Så det blir väl till att köra nån slags uppdatering igen. En hel del har ju passerat via tittgluggarna sen sist, men jag har absolut inte tid att försöka komma ihåg allt. Detta är vad som ligger färskt i tantens minne;

Spring, Summer, Fall, Winter… and Spring
Alla som känner mig vet förmodligen redan att en av de genrer jag håller varmast om hjärtat är asiatiska, existensiella dramer. Och Livets Hjul (svenska titeln) är ett praktexemplar av sin sort. Och att det är husguden Kim Ki-Duk som står för regin gör knappast något sämre.
Det är en bildmässigt oerhört stillsam historia, men ett omvälvande drama. Berättelsen utspelar sig nästan uteslutande på ett flytande tempel omringat av berg och evighet. Där lever en ung munk tillsammans med sin lärare som undervisar honom om Buddha och hans lära. Flera år senare upptäcker den yngre munken sin sexualitet med en flicka som kommer till templet för att bli helad av mästaren. Han blir hopplöst förälskad och fullkomligt förtvivlad när det är dags för flickan att ge sig av. Han kan inte tänka sig en tillvaro utan henne och lämnar templet för världen utanför.
Flera år senare får han ta lärdom av de ord hans mästare lärde honom om kärleken…

Att få en film som utspelar sig på så begränsad yta och med sparsmakad dialog att vara så intressant och gripande är en svår konst. Men Kim behärskar den till fullo. Fullo i say. Det är måhända inte min Ki-Duk-favvo, men ändå alldeles hjärtskärande vackert ur alla aspekter och helt förjävla fint.

The Fountain
Utan några egentliga förväntningar gav jag mig i kast med Aronofskys romantiska sci-fi-drama. Eller ja, lite förväntningar hade jag väl kanske ändå- jag uppskattade ju Requiem, och den har hajpats duktigt. Kort sagt skulle jag kunna sammanfatta det hela med att den var underhållande så länge den varade (fast inte så underhållande att det gjorde nåt att pausa en gång i halvtimmen) men så fort eftertexterna rullat ut var mina tankar någon annan stans. Jag kan förstå tanken bakom och det var ju ett oerhört påkostat och genomarbetat spektakel, men njaäe… Spretig, aningens pretto och tämligen platt.

After Dark Horrorfest
Jepp, hela två delar i denna Masters of Horror-vibbiga serie har vi lyckats klämma- Unrest och The Abandoned.
Unrest proklamerades och lanserades som den första filmen där riktiga döing-kroppar använts, men jag är skeptisk till båda påståendena… Jag tror inte att det är äkta vara och hade så varit fallet har det säkerligen gjorts förut.
Ploten är simpel: några medicinstudenter ska lära sig obducera men det kvinnliga liket är inte så medgörligt som en död krolle borde vara… Halvspännande, fast rätt meningslös, söndagsunderhållning.
Med tre manusförfattre (bland annat Subconscious Cruelty -Karim) är det lätt hänt att det blir rörigt. Och The Abandoned är rörig! Ett identitetssökande på den ryska vishan som urartar i ojämn och lösregisserad zombiefest. Hittills verkar det nästan som att hela den här serien är avsedd att förtäras på söndagar då kroppen fokuserar på helg-återhämtning och väldigt liten del av hjärnan är aktiv… Noll utmaning och inga överaskningar.

Sen så har vi även bekantat oss med den österrikiske regissören Gerald Kargl och hans ångestfest med det passande namnet Angst (1983). Jag har oftast lätt att uttrycka mina åsiker om saker och ting (och i synnerhet film) men att försöka beskriva Angst är omöjligt. Orden tycks inte existera. Egentilgen vet jag inte ens varför- jag har sett hur många ångest’iga, kallblodiga, tunga, svarta, sadistiska, kontroversiella lågmälda rullar som helst, men det är nåt alldeles speciellt med Angst (eller Fear som den heter Over There). Jag kan inte påstå att jag tyckte om den vidare mycket, men är man filmintresserad så kan den vara sevärd ändå. Kanske. Om inte annat för att den totalförbjöds i många länder. Skulle du råka se den (eller redan ha sett den) så får ni gärna dela med er av era åsikter.

