

Death Wish-kopian Cellat. Från youtube:

”A totally obscure Turkish version of DEATH WISH, from 1975. More relentless and violent than expected! Should ONAR FILMS release it??”

Eh. Ja.

Seytan som hämtat inspiration från Excorsisten.

Rambo har minst två kopior varav Korkusuz här ovan känns mest trogen orginalet. Ignorera den nedlåtande tonen i trailern. Den andra är Asi Kabadayı från 1986, men ärligt talat. Rambo hade aldrig någon stålhandske med taggar på. Så mycket friheter får man inte ta sig.

Det finns garanterat fler än dom jag har listat, så tipsa gärna i kommentarerna om jag missat något. För övrigt så kan jag inte understryka nog, hur djävulskt bisarr den turkiska filmindustrin var i sin guldålder. Intresserade bör se dokumentären Turkish Pop Cinema från Mondo Macabro. En utmärkt startpunkt för nybörjaren såväl som den redan initierade.

Nästa gång åker vi till Indien, detta förlovade land av curry, telemarketing och filmiska galenskaper.