Två flickor, tillsynes varandras motsatser; den ena mörk och dominant (Anne), den andra ljus och oskuldsfull (Lore), går i samma katolska flickskola och inleder ett intensivt vänskaps-/kärleksförhållande. När sommarlovet kommer och Annes föräldrar reser bort får de tillfälle att själva vistas i det franska slottet och styra sina dagar. De vuxnas frånvaro resulterar i att flickorna börjar revoltera- drabbade av sin begynnande sexualitet och tillvarons meningslöshet. De fördriver dagarna med att läsa mörk poesi för varandra, ingår en pakt med Satan och ägnar sig åt diverse djävulsskap. De ger sig ut på små utflykter i trakten och terroriserar omgivningen på småflickors vis. Men utflykterna och deras ”practical jokes” blir allt efter som mindre och mindre oskyldiga. De blir besatta av perversion och grymhet och drar sig inte för att använda sina oskyldiga yttre som lockbeten…

Jeanne Goupin och Catherine Wagener är fullkomligt briljanta i sina roller och det är en mörk och magisk saga som bjuds. Har du inte sett den kan du tacka din lyckliga stjärna dels för att du har en bit högkontroversiell, sleazig guldklimp att utforska, och dels för att Mondo Macabro har gett ut en sån fin DVD-utgåva av den med matigt extramaterial!

Jag skrev ju i inlägget om Antikörper att jag inte sett en tysk film på länge, men det var inte riktigt sant. Jag hade för några månader sedan nöjet att avnjuta den delikata filmatiseringen av historien om den tyska ”internetkannibalen” Armin Meiwes. Det handlar alltså om killen som för ett par år sedan mördade och åt upp Bernd-Jurgen Brandes, som han träffat på nätet. Det sjuka i den här historien är dock att ”offret” ställde upp på det här frivilligt, och inte nog med det – han deltog själv i kannibalismen.

Självklart var det bara en tidsfråga innan den här bisarra historien blev film, och det är ju som upplagt för saftig exploitation. Det är också vad vi får i den här filmen. Det handlar om lågbudget undergroundfilm i samma anda som Jörg Butgereit’s Nekromantik. Det är ganska sparsamt med dialog, man låter istället bilderna tala för sig själva. Större delen av filmen utspelar sig i ett övergivet hus där männens bisarra ”kärleksakt” äger rum. Som uppvärmning till själva måltiden idkar man ivrigt sodomi under påverkan av alkohol. Det tittas även i anatomiböcker under romantiska former, och till och från blir det hela väldigt komiskt.

Det märks att man försöker fånga det psykologiska vansinnet i historien, och man lyckas till viss del. Jag tycker dock att den aspekten känns en aning platt och innehållslös. Jag förstår dock att det inte är några psykologiska analyser som säljer den här filmen, utan den grafiska sensationen som filmen bjuder på. På den punkten leverar filmen mer än nödvändigt och både äcklar och fascinerar. Man har inte sparat något krut på att visa hela händelseförloppet i all önskvärd detalj och här har man verkligen lyckats. Specialeffekterna känns skapligt realistiska och det var länge sedan jag såg gore i den här kalibern. Det här är ingenting för folk med dålig mage och svagt hjärta!

Historien i sig är ju väldigt intressant, men personligen skulle jag hellre se en dokumentär i ämnet än den här filmen. Den är makaber så det räcker och blir över och i min äventyrslystna ungdom skulle det här imponerat. Nu känns det dock mer tröttsamt än intressant, den tillför väldigt lite nytt till genren och haltar lite här och där. Men är man ute efter en äckelfest är det här en film man inte får missa, ni andra kan med gott samvete hoppa den. För eran skull skall jag såklart kolla in den nya filmen Rothenburg, som baseras på samma historia. Allt i konstens namn.

Externa länkar:

• Cannibal @ IMDB

Made in Serbia är en dokumentär som handlar om den serbiska porrindustrin,‭ ‬som jämfört med väst europa och USA befinner sig på apstadiet.‭ ‬Filmens skapare och likaså guide genom denna udda miljö är en porrfixerad kille,‭ ‬vars före detta flickvän lämnat Serbien för en karriär inom den bulgariska porrindustrin.‭ ‬Detta får honom att vilja veta mer om en lokala porrindustrin och därför bestämmer han sig för att göra en dokumentär om den.‭ ‬Han bestämmer sig även för att försöka spela in en egen porrfilm med bland annat sitt ex,‭ ‬som han vid det här laget börjar bli besatt av.

