Aragami är resultatet av en tävling, ”The Dual Project”, som gick ut på att på en veckas tid göra en film på temat dueller. Det här är regissören Ryuhei Kitamuras bidrag, samma man som även ligger bakom filmer som Versus och Alive. Handlingen är ganska okomplicerad och går ut på att en samuraj söker skydd i ett avsides tempel uppe i bergen, där möter han en man som visar sig vara Aragami, krigarguden. Aragami är en odödlig krigsgud som verkar måttligt road av sin odödlighet, därför uppmanar han samurajen att döda honom.

Under 85 långa minuter får vi följa ett långsamt kvasifilosofiskt samtal mellan samurajen och Aragami som sitter och krökar olika typer av ”exotiska” rusdrycker såsom vin och vodka. Mellan dom sitter en mystisk kvinna och fyller på glasen utan att säga ett knyst. Dialogen är nog tänkt att vara djuplodande och existentiell, men är tyvärr lika intressant och djup som budskapen man får i lyckokakor. Filmen känns oändligt lång och tröttsam, och när den väl når klimax är man så otroligt uttråkad att man bara väntar på att saken skall bli överstökad.

Fotot är av typen bilreklam, förvisso väldigt estetiskt tilltalande, men inte särskilt nyskapande eller personlig. Tillsammans med den diffusa musiken blir det hela än mer ”reklamaktigt”.
Jag har en osedd Versus DVD liggandes och peppet har inte blivit större efter den här filmen. Jag tycker inte att Ryuhei Kitamura verkar ha någon vidare fingertoppskänsla för film, utan kör bara på säkra kort vilket ger ett snyggt men ointressant resultat. Men jag reviderar kanske den åsikten när jag sett Versus, som har fått bra kritik. Den här kalkonen kan man dock missa utan att ligga sömnlös.

Ibland snubblar man över filmer som man omedvetet har gått och längtat efter, och japanska Azumi är utan tvekan en sådan film. Jag är ett stort fan av japanska rollspel och manga, så att få se alla sina vilda äventyrsfantasier illustrerade på film är en våt dröm som går i uppfyllelse. För det här är en total orgie i tuffa fighter, coola kameraåkningar, hinkvis med blod och en bodycount hög nog för att Hem & Skola ska hålla krismöte.

Azumi är en sockersöt lönnmörderska som har tränats från barnsben för att bli den perfekta känslolösa mördarmaskinen. Tillsammans med tio andra kamrater har hon levt avsides i bergen och genomgått minutiös träning, och när vi kommer in i handlingen är tiden inne för att ge sig ut i världen och möta dom onda krigsherrarna som dom tränats för att förinta. Som ett sista prov delas gruppen in två och två och tvingas döda sin kamrat, för att visa att dom inte skyr några medel för att nå sitt mål. Väl ute i världen (läs bortanför bergen) börjar en resa som kantas av avhuggna kroppsdelar och kubikmeter blod.

Filmen känns som en live action anime, och den känslan späs på av det utmärkta fotot och färgsättningen. Även karaktärerna, som skulle kunna uppfattas som klichéer, hjälper till att skapa en seriekänsla. Jag tycker att greppet fungerar utmärkt, den här historien och genren gör sig verkligen i en utstuderad och stiliserad film som den här. Handlingen håller sig på en perfekt avvägd nivå kontra actionelementen och man tröttnar varken på det ena eller det andra. Trots att man ibland är farligt nära så låter man inte relationsaspekterna bli larviga eller smöriga, utan karaktärerna lever upp till sin roll som iskalla mördare.

Jag måste nämna fotot igen som verkligen är en nyckelfaktor i den här filmen, för här har man verkligen lyckats väldigt bra. Man lyckas skapa en otrolig intensitet i actionscenerna som jag tyvärr tycker är allt för ovanlig i den här typen av film. Filmer som House of the Flying Daggers dök upp i huvudet, även om den spelar i en helt annan liga. Det estetiska spelar i alla fall en central roll i den här filmen, och på den biten har man briljerat.

Jag nämnde tidigare att den här filmen har en sällan överträffad bodycount, och det är utan att överdriva. För det här är en total slakt rakt igenom och vid tillfällen riktigt brutal. Vissa blodsprut är helt klart dataanimerade, men det är inget som stör för man för sitt lystmäte av fejkblod ändå. Huvuden rullar och armar flyger, allt snyggt och balanserat utan att urarta i en larvig slakt a’la Braindead.

Efter att ha googlat lite upptäckte till min stora glädje att det även finns en uppföljare, Azumi 2 – Death or Love. Jag kan med säkerhet säga att det lär dyka upp en recension av den här på Grym Film, för den här rullen gav mersmak.