Tyvärr har Grudge II (med Sarah Michelle Gellar) och Idiocracy likväl avhandlats. VARNING!! What-a-waste-of -time…

Gillar man film som redan är tuggad och utspottad kanske man skall undvika just den här rullen. Gillar man däremot nyskapande film som utmanar och stretchar koncepten skall man defenitivt ge sig i kast med denna drypande, deliriska historia!
(Och att den är the man, the myth, the legend Mark Ryden som gjort omslagsbilden till DVD’n gör knappast någonting sämre.)

För ovanlighetens skull har vi tagit oss en titt på inhemsk film. Tyvärr med betoning på hemsk i samtliga fall. Två av dem var;

Hata Göteborg
Hata ‘Hata Göteborg’! Fullkomlig smörja som lider svåra Farväl Falkenberg-komlpex och med total avsaknad av såväl substans som talang. Trots att Grymfilm har rediga erfarenheter av uppväxt i det sydligare sverige fattar vi noll av vad det här ska föreställa. Skitfilm!

Mun Mot Mun
94 minuter fullproppade med så mycket svenskt svårmod det över huvud taget bara är möjligt. Inte en enda happy minut. Inte en! Björn Runge har fått till en sån ångestfest att det tillslut blir way to much to handle. Det blir 1000 kakor på varandra och rent av komiskt vissa stunder. Har svårt att tänka mig att det var avsikten… Men det är proffisigt, både framför och bakom kameran, men summan av spektaklet blir tragiskt men tråkigt.

Tre historier från landet where dreams come true har vi också hunnit med. Ett Hollywood-raffel, en 80-tals-klassiker och en doku. Inte illa!

Next
Nic Cage gestaltar Cris Johnson – en Las Vegas-magiker som kan fiffla med tiden (vilket han tycks tro att man även kan göra IRL- why the hell ser snubben ut som en förväxt Ken-docka med peruk och obehagligt utslätad fejja?! Scary!). Av nån anledning så är han besatt av en brud han har sett i sin egen framtid (?) och gör allt för att få henne på fall. Och han lyckas. Cris som har FBI i hasorna flörtar till sig lift bort från stan, men det dröjer inte länge innan de är paret på spåret. De vill att Cris ska använda sina synska krafter för att spåra en atombomb, men det vill inte han. Raffel-raffel, puss-puss, snyft, slut.
Värdelös skit. Listan kan göras lång över saker man hellre kan fördriva 96 minuter med.

Over the Edge
En riktig kult-klassiker som kom att bli en av de viktigaste filmerna för 80-tals-generationen (trots att högt uppsatta storfräsare försökte stoppa den från att visas- för alltid!), däribland grungelegenden Kurt Cobain som bland annat sagt: ”Filmen definierade hela min personlighet. Den var jävligt cool. Totalt anarkistisk!” Och det är den verkligen. Jonathan Kaplans film bygger på verkliga händelser och utspelas i New Granada, ett av många nybyggda medelklassamhällen i USA. Här är husen stora, statusjakten ännu större, och medkänslan väldigt liten. Bortglömda och frustrerade flyr ungdomarna (bland annat en 15-årig Matt Dillon!) in i droger och brott, vilket får sin förödande urladdning natten efter att en tonåring dödsskjutits av polisen. Den amerikanska drömmen blir till en mardröm.

