Persepolis är en fransk animerad film som handlar en regisören Marjanes uppväxt i Iran under 70-90 talet. En tid av förändring och turbulens. Shahen störtas i Iranska Revolutionen och fundementalistiska krafter tar över. Från att ha varit ett om än totalitärt, men trots allt ganska fritt samhälle till ett klaustrofobiskt kvävande religiöst mörker. Vi tas med på en resa genom ett par unga kaxiga och frihetliga ögon som sitter på en ung tjej som vägrar inrätta sig i ledet. Hon växer upp i en familj där frihet är ledordet och med extremt frispråkig mormor. Upprorets frö gror sig allt starkare i hennes bröst. Hon upptäcker punk, Iron Maiden och börjar ifrågasätta allt mer. Efter att ha läxat upp religionsläraren i skolan en gång för mycket, bestämmer sig Marjanes föräldrar att det är dags för Marjane att åka till en släkting i Wein, Österrike. Inte som ett straff, utan mer av nöd. Subversiva tankar och handlingar är direkt livsfarligt i ayatollans Iran.

I Europa möts hon av en kulturkrock och ett utanförskap som med tiden blir allt svårare att hantera. Marjane börjar hänga med skolans utstötta och finner för en tid en smula själslig ro. Den visar sig dock vara kortvarig och utanförskapet och en växande skuld över att ha övergivit sitt land och sin familj gör att hon tillslut återvänder. Nu ska jag kanske inte avslöja mer av handlingen.

God save the ayatollah!

Filmen speglar både ett väldigt intressant lands historia, och samtidigt en fascinerande persons livsöde. Det är ju helt klart att majoriteten av Irans befolkning vill leva normala liv, trots sjuka sharia-lagar. Men som i den här typen av angiverisamhälle så byggs en skräck upp som gör att folk fogar sig. I alla fall ytligt sett. Bakom lyckta dörrar krökar och knullar man som folk gör mest, man får väl anta att det är ett grundläggande behov hos människan oavsett vad några skenheliga predikanter försöker intala sig. Riskerar man livet för lite eskapism i form av rusdrycker och popmusik är det nog så. I filmen visas detta i en stark scen där ”sedlighetspolisen” stormar en fest och männen i lokalen flyr hals över huvud över takåsarna. Alla kommer undan utom en som störtar mot marken.

Förutom att filmen berättar på ett effektivt sett är den dessutom rent tekniskt fulländad. Animeringarna är ta mig fan det snyggaste jag sett på länge och hela stilen fortsätter en fransk tradition som jag verkligen gillar. Varenda känsla återges och förstärks på ett sett som gör att man inte kan sita sig för en sekund. Scenerna flyter elegant in i varandra i ett naturligt flöde, som håller historian igång. Inte en död sekund.

Marjane Satrapi

I början av filmen fick jag en känsla av det kanske skulle bli för gulligt och sentimentalt. Mina farhågor infriades inte. Tvärtom så tycker jag att man snyggt undviker att blir allt för blödig och smetig. Många scener är geniunt sorgliga eller hjärtslitande och behöver ingen extra katalysator i form av barnagråt och stråkar. Krig är ett helvete, och här visas det på ett sett som dom flesta kan relatera till.

Det måste sägas att det inte är en rakt igenom mörk historia som berättas. Man blir glad av Marjanes träffsäkra kaxighet och pungsparkarna som delas ut. Trots det miserabla tillståndet Iran befinner sig i kan hon tillslut ändå separera regimen från Landet. Det finns hopp där bland alla burkor och sjuka regler. Kanske kan den här filmen vara ett steg mot ett mer öppet Iran, eller kanske åtminstonde minska ignoransen hos oss här i väst? Dessutom fick scenen med Eye of the tiger-montaget mig att jubla!

För att Grymfilm’s läsare är de allra bästa i hela bloggträsket tänkte jag bjucka på en liten hemlis. Petit moi (jag ligger inte bara och dricker öl i solen) har nämligen sett till att den bästa, grymmaste, mest mystiska, smartaste, klockrenaste av alla anime-serier EVER nu kommer ges ut i svensk utgåva! Den japanska juvelen från 1998 med så tät stämning att man sitter lika klistrad som en fluga på klibbpapper, kommer se det svenska ljuset inom en inte allt för avlägsen framtid. Antagligen någon gång framåt höstkanten. This is BIG i tell you. Det är alldeles majestätiskt skitgrymt!
Vill ni kanske veta vad det är jag jiddrar om också? Serial Experiment: Lain såklart!! Jag kan knappt hålla mig för glädjefnatt!
(Det enda som kunde göra Lain-lyckan större vore om jag kunde få min alldeles egna björndräkt!)

