Tune In, Turn On & Drop Out
Author: sötlimpa | Date: 08 juni 2010 | Please Comment!
Mission completed. Plöja sig igenom 230 minuter flum? Check.
På det stora hela, en helt klart trevlig samling. Snöig. Halvtorr. Intressant.
Efter Hippie Masala drog jag i mig Hofmann’s Potion. En 56 minuter lång odyssé in the name of C20H25N3O.
Det är förvisso en himla intressant liten film om Albert Hofmann och hans flippade upptäckt, LSD. Men en timmes gubbsnack (ingen i filmen är under 300 bast) blir lätt lite tradigt. I synnerhet som det inte är textat, och majoriteten av gentlemännen saknar tänder alternativt har smattriga fejkvarianter. Är man inte intresserad från början, lär man kanske inte bli det av det här heller.
Är man däremot intresserad, funkar det. Men på knappa timmen ryms bara vad som känns som en kort introduktion. Det är spännande att höra dessa pionjärer berätta om tillkomsten och alla knasiga experiment, men det känns en smula torftigt. Hade helt klart önskat mer av Hofmann’s Potion.
Sist ut: FLicKeR. Möjligt den mest flippade av de tre. Mycket tack vare alla de asbisarra karaktärer som vill uttala sig om konstnären/poeten Brion Gysins mäktiga manick; the Dream Machine. Genesis P-Orridge, Marianne Faithful, Kenneth Anger, Iggy Pop- alla har de enligt utsago connectat med inner/deeper/wider/allmighty stuff, tack vare den tillsynes anspråkslösa, stroboskopiska ”lampan”.
Drömmaskinen sattes till världen av Gysin och Ian Sommerville (Willam s. Burroughs ”tekniska rådgivare”). Det är en cylinderformad lampa med utstansade hål, som efter att ha fästs på t ex. en vinylspelare, sedan roterar i 78 eller 45 RPM. Genom att sedan ”titta” på lampan (med stängda ögon) skall den optiska nerven stimuleras av det pulserande ljuset, vilket [kan] resultera i en rusliknande, hypnotisk känsla.
Regissören Nik Sheehan har verkligen lagt ned tid på dokumentären. Det märks att han gjort sin läxa, samt tagit sig tid att få tag i rätt personer. Resultatet är en hängiven och märklig film som under 75 minuter underhåller mig gott. Given rulle om man går igång på knasbollar som Leary, Burroughs, Gysin och vurmar lite extra för saker bortom sans och vett.
Så. Summan av kardemumman då. Är The Altered Consciousness Collection nåt att ha? Ja, helt klart. Trippy good shizzle!
Leave a reply!