24 Hours on Craigslist
Presajsly vad det låter som. Under ett dygn söker kamerateamet (som vad jag förstått, alla är ihopplockade på nämnda annonsplats) upp annonser och deras författare på vad som förmodligen är internets största, mest omfattande annonsplats (bortsett från alla ointressanta multi-schmulti-annons-sajter, typ Myspace, Yahoo osv.). Craig’s List startades 1995 av Craig Newmark som en protest mot just alla de större sajter som är nedsudlade med reklamannonser och kräver stålar för annonsering. Helt gratis, utan reklamfinansiering och med endast 22 anställda har Craigslist vuxit med cirka 100% omsättning- per år! Dokumentären går bakom kulisserna och försöker finna svaret på vem fan det är som postar annonser som ”women’s army pants” halv fyra på morgonen eller vem som erbjuder ”420 right to your door”. Allt från gubben som vill hitta en ny ägare till sin jolle till folk som annoserar efter märkliga, sexulle tjänster, till nån som bara vill ha sällskap osv osv.
Rätt underhållande men verkligen inget som blåser en av stolen. Perfa söndagsunderhållning för möra skallar.

D@bbe
Turkisk data-skräck från 2006. Förväntningarna var höga och besvikelsen stoor! Två timmars plågsamt kass rulle som erbjuder noll utmaning för tittaren. Kan hoppas över med mycket gott samvete!

Rothenburg (aka. Grimm Love)
Ytterligare en skildring av den tyska internet-kannibalen Oliver Hagen. Till skillnad från Cannibal saknar den här versionen alla roliga detaljer som gjorde Cannibal uthärdlig. Inget gore, inget homosex, ingen efterbliven klassisk musik, ingen darrig handkamera. Nada Zip Nothing! Se för guds skull hellre Cannibal om du nu tvunget måste se en film på ämnet. (om du inte måste kan du hoppa över båda med hedern i behåll)

Misanthrope
Vad som troddes vara en inblick i ett liv fyllt av kaos, norsk ensamhet och Darkthrone visade sig snarare vara en tafflig turistvideo utan den röda tråden en eventuell charter-resa kan ge. En dryg timme med fiskpimpling, allmänt nonsens, gillestugor och en förvirrad gammal gubbe. Inte ens ett häftigt soundtrack! Det kunde blivit riktigt intressant, men det här var bara plågsamt. Och jag som verkligen gillade Darkthrone innan det här missödet…

301 302
Koreansk matfilm när den är som mest skruvad… Efter att ha läst om den och skummat beskrivande ord som ”makaber”, ”Cronenberg” och ”bästa koreanska matfilm ever” var förväntningarna ärligt talat ganska höga, men- what the fuck?! Den här rullen var inget av de där orden! Ploten är typ anorektisk granne + matnördig granne och en dag är den anorektiska bruden spårlöst borta… You make the math.

Förhoppningsvis dröjer det inte lika länge tills vi uppdaterar igen. Jag har kommit över en hel hög med riktiga godbitar (bland annat H2 Odio som jag skrivit om tidigare) som skall avnjutas och givetvis kommer en rapport!
Sol i alla ära, men glöm inte att man får cancer och dör av skiten- så lås in er och glutta film istället!

Inte just nån het potatis längre, DVD’n har funnits att tillgå sedan i början av januari i år, men jag skulle ändå vilja slå ett slag för
Memories of Matsuko. När den gick upp på bio i hemlandet Japan blev den jättehypad men här i Svedala är det nog många som missat denna lilla ångestkaramell.

Jag är en tvättäkta sucker för 1) asiatisk film 2) färgsprudlande, surrealistiskt, fantasifullt foto och 3) söta gråthistorier, så den här rullen satt som en gräddpaj rätt i nyllet!
Ända sedan Tetsuya Nakashima slog igenom med sitt sprakande feelgood-drama ”Kamikaze Girls” har jag sett fram emot mer från honom. Och Memories of Matsuko gör mig inte besviken. Det är en om möjligt ännu mer färggrann, krejzy och hjärtevärmande historia.

