Så det blir väl till att köra nån slags uppdatering igen. En hel del har ju passerat via tittgluggarna sen sist, men jag har absolut inte tid att försöka komma ihåg allt. Detta är vad som ligger färskt i tantens minne;

Spring, Summer, Fall, Winter… and Spring
Alla som känner mig vet förmodligen redan att en av de genrer jag håller varmast om hjärtat är asiatiska, existensiella dramer. Och Livets Hjul (svenska titeln) är ett praktexemplar av sin sort. Och att det är husguden Kim Ki-Duk som står för regin gör knappast något sämre.
Det är en bildmässigt oerhört stillsam historia, men ett omvälvande drama. Berättelsen utspelar sig nästan uteslutande på ett flytande tempel omringat av berg och evighet. Där lever en ung munk tillsammans med sin lärare som undervisar honom om Buddha och hans lära. Flera år senare upptäcker den yngre munken sin sexualitet med en flicka som kommer till templet för att bli helad av mästaren. Han blir hopplöst förälskad och fullkomligt förtvivlad när det är dags för flickan att ge sig av. Han kan inte tänka sig en tillvaro utan henne och lämnar templet för världen utanför.
Flera år senare får han ta lärdom av de ord hans mästare lärde honom om kärleken…

Att få en film som utspelar sig på så begränsad yta och med sparsmakad dialog att vara så intressant och gripande är en svår konst. Men Kim behärskar den till fullo. Fullo i say. Det är måhända inte min Ki-Duk-favvo, men ändå alldeles hjärtskärande vackert ur alla aspekter och helt förjävla fint.

The Fountain
Utan några egentliga förväntningar gav jag mig i kast med Aronofskys romantiska sci-fi-drama. Eller ja, lite förväntningar hade jag väl kanske ändå- jag uppskattade ju Requiem, och den har hajpats duktigt. Kort sagt skulle jag kunna sammanfatta det hela med att den var underhållande så länge den varade (fast inte så underhållande att det gjorde nåt att pausa en gång i halvtimmen) men så fort eftertexterna rullat ut var mina tankar någon annan stans. Jag kan förstå tanken bakom och det var ju ett oerhört påkostat och genomarbetat spektakel, men njaäe… Spretig, aningens pretto och tämligen platt.

After Dark Horrorfest
Jepp, hela två delar i denna Masters of Horror-vibbiga serie har vi lyckats klämma- Unrest och The Abandoned.
Unrest proklamerades och lanserades som den första filmen där riktiga döing-kroppar använts, men jag är skeptisk till båda påståendena… Jag tror inte att det är äkta vara och hade så varit fallet har det säkerligen gjorts förut.
Ploten är simpel: några medicinstudenter ska lära sig obducera men det kvinnliga liket är inte så medgörligt som en död krolle borde vara… Halvspännande, fast rätt meningslös, söndagsunderhållning.
Med tre manusförfattre (bland annat Subconscious Cruelty -Karim) är det lätt hänt att det blir rörigt. Och The Abandoned är rörig! Ett identitetssökande på den ryska vishan som urartar i ojämn och lösregisserad zombiefest. Hittills verkar det nästan som att hela den här serien är avsedd att förtäras på söndagar då kroppen fokuserar på helg-återhämtning och väldigt liten del av hjärnan är aktiv… Noll utmaning och inga överaskningar.

Sen så har vi även bekantat oss med den österrikiske regissören Gerald Kargl och hans ångestfest med det passande namnet Angst (1983). Jag har oftast lätt att uttrycka mina åsiker om saker och ting (och i synnerhet film) men att försöka beskriva Angst är omöjligt. Orden tycks inte existera. Egentilgen vet jag inte ens varför- jag har sett hur många ångest’iga, kallblodiga, tunga, svarta, sadistiska, kontroversiella lågmälda rullar som helst, men det är nåt alldeles speciellt med Angst (eller Fear som den heter Over There). Jag kan inte påstå att jag tyckte om den vidare mycket, men är man filmintresserad så kan den vara sevärd ändå. Kanske. Om inte annat för att den totalförbjöds i många länder. Skulle du råka se den (eller redan ha sett den) så får ni gärna dela med er av era åsikter.

