Under helgen har jag haft den stora äran att glutta på en av de rullar jag (tillsammans med andra metallfetishister around the globe) väntat allra, allra mest på senaste året; Tetsuo – The Bullet Man, Shinya Tsukamotos tredje Man vs. Skrot-film.

Tetsuo är inte, och kommer aldrig bli, underhållning för gemene man. Inget fel med det. Det är vansinnigt, obegripligt, pretantiöst, chockerande, überjapanskt, surrealistiskt, obehagligt och- så jävlarns, satans, helvetes, förbannat fint.

Jag kan varken komma ihåg när jag kom i kontakt med Tsukamoto eller Tetsuo för första gången, men jag fastnade illa kvickt för båda. De som läser bloggen sedan tidigare, vet mycket väl vid det här laget att Tsukamoto är en av mina absoluta favoritregissörer. Han har hajat grejen. Vi har hajat grejen. Det jag tänker, iscensätter han. Fantastiskt. Och knäppt.

Skepsisen har givetvis kommit krypandes under den väntan som varit sedan det blev officiellt att en tredje film var på gång. Över tjugo bast sedan gubben presenterade den banbrytande cyberpunk-film som har färgat efterkommande generationer av geeks. Då hade han inget. Foliepapper och ett aldrig sinande kreativt tänk, räcker längre än vad man tror. Nu, 2010, har han stålar. Livsfarligt. Dessutom skulle filmen enligt rykte också vara inspelad på engelska. Två helt klart jävligt dåliga saker; pengar och engelska.

Jag är helt klart ohyggligt partisk, men faktum är ändå, att Tetsuo – The Bullet Man, håller måttet. Tsukamoto + hejdundrandes mycket skrot + Chu Ishikawas hypnotiserande elektronika KAN inte gå fel! Storyn är simpel, som sig bör; ett ungt par blir av med deras son i en bilolycka. Vreden och hämndbegäret går överstyr. Skrot. Ångest. Vansinne. The End.

När det karakteristiska themet väl kommer, är tårarna inte långt borta. (Töntigt, jag vet men det här är helig mark fanimej.)  Filmen är något mer lågmäld (allt är relativt, compadre!) än Body Hammer (II), och påminner mer om Iron Man (I). Bra.

Bullet Man har ett helt klart mer psykologiskt fokus än sina föregångare. Mer djup, mer utrymme för moraliska frågeställningar och bräckligheten i det mänskliga psyket. Därtill har den utrustats med en [någotsånär] begriplig handling och en dialog det går att hänga med i. Detta som resultat av att Bullet Man ursprungligen var tänkt som ett amerikanskt projekt, och enligt en av producenterna var de tidigare filmerna ”a bit too absurd for the american audience”… Det gör den helt klart något mer lättillgänglig, men utan att för den sakens skull nagga på den urflippade Tetsuo-känslan.

Som sann Tetsuo-konnässör och ivrare, känns det himla kul med denna tredje film. The power of three! Men jag ser helst att det stannar här. Tre är en bra siffra. Räcker fint.
Nu ser jag gärna att han knyter ihop Tetsuo-påsen för gott, och gräver fram nåt nytt, galet och fantastiskt ur sitt uppenbart härligt degenererade sinne. Tsukamoto FTW!

Tetsuo – The Bullet Man visas fortfarande på filmfestivaler världen runt och ingen DVD-release finns ännu utannonserad. Men have faith, my dear friends! Den är värd sin väntan (och givetvis uppdaterar jag er med info, om jag skulle snubbla över sådan). Tillsvidare rekomenderar jag att ni frossar i trailers och teasers på tuben!