STORY:
Högskolestudenten Sho får en dag veta att hans sen länge saknade släkting har återfunnits död i en park. Han ombeds att röja upp i hennes dödsbo, vilket mest av allt liknar ett skrotupplag; miljoners pinaler och gamla sopor i en salig röra.
Allt medans han plöjer igenom hennes tillhörigheter börjar bilden av hans okända faster träda fram. Genom tillbakablickar berättas en allt annat än lycklig historia om en från början oskyldig liten flicka som senare halkar helt fel i livet.

Samtidigt som MoM är en sjukt söt, fin och feelgood’ig rulle är det en oerhört tragisk berättelse som berättas. Ofta sätter man skrattet i halsen och jag erkänner (trots mina macho-komplex) att jag grät mer än en gång… Det är som den där härliga gottepåsen fullproppad med sweets som man vid en närmare titt, till sin förskräckelse, inser är infekterad av tusentals bitska myror. Not as sweet as it may appear… Och denna tragikomiska vinkling varvat med det surrealistiska fotot, de spontana musikalscenerna, grym musik och en nypa samhällskritik gör detta till en ytterst älskvärd occh sevärd rulle!

Under detta årets upplaga av Göteborg Film Festival passade undertecknad på att spana in några filmer av skiftande kvalité. Jag tog plats i den DDR-doftande biografen Draken för att kolla in australiensiska Suburbian Mayhem från 2006.

I filmen får vi möta en pappa som med dåligt resultat försöker uppfostra sina två barn, Katrina och Danny i en idyllisk förort. Danny sitter inne på livstid för mord efter att ha halshuggit en butiksexpedit med ett samuraisvärd under ett misslyckat rånförsök. Han har också den goda smaken att ha en Darkthrone luvtröja på sig under rånet. Dannys fängelsedom tar väldigt hårt på Katrina som bestämmer sig för att få ihop pengar till ett överklagande.

Katrina som redan innan var bortom kontroll försvinner nu in i en spiral av droger, sprit och våldsamt leverne. Då pappan slutar att bidra ekonomiskt till Katrinas vilda livsstil föds idén att ta livet av honom, inte för att hon hatar honom utan för att få ärva pengar. Naurligtvis vill hon inte få blod på sina egna händer utan använder sin sexiga utstrålning för att snärja någon som är lättlurad nog att utföra hennes vilja. Man får under filmens gång ta del av kommentarer från grannar, skolledning och andra utomstående människor som uttalar sig om familjen och varför det har gått som det har gjort.

Det bjuds även på lite Kvinnofängelset-spotting, då pappans väninna spelas av Geneviève Lemon som man som stort KF-fan givetvis känner igen som den något imbecilla Marlene i serien. Hon hann medverka i ett 70-tal avsnitt innanhon försvann ur serien. Filmens soundtrack bjuder på lite riotgrrrl/punkrock av det lite snällare slaget som passar bra in i de nihilistiska scenerna.

När jag gick ut från filmen dök en fråga upp i mitt huvud; varför gör man en film som berättar en sån här historia.
Jag vet inte riktigt vad man försökte förmedla och jag tyckte att den röda tråden enbart symboliserades av de dokumentäraktigt filmade intervjuerna med de utomstående människorna. Filmen hade potential i början men mitt intresse för historien dalade mer och mer mot slutet. I mitt tycke hade Suburban Mayhem vunnit på att antingen varit mer överdriven och tillskruvad eller istället mer dokumentärt utformad. Nu hamnar man i någon slags mittenfåra där man försöker få det bästa av två världar. Ungefär som att vissa delar skulle kunna föregås av texten ”based on a true story” medans andra delar känns som påkostade rekonstruktionsscener från amerikanska TV-filmer. För att sammanfatta; Suburbian Mayhem är en helt klart sevärd film men sätter inga större spår hos tittaren.