Tyvärr har Grudge II (med Sarah Michelle Gellar) och Idiocracy likväl avhandlats. VARNING!! What-a-waste-of -time…

För att Grymfilm’s läsare är de allra bästa i hela bloggträsket tänkte jag bjucka på en liten hemlis. Petit moi (jag ligger inte bara och dricker öl i solen) har nämligen sett till att den bästa, grymmaste, mest mystiska, smartaste, klockrenaste av alla anime-serier EVER nu kommer ges ut i svensk utgåva! Den japanska juvelen från 1998 med så tät stämning att man sitter lika klistrad som en fluga på klibbpapper, kommer se det svenska ljuset inom en inte allt för avlägsen framtid. Antagligen någon gång framåt höstkanten. This is BIG i tell you. Det är alldeles majestätiskt skitgrymt!
Vill ni kanske veta vad det är jag jiddrar om också? Serial Experiment: Lain såklart!! Jag kan knappt hålla mig för glädjefnatt!
(Det enda som kunde göra Lain-lyckan större vore om jag kunde få min alldeles egna björndräkt!)

Förutom att kirra fräsiga DVD-släpp har jag/vi (mest jag faktiskt) gluttat på italienskt wanna-be-giallo-raffel. Eys of Crystal (2004). Den har beskrivits som en modern giallo i stil med Argento (någon dristade sig till och med till att kalla den ”the finest giallo since Opera”…) och många fina adjektiv har användts för att beskriva den. Till att börja med kan sägas att den är väldigt italiensk. Jag vet egentligen inte riktigt vad det är som gör det, det är bara nån nördig känsla som smyger sig på… Fotot är jättefint (inga våghalsiga, nyskapande bilder, men snygga och skolade) och storyn är okej om än ganska klassisk. Regin är tajt och skådespelet funkar.

Den urbana miljön till trots lyckas Eros Puglielli riktigt bra med att skapa den där klassiska giallo-känslan redan från första stund. Redan vid öppningsscenen sätter Puglielli ribban; beväpnad med ett gevär smyger mördaren omkring på ett fält där han får syn på en gubbe som står och smygrunkar åt ett älskande par längre bort. Sekunden senare viner kulorna och samtliga tre blir kallblodigt avrättade. Mördaren är kall, kalkylerande och helt utan nåd. Han väljer sina offer efter noga uträkning och byter på var och ett av offrena ut en kroppsdel mot en dockas.
Amaldi som ska utreda fallet står inte bara inför en bestialisk psykopat. Han brottas även med sina egna spöken från det förflutna, och lyckas därtill trassla in sig i en affär med en student som blivit utsatt för trakasserier (och kontaktat polisen).
Trots många klichéer och manusglapp här och där är Eys of Crystal totalt sett en klart sevärd film. Jag skulle hellre kalla det italo crime än giallo, men samtidigt så känns det som att Puglielli är på helt rätt spår. Är det nån som kan skaka liv i giallo-genren så är det kanske han..?

Gillar man film som redan är tuggad och utspottad kanske man skall undvika just den här rullen. Gillar man däremot nyskapande film som utmanar och stretchar koncepten skall man defenitivt ge sig i kast med denna drypande, deliriska historia!
(Och att den är the man, the myth, the legend Mark Ryden som gjort omslagsbilden till DVD’n gör knappast någonting sämre.)

Grekland var ju känt under VHS-eran som ett land med liberala censurregler, något som värdesattes av videovåldskonnässörer världen över. Därför känns det kul att man nu löper linan ut och producerar sin egen zombiefilm – To Kako.

Ett gäng byggare hittar en grotta och man bestämmer sig för att utforska den. Väl nere i grottan händer något konstigt och det är uppenbarligen något elakt som döljer sig i mörkret. Något händer och männen vaknar senare upp efter jobbet och minns inte vad som hände. Allt ser ut att vara frid och fröjd, men efter ett tag börjar männen bete sig märkligt och till slut blir hungern efter människokött för stark och männen börjar attackera nära och kära. Exakt vad den nyvunna kannibalismen beror på är oklart, men den är extremt smittsam och förvandlar offret till en köttätande zombie. Det sprider sig snabbt och snart är hela staden ett inferno av zombies. Det finns dock några ”överlevande” som har klarat sig undan och det är dessa människor vi får följa genom filmen. I en och en halv timme avverkar våra protagonister horder av zombies i sin kamp för att behålla livhanken.

Det här är sannerligen zombiefilm i dess renaste form – starkt influerad av Romeros Day of the Dead – med en extremt nerkokad handling och med fokus på action. Jag tycker ärligt talat att man gör helt rätt i att tona ner handlingen och koncentrera sig på det väsentliga, nämligen splatter och zombies. Vi bjuds på rikligt med spektakulära stympningar och dekapiteringar och man har uppenbarligen lagt en stor del av budgeten på fejkblod och specialeffekter. Det fungerar eftersom specialeffekterna är av hög kvalitet och det hela är gjort med stor respekt för genren. Det märks att det ligger mycket kärlek och passion bakom detta verk, för trots att det känns budget på sina ställen har man ändå gjort det bästa av sina förutsättningar. Man siktar lagom högt och lyckas bra i utförandet. Det är hela tiden på gränsen att urarta i Braindead-splatter, men man håller sig hela tiden på rätt sida av linjen. Jag gillar dock att glimten i ögat hela tiden är närvarande och att det finns en hel del skev humor, utan att bli buskis.