Förutom att kirra fräsiga DVD-släpp har jag/vi (mest jag faktiskt) gluttat på italienskt wanna-be-giallo-raffel. Eys of Crystal (2004). Den har beskrivits som en modern giallo i stil med Argento (någon dristade sig till och med till att kalla den ”the finest giallo since Opera”…) och många fina adjektiv har användts för att beskriva den. Till att börja med kan sägas att den är väldigt italiensk. Jag vet egentligen inte riktigt vad det är som gör det, det är bara nån nördig känsla som smyger sig på… Fotot är jättefint (inga våghalsiga, nyskapande bilder, men snygga och skolade) och storyn är okej om än ganska klassisk. Regin är tajt och skådespelet funkar.

Den urbana miljön till trots lyckas Eros Puglielli riktigt bra med att skapa den där klassiska giallo-känslan redan från första stund. Redan vid öppningsscenen sätter Puglielli ribban; beväpnad med ett gevär smyger mördaren omkring på ett fält där han får syn på en gubbe som står och smygrunkar åt ett älskande par längre bort. Sekunden senare viner kulorna och samtliga tre blir kallblodigt avrättade. Mördaren är kall, kalkylerande och helt utan nåd. Han väljer sina offer efter noga uträkning och byter på var och ett av offrena ut en kroppsdel mot en dockas.
Amaldi som ska utreda fallet står inte bara inför en bestialisk psykopat. Han brottas även med sina egna spöken från det förflutna, och lyckas därtill trassla in sig i en affär med en student som blivit utsatt för trakasserier (och kontaktat polisen).
Trots många klichéer och manusglapp här och där är Eys of Crystal totalt sett en klart sevärd film. Jag skulle hellre kalla det italo crime än giallo, men samtidigt så känns det som att Puglielli är på helt rätt spår. Är det nån som kan skaka liv i giallo-genren så är det kanske han..?

Precis som med Mari är målgruppen för filmen diffus. Lika väl som den kan rikta sig åt snoriga 3-åringar kan den även tänkas vara gjord för Mr. Biznizman, Kloka Farfar eller precis Vemsomhelst. Anime för alla. Det är ett lika supersnyggt, fantasifullt och unikt utförande som i Mari, men det vill sig lixom inte hela vägen fram… Jag är ett stort fan av anime (tecknat över huvud taget), men jag lider lite av Ghibli-handikappet- min ribba ligger lika högt som Howls slott flyger… Tyvärr! I alla fall blir det lätt att man gör jämförelser just i det här fallet: teckningsstilen är helt egen, men det känns samtidigt som om de försöker och vill att det skall se ut som Ghibli; humorn, som i och för sig stundvis är väldigt rolig, känns precis den som om de försöker härma nåt istället för att skapa själva- lätt krystad och inte särskilt tajt.
Summan av Yobi blir en söt men ganska virrig historia som siktar högt men landar lägre (inte platt!). Det kommer säkerligen inte bli någon ny Spirited Away men jag vill heller inte avskräcka nån från att se den. Kort sagt: supersnygg och trivsam så länge den varar, men eftersmaken är knapp.

DAGENS PEPP

• Crows Zero- Takashi Miikes prequel till Takahashi Hiroshis våldsamma high school-manga Crows. Förmodligen kommer den bli i samma stil som Toshiaki Toyodas vackara och dystra pojkskole-drama Aoi haru från 2001.
  I oktober går den upp på biograferna i Japan, så det lär dröja ett tag innan man får den äran att avnjuta spektaklet. Men pepept är på topp!

• Small Town Folk- det här verkar väldigt lovande i mitt tycke! Från början bara tänkt som kortfilm, men uppenbarligen så roligt att det slutade som en hel film på 90 minuter! Fantasy/Horror som beskrivits som ”a wonderful mix of Tim Burton/ Sam Raimi/ Peter Jackson” och av bilder och teasers att döma kan det bli precis hur kul och bra som helst!