Senaste åren har det kommit en hel del filmer som behandlar trasiga tonåringar och alla problem kidsen brottas med i dagens samhälle. 2:37 är en australiensisk film från 2006 gjord av debutanten Murali K. Thalluri. Den hade premiär på Cannes och mottogs tydligen mycket väl. Det är ett dystert bidrag till genren som verkar vara inspirerad av verkliga händelser.

Filmen utspelar sig en vanlig dag i en vanlig skola och vi får följa sex ungdomar med olika problem, vars öden flätas samman under filmens gång. Klockan 2:37 (eller 14:37 på svenska) inträffar en tragedi som kommer att påverka alla ungdomarna och deras tillvaro, och det är där filmen börjar. Historien berättas okronoligiskt och flätas ihop under filmens gång och stämningen byggs upp på ett mycket snyggt sätt. I det här avseendet är 2:37 mycket lik Gus Van Sants Elephant, med långa kameraåkningar som plötsligt hakar på någon annan person i korridoren. Vi kastas fram och tillbaka hela tiden tills allt vävs samman och en klar bild träder fram. Jag får också lite vibbar av Larry Clarks filmer Kids och Ken Park, det är nattsvart och ungdomarnas liv känns kvävande och tragiska.

Känslan av ångest eskalerar ju mer insikt man får i karaktärernas problem och till slut är vi tillbaks där filmen börjar, vid tragedin kl 2:37. Man hinner med att beta av alla tänkbara problem såsom ätstörningar, incest, homosexualitet, sängvätning, utanförskap – helt enkelt ett fyrverkeri av dystra ämnen. Jag kan nog tycka att man har ansträngt sig lite väl mycket att få med precis alla ”issues”, men jag inser förvisso att det fyller en funktion för handlingen. Men det här är ändå filmens svaga punkt, det blir för mycket av det ”goda” och ångesten känns till slut för övermäktig.

Det finns som sagt en del saker man skulle kunna anmärka på, såsom vältrande i tragedi och ångest, bristen på originalitet. Men det spelar för min egen del ingen roll när det totala intrycket ändå är såpass starkt. Trots att det kan bli lite pretentiöst så gillar jag ändå när en film griper tag i mig och vägrar släppa taget. För inte så länge sedan såg jag Farväl Falkenberg, och fick ungefär samma känsla där – att hjärtat i filmen är viktigare än de enskilda beståndsdelarna. Regissören har på det planet gjort ett mycket bra jobb, i synnerhet med tanke på att det här är hans första film. Tänkvärt och beklämmande, och jag är mycket glad över att den tiden ligger bakom mig.

Externa länkar:

• Officiell hemsida
• Trailer

I am an SM writer eller Futei no kisetsu som den egentligen heter, är en genreöverskridande film om ett tämligen vanligt fenomen i japan, nämligen Nawa Shibari. Vad är det undrar kanske du? Jo, nawa shibari är bondage med hjälp av rep och är en fin gammal japansk tradition.

Filmen handlar om en författare av S/M noveller som sliter med sin nya roman, för att få inspiration har han en assistent som praktiserar ämnet på hans kontor. Filmen börjar med att en tjej är upphängd i bondage medan assistenten förlustar sig och författaren skriver extatiskt. Novellen går dock inget bra, men plötsligt får författaren oväntad inspiration från sitt eget förhållande. Historien utvecklar sig till ett relationsdrama, där det uppstår spänningar mellan dom tre nyckelpersonerna, författaren, assistenten och författarens fru.