Fotot är otroligt snyggt för att vara en lågbudgetfilm av det här slaget och känns genomtänkt och väl avpassat till zombietemat. Det känns modernt men ändå förankrat i zombiefilmstraditionen på ett bra sätt. Tänk Day of the Dead korsat med 28 Days Later med stänk av Children of Men, fast i budget version. Det är blodstänk på kameralinsen och intensivt filmat. Skådespelarna gör ett skapligt jobb, men ärligt talat känns det som om det kvittar. Den här genren är ju inte just rätt forum för djupa karaktärsutvecklingar och personporträtt. Det är action och splatter man vill ha och det har man tack och lov hajjat här. Det här är helt enkelt videovåld av gott märke, varken mer eller mindre.

Officiell hemsida hittar du här.

Vad gick fel ? På pappret så verkade Violent City vara en riktig höjdarrulle. Charles Bronson och Telly ”Kojak” Savalas i en italiensk crime-historia kryddad med musik av Ennio Morricone. I mina öron lät detta som ljuv musik men mina förhoppningar grusades på ett ganska tidigt stadium. Filmen inleds med att Charles Bronson står i ett par läckra badbrallor och rattar en motorbåt i en exotisk miljö. Bra. Sedan följer en rafflande biljakt med skrikande däck och fräcka stunts och pang-pang som fick mig att gnida mina händer av lycka. Vilken film! Efter denna over-the-top inledning så blir det ja…total stiltje. Filmen utvecklas till ett segdraget drama med inslag av några pinsamt förutsägbara stunder av action. Man får reda på att Charles Bronson är en torped/lönnmördare som försöker slå sig fri från brottsyndikatet han har arbetat för. Challe har nämligen på gamla dagar utvecklat någon sorts samvetskval över vad han försörjer sig på. För att komplicera det hela ytterligare så är det en falsk kvinna (Jill Ireland) med i bilden också. Även om Jille har kurvor på de rätta ställena så är hennes skådespeleri så stelt att man tappar hakan. Jag menar, när man upplever Charles Bronson som en smoothtalker jämfört med sin motspelerska, då är det något som inte står rätt till. Hon och Challes förhållande är komplicerat, i ena stunden älskar de passionerat, i nästa ögonblick klappar Challe våldsamt till henne.

Som de flesta har förstått vid det här laget så lider inte Violent City bara av avsaknad av det som i folkmun brukar kallas för röd tråd, utan är också inkonsekvent så det sprutar om det. Ett skönt exempel på detta är när Challe knäpper en rallyförare och bilen i ena sekvensen flyger av banan och ner mot ett dike. I nästa scen kommer samma bil flygande genom en tegelvägg följt av en obligatorisk explosion. I en annan del av filmen jagas Challe av polisen och just som man tittare har börjat få upp pulsen litegrann så fadas jaktscenen ut för att övergå till något helt annat. Strålande. Jag skulle inte vilja gå så långt som att kalla Violent City en katastrof, men det ligger nära till hands, det ska jag erkänna. Slutet på filmen känns högtravande och dumt vilket i det här sammanhanget känns som ett värdigt sätt att göra slut på lidandet. På Violent City’s pluskonto hamnar det fina fotot, titelspåret av Ennio Morricone och Telly Savalas Chikatilo-inspirerade glasögon. Om du vill se Charles Bronson i högform, undvik då denna rulle och se istället Death Wish II i oklippt version.

Här är en ny film som fångade mitt intresse, österrikiska Auf Bösem Boden (On Evil Grounds) – en modern terrorvåffla influerad av gamla spagetti västern. Lyssna på det här:

With the KOP11 procuction On Evil Grounds director Peter Koller invites the audience to a twisted journey into the land of pain and sadistic joy, inhabited by perverted serial killers, sexist machos and a idylle-addicted femme fatale.

Produktionen i sig verkar rätt budget, men med tanke på genren och regissörens visioner kan det här bli riktigt underhållande. På hemsidan kan man vidare läsa:

On Evil Grounds is a visual return into the country of the spaghetti-western from the late 1960ies. Visually full of dirt and heat, a remote, rotten factory, filthy characters full of oddities, and storywise a sadistic joker with a carefully handpicked dose of meaningless violence On Evil Grounds and its citizens steer toward the unavoidable nihilistic climax.