Ett sådant här utgångsläge för en dokumentär kan ju inte bli annat än‭ – ‬om inte bra‭ – ‬i alla fall underhållande.‭ ‬Det är ingen kritiskt och avslöjande granskning med andra ord,‭ ‬snarare ett kärleksfullt porträtt.‭ ‬Vi får möta fyra stycken porrfilmsaktörer samt några av människorna bakom kameran.‭ ‬Medvetet eller omedvetet framstår det hela väldigt tragikomiskt,‭ ‬eftersom alla inblandade helt verkar ha gett upp tanken på att upprätthålla någon form av kvalitétstänkande.‭ ‬Vi får se en filminspelning ute på landet med ett gift par,‭ ‬där mannens penis slaknar halvvägs in i scenen,‭ ‬då kliver assistenten in och tar över penetrerandet medans maken morloket tittar på.‭ ‬På väggen ovanför soffan där sexet sker hänger ett stiligt tygkonstverk föreställandes ett rådjur.‭ ‬Det är vad jag kallar rapport från verkligheten‭!

Den serbiska porrindustrin verkar inte vara någon jätteindustri,‭ ‬alla verkar känna alla.‭ ‬Det är inte heller några silikonbrudar och muskelknuttar vi snackar om,‭ ‬utan vanliga lönfeta bönder och knegare.‭ ‬Allt är dock inte koncentrerat på porren utan det är även en dokumentär om ett fattigt Serbien efter kriget,‭ ‬om än en något skev sådan.‭ ‬Man får intrycket att det är ett land med ett stolt folk som kämpar för att återgå till hur det var innan kriget,‭ ‬trots att allt är slaget i spillror.‭ ‬Det handlar också om en grupp människor som utmanar den konservativa normen,‭ ‬då det fortfarande är väldigt tabu för framför allt tjejer att spela in sexfilm.‭ ‬En serbisk porrgerilla helt enkelt.‭

Jag blev positivt överaskad av den här filmen eftersom den tar ett så bisarrt grepp på ett annars väldigt uttjatat ämne.‭ ‬Det i kombination med en bunte softa människor i balkanmiljö lyfte den här ett par snäpp över den gråa massan,‭ ‬och gjorde den dessutom till något mer än bara spekulativ exploitation.

Externa länkar:

• Made in Serbia @ IMDB
• Made in Serbia DVD

‭

Jag är en ganska van filmtittare och har sett det mesta vid det här laget, Guineapig-serien tillhör favoriten inom extrem film. Jag är med andra ord inte helt oerfaren när det gäller videovåld, men jag måste säga att Eat The Schoolgirl lyckades med konststycket att chocka och äckla mig på ett sätt jag inte trodde var möjligt.

Den något snurriga handlingen cirkulerar kring två misslyckade typer i 20-års åldern som jobbar åt ett slemmigt yakuza-gäng med att dela ut reklamblad för telefonsexlinjer. Den ena liraren är besatt av telefonsex och skinkar upp folk med mattkniv utklädd till skolflicka. Han har också för vana att onanera och lägga satsen på det blodiga offret. Den andra snubben stammar och är jämt och ständigt kåt, men har ingen vidare framgång hos det motsatta könet. Kanske för att han gillar att kombinera sex och våld. Det figurerar även en naken ängel utan vingar, som dock enbart verkar bo i första killens fantasi. Låter det snurrigt? Det är det också.

Filmen är bara en timma lång men rymmer så mycket vidrigheter att den känns väldigt lång på sina ställen. Det är en kavalkad i kvinnoförnedring, sexuellt våld, kroppsvätskor, splatter och deprimerande karaktärer. Jag lovar att det finns något i denna film för alla att uppröras över, och blir man inte upprörd är det något som inte står rätt till. Jag vet inte riktigt om regissören vill säga något med filmen, eller om han helt enkelt bara är ute efter att chocka. Om det är det senare så lyckas han med bravur, för det var som sagt inte igår jag blev illamående av en film. Men när en tjej blir brutalt gruppvåldtagen, misshandlad och sedan slutligen förnedras med ett påtvingat lavemang, ja då mår man som tittare riktigt taskigt. Ungefär här började jag fråga mig själv varför jag sitter och tittar på den här filmen, för trots solskenet utanför hade en riktigt dålig stämning infunnit sig.

Jag uppskattar extrem film, men den här var ärligt talat lite för mycket även för mig. Men känner du att du har sett allt och vill se något riktigt magstarkt så är det här filmen för dig. Själv vill jag aldrig mera ha sex och alla drömmar om en japanresa är som bortblåsta.