I väst är man ju inte direkt van vid att man blandar genrer på det här sättet, och det är lite svårt att veta hur man ska förhålla sig till filmen. Men jag tycker ändå att det fungerar mycket bra och det är uppfriskande att se sex och humor blandas så respektlöst, men utan att någonsin bli fånigt eller plumpt. Det ligger en erotisk spänning genom hela filmen, mycket på grund av det förbjudna och spännande med Nawa Shibari, vilket ger det hela en tilltalande dimension. Jag kan dock tänka mig att ämnet kan provocera oinvigda, som kanske förväxlar det med kvinnoförakt och sexism. Men orkar man sätta sig in i SM och bondage vet man att det handlar om givande och tagande med ömsesidig respekt. Så här skrivs det på en sida om ämnet, ur en undergiven synvinkel;

Shibari is an art, one that affects the sub (me) in more ways than one. There is the feel of the ropes surrounding your body as an extension of His hands, there is the helplessness in being bound before someone to be used at will, there is the erotic beauty of knowing you please Him as He looks at You ready for His touch, and there is the closeness of working together to create beauty.

Shibari is often used to refer only to the ropes, and the art of tying someone within those ropes. Thanks to the never-ending patience and guidance of a special Master, I have learned it goes beyond the external to the whole foundation of a relationship.

Med det som utgångspunkt blir det hela mycket mer förståligt, och det känns inte alls lika konstigt att blanda in bondage i ett kärleksdrama. Även om filmen på sina ställen snuddar vid sexploitation så tycker jag inte att det känns helt rätt att sätta den stämpeln. Det finns en ömhet i regissören Ryuichi Hirokis porträtt av S/M-författaren och dom andra människorna i filmen, och det är det som gör den så bra. Både foto och musik är helt underbara, och för tankarna till länder som Frankrike och Italien. Tempot är gemytligt och filmen puttrar på lagom fort. Det här var helt klart en positiv bekantskap, både med Ryuichi Hiroki och Nawa Shibari.

1994 vände alltså västvärlden Rwanda ryggen och lämnade med det beslutet en miljon människor åt ett grymt öde. Tio år senare, 2004, var det dags för nästa hårda slag mot Rwanda, filmen Hotel Rwanda. Under filmens första 5-15 minuter, innan våldet eskalerar, så är stämningen rätt och som tittare dras man in i den fruktansvärda stämning som härjade. När kriget väl bryter ut så är det i en Hollywoodversion som heter duga, 1.000.000 människor slaktas vilket resulterar i 1dl blod, skådespelarinsatserna är usla (eller också gör de sitt bästa efter ett ruttet manus), och känslan av obehag försvinner. Om ni tänker er Schindler’s List, men plockar bort alla grymheter och fruktansvärda scener samt gnuggar bort all filmisk fingertoppskänsla, så har ni grunden till Hotel Rwanda.

Vad är det som gör mig så arg egentligen? Låt mig göra en liten lista:

• Hotel Rwanda är en regelrätt stråkonani a’la Spielbergs AI, med överdrivna fioler som förstör.
• Bara huvudpersonerna agerar (runt 10 pers), resten är menlösa statister.
• Under Rwandas inbördeskrig 1994 talade alla tydligen engelska.
• Våldtäkterna tas inte upp överhuvudtaget under filmen, trots att många anser att det var det värsta under konflikten.
• I filmen finns en ond och en god sida, vilket alltid är ett uselt och fegt sätt att porträttera en riktig politisk konflikt.
• I flyktingläger i filmen är allting rent och fint som ett j-a scoutläger, inte ens den misären vågade regissören porträttera.

Vad som gör mig allra allra argast kan jag dock inte skriva här eftersom jag inte vill avslöja handling och skeenden under filmer, oavsett hur usla de är. Låt mig dock säga att filmen inte är värd att se för att den porträtterar ett viktigt politiskt skeende, lägg istället 5 minuter och läs om det här, eller här. Hotel Rwanda är inte en krigsfilm utan en hjältesaga, och en dålig sådan.