Filmen visas tydligen på en österrikisk filmfestival i slutet av mars och när den kommer ut på dvd är osäkert.

Teaser hittar du på den officiella hemsidan.

[Via Twitch]

Precis när jag trodde att jag sett allt snubblar jag över den ungerska snedtrippen Taxidermia. Jag hade väl inga direkta förväntningar, men jag fastnade direkt i den besynnerliga historia filmen berättar. Det handlar om tre generationer män – farfar, far och son – och deras aningen bisarra levnadsöden. Filmen är alltså uppdelad i tre sammanhängande delar om, en om varje person. Farfarn som vi får träffa först är en tokkåt misslyckad soldat med pedofila tendenser. Han sprutar eld med kuken och våldför sig på en död gris. Kanske är det därför hans son föds med en liten grisknorr och tävlar i hetsätning. Han är otroligt fet och kan sleva i sig svindlande mängder stinkande mat på kort tid. Han har en spyteknik uppkallad efter sig. Sonen till denna mänskliga avfallskvarn har som kall i livet att stoppa upp djur och ibland människor. Han fascineras av anatomi och hjälper far sin att föda upp gigantiska katter, och han har en makaber hemlig plan. Som ni hör är det inte Colin Nutley vi har att göra med här, utan galenpannan György Pálfi.

Om ni inte har räknat ut det redan så kan jag tala om att det här är en ytterst explicit skapelse. Allt från kön till grafiskt detaljerat karvande i människokött passerar revy i ett regn av alla tänkbara kroppsvätskor. Det är som en delerisk blandning av Roy Andersson, Jörg Buttgereit och Peter Greenaway, doppat i ungerskt post-kommunistiskt fultjack. Pálfi berättar historien med stor precision och har öga för snygga bilder och imponerar med det kreativa fotot. Under vissa scener av filmen sitter man och skruvar på sig på grund av det grafiska, men jag skulle åndå vilja påstå att det fyller en viktig funktion. Filmen hade inte varit alls lika intensiv och bisarr om den hade ”snällats ner” och anpassats till en bredare publik.

Jag råder er att genast jaga rätt på denna avföringsdoftande kuldklimp, för det här var riktigt förbannat bra. Det ryktas om att rättigheter har sålts till Sverige, så med lite tur får vi kanske se den på vita duken. Jag står först i kön, det är en sak som är säker – om inte annat för att kolla publikens reaktion.

Jag kan dessutom varmt rekommendera den officiella hemsidan som är precis lika flippad som filmen, i synnerhet flash-varianten.

Externa länkar:

• Officiell hemsida för Taxidermia

Psykologiska feberdrömmar i cynisk läkarmiljö.

Dr Fausto är en självmordsbenägen specialist på dödliga sjukdomar. På vägen till en läkarkongress möter han en gammal patient, vars mage han opererat bort åtta år tidigare. Patienten borde vara stendöd vid det här laget, men där står han i alla fall fast besluten om att uppfylla Faustos alla önskningar. Dr Fausto – som inte ens minns mannen – avböjer vänligt men bestämt. Det visar sig vara lättare sagt än gjort och den mystiska mannen fortsätter dyka upp i oväntade situationer. Fausto börjar mer och mer glida in i en mördrömsk pseudoverklighet som består av våld och sex, allt dirigerat av magpatienten. Vansinnet tar överhanden och Fausto tappar kontrollen över tillvaron.

Den här spanska thrillern bygger på Göthes klassiska historia om Faust, men jag kan redan här erkänna att jag är dåligt insatt i hans verk så jag lämnar det där hän. Den här filmen imponerar dock med den febriga stämningen och sina strålande skådespelare. Redan från första bildrutan infinner sig en obehaglig stämning av att något är riktigt fel. Tjusningen ligger i att man inte riktigt vet vad som pågår och den konspiratoriska händelseutvecklingen känns frisk och intressant. Scenografi och foto är precist anpassat till plotten och bidrar till att skapa den drömska stämningen. Man sitter hela tiden och undrar vad som skall hända här näst och det blir aldrig förutsägbart.

Det är svårt att hitta något negativt med den här filmen, men om något så kännde jag inte att alla trådar knöts ihop på slutet. Jag hade gärna sett att man fick veta mer om hur saker och ting hängde ihop. Det känns som om man slänger ut en del trådar man inte riktigt kan integrera på ett trovärdigt sätt. På det stora hela anser jag ändå att den lyckas skapa det filmen går ut på; en spännande och psykologisk historia med mycket känsla. Det här var ett trevligt fynd och jag blev genast sugen på att utforska spansk film lite mer grundligt.

