Bruce Webers porträtt av jazzvärldens enfant terrible, är snudd på magiskt. Naket och intimt. No bullshit, illustrerat med fantastiskt foto och en passande sävlighet som fångar Chets person på ett väldigt fint sätt.

Berättelsen om pojken från Oklahoma är lika vidunderlig som tragisk. Pojken vars musiklärare lät honom veta att han aldrig skulle lyckas. Som bara år senare delade scen med Charlie Parker.

Under sina nästan sextio år, hann han spela med såväl Stan Getz, Zoot Sims, Gerry Mulligan och Miles Davis. För att nämna några. Tre fruar hann han med också. Samt minst lika många ungar. Och att gräva ner sig djupt i heroinet.

Jag har alltid varit ett stort fan av Chet; den destruktiva mannen med sammetsrösten, och den magiska trumpeten. Tanken på att han och jag faktiskt har vistats på samma parkeringsplats, gör mig varm i hjärteskrumpen.

Let’s Get Lost. Ja.