I rådande, bloddrypande Thai-situation kunde det ju va’ fint med lite filmtips från detta Land of Smiles (ehrm) att lätta upp stämningen med. Haha. Den thailändska filmkulturen är ju onekligen rätt speciell och måhända inte något som tilltalar gemene man. Då jag i övrigt är en fullfjättrad thainörd vill jag inte ge upp hoppet om Siams filmiska framtid, även om det stundom kan kännas hopplöst… Bananskalshumorn, sensmoralen och dråpliga ljudeffekter är inslag som är näst intill omöjliga att undslippa. Men det finns guldkorn!

Ahingsa – Stop to Run! Kittikorn Liasirikun, 2005. Trots bananskal- och moralinslag är Ahingsa en fräsch och oväntad liten pärla! Dessutom finns för det vakna ögat representanter från Thailands främsta (och tillika allra första) street punkband att skymta. Like!

Klipp ur Ahingsa.

Apichatpong Weerasethakul är ju något av en avantgardist när det kommer till thailändsk film. Jag har absolut inte sett allt han gjort, men det jag sett är mycket sevärt. En snubbe med skallen på skaft och öga för detaljer. Allt från skönsjungande transvestiter till romantiska dramer och existentialism. Han förtjänar helt klart mer uppmärksamhet!

Tropical Malady & Adventures of Iron Pussy

Pen-Ek Ratanaruang är väl en av de thailändska filmskapare som nästan lyckats bäst med att etablera sitt namn i europa och runt om på filmfestivaler. Få är dem som inte gillar Monrak Transistor eller Last life in the Universe. Invisible Waves inbillar jag mig gått många förbi, men det är en fantastisk film där Pen-Ek precis som i Last Life… lurat med sig Asano och Christopher Doyle.

Asano feat. blåklocka, Invisible Waves

Mitr som Red Eagle

Går väl inte riktigt att skriva det här inlägget utan att nämna Pinkaew- mannen bakom Ong Bak-fenomenet. Jag är väl inget större fan (men Chocolate var rätt skoj) av snubben, men han har ju onekligen lyckats. Det han gör är knappast dåligt, men tja… just inget för mig.

Lika lite kan detta inlägg författas utan att nämna den osannolika hjälten och superstjärnan Mitr Chaibuncha! Mellan 1956-1970 medverkade han i inte mindre än 266 filmer. Av de 70-100 filmer som under 60-talet årligen producerades av den thailändsa filmindustrin, var Mitr med i ungefär hälften. Hans sista film, Golden Eagle, blev också hans död. Om detta tragikomiska öde finns faktiskt en fin liten film (fem minuter och på svenska)!

Autistiska ungar som fångar flugor med munnen och slår snubbar på käften- hard not to like.

Härom våren gick Meat Grinder upp på thailändsk bio. Tyvärr tycks den inte hittat ut på textad DVD ännu (?). Det är en riktigt makaber historia (och förvånandsvärt grafisk) om  Boot och hennes restaurangverksamhet. Tänk Dumplings, fast nudelsoppa… Det blev ett himla hallå när den gick upp på biograferna vill jag minnas. Föga förvånande med tanke på dess karaktär och att det är en kvinna som spelar huvudrollen och utför alla dessa bestialiska akter. Och så var den nog den första av sitt slag att visas på stor duk. Bra? Inget mästerverk, men bättre än väntat och på alla sätt sevärd!

Ledsamt nog är det ont om kvinnliga thairegissörer. Den enda jag på rak arm kan komma på är Pimpaka Towira, och jag har inte sett något av henne. Tips på thailändska filmbrudar mottages tacksamt!

Den thailändska filkulturen börjar ta allt mer plats och fler och fler får upp gluggarna för den. Årligen hålls Bangkok International Film Festival, som drar allt mer utländsk publik och får allt mer medialt utrymme. Det sprutar ju fortfarande ut dråplig rapakalja på marknaden, men hoppet är det sista som dör och jag ser ingen anledning till att ge upp. Tvärtom tror jag Thailand är på g, och kommer styra upp sitt kassa rykte. Vi kan väl hoppas i alla fall?