Externa länkar:

• Fausto 5.0 @ IMDB

Jag skrev ju i inlägget om Antikörper att jag inte sett en tysk film på länge, men det var inte riktigt sant. Jag hade för några månader sedan nöjet att avnjuta den delikata filmatiseringen av historien om den tyska ”internetkannibalen” Armin Meiwes. Det handlar alltså om killen som för ett par år sedan mördade och åt upp Bernd-Jurgen Brandes, som han träffat på nätet. Det sjuka i den här historien är dock att ”offret” ställde upp på det här frivilligt, och inte nog med det – han deltog själv i kannibalismen.

Självklart var det bara en tidsfråga innan den här bisarra historien blev film, och det är ju som upplagt för saftig exploitation. Det är också vad vi får i den här filmen. Det handlar om lågbudget undergroundfilm i samma anda som Jörg Butgereit’s Nekromantik. Det är ganska sparsamt med dialog, man låter istället bilderna tala för sig själva. Större delen av filmen utspelar sig i ett övergivet hus där männens bisarra ”kärleksakt” äger rum. Som uppvärmning till själva måltiden idkar man ivrigt sodomi under påverkan av alkohol. Det tittas även i anatomiböcker under romantiska former, och till och från blir det hela väldigt komiskt.

Det märks att man försöker fånga det psykologiska vansinnet i historien, och man lyckas till viss del. Jag tycker dock att den aspekten känns en aning platt och innehållslös. Jag förstår dock att det inte är några psykologiska analyser som säljer den här filmen, utan den grafiska sensationen som filmen bjuder på. På den punkten leverar filmen mer än nödvändigt och både äcklar och fascinerar. Man har inte sparat något krut på att visa hela händelseförloppet i all önskvärd detalj och här har man verkligen lyckats. Specialeffekterna känns skapligt realistiska och det var länge sedan jag såg gore i den här kalibern. Det här är ingenting för folk med dålig mage och svagt hjärta!

Historien i sig är ju väldigt intressant, men personligen skulle jag hellre se en dokumentär i ämnet än den här filmen. Den är makaber så det räcker och blir över och i min äventyrslystna ungdom skulle det här imponerat. Nu känns det dock mer tröttsamt än intressant, den tillför väldigt lite nytt till genren och haltar lite här och där. Men är man ute efter en äckelfest är det här en film man inte får missa, ni andra kan med gott samvete hoppa den. För eran skull skall jag såklart kolla in den nya filmen Rothenburg, som baseras på samma historia. Allt i konstens namn.

Externa länkar:

• Cannibal @ IMDB

What do you think when you f * * k your wife?

Igår kväll såg jag en tysk film för första gången på väldigt länge, minns inte senast det hände. Av någon anledning har jag länge gillat tysk film, kanske för att den känns som svensk film fast med högre budget. Hur som helst så var det thrillern Antibodies – eller Antikörper som den så fint heter på tyska – som stod på menyn. Filmen börjar med att en skogstokig seriemördare grips naken i sin lägenhet. Han är en seriemördare i Hannibal Lecters skola som målar tavlor med sin unga offers blod. Helt enkelt en tvättäkta psykopat! Det visar sig dock att han inte är helt lätt att förhöra, och poliserna står villrådiga. Samtidigt i en liten tysk håla bor en liten landsfiskal/bonde vars stora mål är att få klarhet i vem som mördade en liten flicka ett par år tidigare. När nyheten om seriemördarens gripande når honom massmedia så bestämmer han sig att åka till Berlin och prata med mördaren. Raffel uppstår.

Jag fick lite Beck-feeling av den här filmen, då den använder sig av samma dramaturgi och filmspråk. Till skillnad från våra svenska moderna Beck-filmer så känns den här skapelsen aningen djupare, både handlings- och karaktärsmässigt. Jag uppskattar dessutom att karaktärerna inte är enbart goda och ensidiga, utan att dom uppvisar mänskliga drag och brister.

Handlingen är smart skriven och snyggt utförd, spänningen finns där redan från första filmrutan och eskalerar ända fram till slutet. Skådespelarna gör överlag bra insatser och övertygar faktiskt i sina tolkningar. Men ingen gav det där lilla extra som gör att man kommer ihåg dom ett år senare.

Gillar man Beck så kommer man nog trivas i den här filmens sällskap, man tas med på en kuslig psykologisk resa som kan sluta var som helst. Antibodies är tilltallande anrättning som med fördel avnjuts en sen kväll i hemmets mörka vrå.

Externa länkar:

• Antibodies @ IMDB