Om jag försöker att lugna ner mig lite så ska jag berätta lite om filmupplevelsen jag precis haft. Mind Game är en japansk animerad film som blandar alla sorters animeringsstilar jag kan tänka mig: ‘vanlig anime’, superhjälteöverdriven anime, cgi (computer graphics), sketchstilar och inklippta manipulerade foton. Resultatet är häpnadsväckande, och den närmaste upplevelsen jag kan jämföra med är när jag såg Shinya Tsukamos ‘Tetsuo Ironman’ första gången. Nämnas ska också att många jämför Mind Game med Waking Life, en annan skumt animerad film som handlar om livet, men jag har inte sett den själv ännu så ni får ta den jämförelsen med en nypa salt.

För att styrka att jag inte är ensam om att bli så tagen av Mind Game kan ni nedan läsa om vilka priser filmen vann på den 9e Fantastiska Internationella filmfestivalen, en jätterörelse i filmfestivalvärlden som fokuserar på många av dem typerna av film som vi skriver om här.

Best film: Mind Game (Japan, Yuasa Masaaki)
Best director: Yuasa Masaaki – Mind Game (Japan) (delat med Survivor Style 5 Plus)
Best script: Yuasa Masaaki – Mind Game (Japan)
Special Award – Visual Accomplishment: Yuasa Masaaki – Mind Game (Japan)

Jag har skrivit om filmens visuella hänförelsekraft, men musiken förtjänar definitivt uppmärksamhet. Soundtracket är signerat Yamamoto Seiichi, som är medlem i japanska experimentella bandet Boredoms. Förvänta er avantgardistiska trumsolon i långa episoder, pigg tuggummipop, gungig postrock och allehanda jazziga överraskningar.

Vad handlar det om då? Ja, plotten tänker jag rakt inte förstöra för er, men teman som filmen mer eller mindre berör är meningen med livet, möjligheterna att förändra sin livssituation och sin inställning till denna, fantasi och lekar, kärlek, yakuzan, barndom och delaktighet. Jag har precis sett den och sitter och bubblar av glädje inför livet, och börjar redan planera att bjuda hem vänner så jag kan visa filmen för dom. Ett kort varningens ord dock, trots filmens härligt positiva energi och och livsbejakande attityd, så innehåller den några scener som är rätt brutala och råa, något som kan vara bra att veta då omslaget ger intrycket av att det här är en film lämpad för mindre barn. Nä, men nog text från mig nu, ni har ju inte tid att sitta här och läsa, ni har en film att leta reda på och se….

[trailer - bilder]

The Uninvited är en film som börjar ganska tamt, det känns tidigt som att man som tittare förstår vad filmen kommer att handla om och hur den kommer utvecklas. Sakta men säkert vaknar man upp ur denna villfarelse, för The Uninvited är en film som byter grepp många gånger under sina dryga två timmars speltid. En av filmens största fördelar är dess fantastiska karaktärsdjup och utveckling, som i mångt och mycket driver filmen. Glöm de filmer där man som tittare under 15 minuter får lära känna ”hjälten” och sedan följa med denna ut på äventyr, det här är något helt annat.

Ni som läst mina tidigare inlägg har lagt märke till att jag är ganska förtegen om en films plot i de fall då den är särskilt viktig för filmupplevelsen, och det här är ett sådant fall. Var alltså varnade: det här är en fruktansvärt bra film som vinner mycket på en väl uttänkt och snyggt genomförd story, så mycket av filmupplevelsen går förlorad om man så mycket som läser baksidan av dvdfodralet!

När jag tänker tillbaka på min upplevelse av The Uninvited så slår det mig dels att den är väldigt snyggt filmad med bra ljussättning, men också att jag inte kan minnas musiken i filmen överhuvudtaget. Detta är faktiskt ett fenomen som gäller samtliga koreanska mörka dramor som jag tagit upp här, och jag kan bara anta att det beror på att jag varit så uppslukad i filmupplevelsen att jag inte registrerat när det varit musik eller inte. För det är just det de här filmerna gör: de slukar upp en under två timmars tid, sedan spottar de ut en igen med nya tankar som snurrar i huvudet. Jag kan bara hoppas att genren fortsätter att vara såhär bra i framtiden!