Sverige och de nordiska länderna är ju lite av Black Metalens Betlehem (höhö). Ur den nordiska kylan förlöstes några av de största och mest inflytelserika namnen inom genren; Mayhem, Bathory, Darkthrone, Immortal och Burzum för att nämna några. Och därtill alla de intriger, bränder, mord och fan-vet-vad som omgett scenen. Lite av en dokuspåa har det väl varit emellanåt, men det finns ju otroligt mycket material att bygga en dokumentär av. Mången är de som prövat sin lycka, få till antalet är dem som gjort det med vidare framgång.

Jämfört med Darkthrones 'The Misanthrope' framstår BMS som rena rama Norén...

Black Metal Satanica hamnar tyvärr i den sorgsna högen med intetsägande, halvdana och ofokuserade Black Metal-dokus. Som sagt finns ju en hel del att säga om saken, men man behöver inte försöka säga allt, om man inte vill. Och det är lite den känslan jag får, att Mats Lundberg försöker dra hela skapelsehistorian på åttio minuter. Resultatet blir ofokuserat, ytligt och rätt pajigt, ärligt talat. Orden som pryder DVD-omslaget känns inte helt adekvata: ”The most haunting and evil documentuary ever made”. Mjä. Nånting som får mig att tänka på Spinal Tap kan knappast vara så värst evil…

Inledningen är högtravande, på sant och korrekt BM-sätt, med Nietzsche-citat uppföljt av elak speaker lagt över hellylligt hem & skola-montage, ”…everything is clean and everyone is happy, in their pretty little houses. But underneath this perfect surface, lies a monster, a Beast. Sometimes the Beast wakes up and shows it’s face to the world. The name of the beast is… Black Metal!”

Jorå.

"The most shallow and Watainy documentuary ever made"

Filmen är uppbyggd kring intervjuer med representanter från band som Mordichrist, Vreid, Watain, Rimsfrost, Shining och Ondskapt. På svajig engelska avhandlas random kaffereps-ämnen så som som Satan, kristen BM, vikingar och självförakt.

Ämnen som just inte går att misslyckas med, men av nån anledning är det ofta näst intill outhärdligt torrt och tråkigt. För att sjösätta en idé som att snickra ihop en obskyr musikdokumentär krävs förstås en durkdriven eldsjäl (all ära för det), så det känns lite tarrigt att såga Black metal Satanica allt för hårt, men på tok för ofta genom filmen känns engagemanget remarkabelt frånvarande.

Och något som kändes väldigt märkligt, var hur pass mycket tid och utrymme som gavs till Watain. Jag gillar ju dem, typ asajävlabaotamycket, men ändå..? För att citera mig själv, från nåt forum ”…Black Metal Satanica känns som tafflig Watain-onani” Skumt. Sant.

Bu!

Nåväl. Sorgen över denna svartmålade pannkaka är på intet sätt bottenlös. Den underhöll för stunden (med hjälp av lite snabbspolning) och den verklighetsfrånvände misantropen Kvarforth fick mig att fnittra i soffan mer en än gång.

Hail Satan, mofo’s!