”There is a place, a place called Grockleton, where high atop a scenic hillside stands the lonely Beesley’s Manor. Governed by the ominous LANDLORD, the area surrounding the Manor is policed by his personal gallery of rogues, such as POOCH, the cross-eyed marksman, PIKE who likes to spot the prey, and DOBBIN who drinks gasoline…straight from the tank.

Always on the lookout for females to carry on the Beesley name (willingly or not), the Landlord keeps a watchful eye over all of his land–and brutally dispatches those outsiders who dare set foot upon it.

When three improbable heroes stumble unsuspectingly onto his land, the quiet beauty of the countryside suddenly erupts in a torrent of blood and violence. Cruelly snared into a menacing hunt and chase, our heroes soon discover that the woods are crawling with a number of different killers—each more vicious and exotic than the last!

Will the Landlord triumph and collect his ‘trophies’ and a future bride? Or will the unlikely trio be victorious against him in his own game?”

COUNT SÖTLIMPA IN lixom!

• Going Nuts- Spansk sjukhusskräck anno 2007. En känd konstnär får i uppdrag att förgylla trista korridorer med sin konst. Vad som verkar som ett easy peasy uppdrag får en oväntad vändning när vår konstnär upptäcker ett par gömda korridorer ur vilka hemska skrik ljudar… Dessutom gestaltas samtliga karaktärer av jordnötter. Jepp- jordnötter!
  

VAD JAG DREGALAR MEST ÖVER UR CANNES-PROGRAMMET

• Harmony KORINE – MISTER LONELY 
• Béla TARR – THE MAN FROM LONDON
• Quentin TARANTINO – DEATH PROOF
• KIM Ki-duk – SOOM
• Emir KUSTURICA – PROMISE ME THIS
• David FINCHER – ZODIAC
• Catherine BREILLAT – UNE VIEILLE MAÎTRESSE
• WONG Kar Wai – MY BLUEBERRY NIGHTS
  och såklart Going Nuts och Small Town Folk. För att nämna några.
  

Om jag försöker att lugna ner mig lite så ska jag berätta lite om filmupplevelsen jag precis haft. Mind Game är en japansk animerad film som blandar alla sorters animeringsstilar jag kan tänka mig: ‘vanlig anime’, superhjälteöverdriven anime, cgi (computer graphics), sketchstilar och inklippta manipulerade foton. Resultatet är häpnadsväckande, och den närmaste upplevelsen jag kan jämföra med är när jag såg Shinya Tsukamos ‘Tetsuo Ironman’ första gången. Nämnas ska också att många jämför Mind Game med Waking Life, en annan skumt animerad film som handlar om livet, men jag har inte sett den själv ännu så ni får ta den jämförelsen med en nypa salt.

För att styrka att jag inte är ensam om att bli så tagen av Mind Game kan ni nedan läsa om vilka priser filmen vann på den 9e Fantastiska Internationella filmfestivalen, en jätterörelse i filmfestivalvärlden som fokuserar på många av dem typerna av film som vi skriver om här.

Best film: Mind Game (Japan, Yuasa Masaaki)
Best director: Yuasa Masaaki – Mind Game (Japan) (delat med Survivor Style 5 Plus)
Best script: Yuasa Masaaki – Mind Game (Japan)
Special Award – Visual Accomplishment: Yuasa Masaaki – Mind Game (Japan)

Jag har skrivit om filmens visuella hänförelsekraft, men musiken förtjänar definitivt uppmärksamhet. Soundtracket är signerat Yamamoto Seiichi, som är medlem i japanska experimentella bandet Boredoms. Förvänta er avantgardistiska trumsolon i långa episoder, pigg tuggummipop, gungig postrock och allehanda jazziga överraskningar.

Vad handlar det om då? Ja, plotten tänker jag rakt inte förstöra för er, men teman som filmen mer eller mindre berör är meningen med livet, möjligheterna att förändra sin livssituation och sin inställning till denna, fantasi och lekar, kärlek, yakuzan, barndom och delaktighet. Jag har precis sett den och sitter och bubblar av glädje inför livet, och börjar redan planera att bjuda hem vänner så jag kan visa filmen för dom. Ett kort varningens ord dock, trots filmens härligt positiva energi och och livsbejakande attityd, så innehåller den några scener som är rätt brutala och råa, något som kan vara bra att veta då omslaget ger intrycket av att det här är en film lämpad för mindre barn. Nä, men nog text från mig nu, ni har ju inte tid att sitta här och läsa, ni har en film att leta reda på och se….

[trailer - bilder]