Externa länkar:

• Eat The Schoolgirl @ IMDB
• Eat The Schoolgirl @ SubDVD

Welcome to Spring Break eller Nightmare Beach som den också kallas, är en tunn historia om två lirare som åker till stranden för att fira spring break. På wikipedia står följande att läsa om fenomenet spring break:

“Spring break is a week-long recess from studying in early spring at universities in the United States, Canada, Japan, Korea, China and other countries. It is commonly a time when students travel to a tropical location and party hard for a week. Recently, many students have begun traveling to other countries, such as Mexico and Jamaica. Spring break’s notorieties include increased drinking and sexuality, including public nudity.”

Det är med andra ord väl bäddat för mycket halvnakna brudar och festliga fyllescener, vilket också utnyttjas friskt genom filmen. Samtidigt har vi blivit introducerade till en parallell historia om det ruskiga motorcykelgänget Demons, vars ledare avrättas i elektriska stolen i början eftersom han har mördat en tjej. Efter ett tag dyker en maskerad motorcyklist upp och börjar elektrifiera intet ont anande ungdomar. Allt eftersom dras den mördade tjejens syster och dom två snubbarna in i en rafflande intrig. Vem är den anonyma mördaren, kan det vara den avrätta ledaren som har återuppstått för att hämnas? Bryr vi oss? Nej.

Storyn är, som så ofta i den här typen av filmer, ointressant och man skiter fullständigt i vem som mördar vem. Vad som däremot gör den här filmen sevärd är att den trots allt besitter en del charm. Skådespelarna spelar antingen över eller under, vilket gör det hela till ett nöje att beskåda. Med ett stort undantag, nämligen trashveteranen John Saxon som levererar i rollen som den hårda snuten Strycher. Kollar man sedan på huvudrollsinnehavaren Sarah Buxton, så återfinner vi henne i tv-serier som Sunset Beach och Days of Our Lives. Sen att filmen är inspelad 1988 har också satt sina, inte alltför diskreta, spår. Filmen är en kavalkad av 80-tals klichéer, lattjo snubbar med kepsen bakochfram, sexiga tjejer i kriminellt fula bikinis osv. Det tycker jag är ett av filmens stora behållning, att allt är så over-the-top 80-tal.

Musiken är ett kapitel för sig, eftersom den nästan uteslutande består av hårig 80-tals metal a’la WASP. Under mordsekvenserna spelas extremt tuff hårdrock som för tankarna till vissa Argento filmer, typ Phenomena, och när jag kollar vem som gjort musiken ser jag ett bekant namn, nämligen Claudio Simenotti, som delvis ligger bakom musiken till just Phenomena. Just den här musiken i kombination med mördarens coola utstyrsel räddar verkligen filmen, och ger dessutom en italiensk giallokänsla.

Welcome to Spring Break är absolut ingen bra film, men jag tyckte ändå att den var väldigt underhållande på det där kalkonsättet. Klart en av dom bättre i den här klassen.

Externa länkar:

• Welcome to Spring Break @ IMDB
• Welcome to Spring Break DVD

”The movie title means ”What a pity!”. It shows the useless life of teenagers, who are addicted. Most of them come from problematic families. They start sniffing glue, then switch to heroin. Some girls are even selling their body to get money to buy drugs. Some die due to overdose. Whith their parents’ help and not rejection, they can hope to go back to a standard life. This movie got 10 distinctions at Thai awards.”

Det sniffas lim, röks brass, skjuts heroin och gås på disco i en salig röra, och det är väl ungefär det som händer under filmens 114 minuter. Exakt vad som är syftet med filmen är inte helt klart, men jag antar att det är någon form av skräckpropaganda. Så här går det om du inte lyssnar på din föräldrar, och glöm inte att disco är farligt. Problemet är bara att föräldrarna har en hel del att lära om pedagogik och barnuppfostran. Det är inte mycket som är livsbejakande i den här filmen, inte ens det ”lyckliga” slutet. Men den är helt klart intressant och sevärd om man är intresserad av Thailand och sensationsfilm. Vi tyckte dock att 114 minuter borde kortats ner till 90, men med det sagt kan jag inte annat än att rekomendera denna thailändska misärrulle! Kanske något för nästa Hem & Skola möte?

Externa länkar:

• Siam Movie Zone : เสียดาย (1994)
• Thai Drama Movies

Hursomhelst, chansen att du hört talas om seppuku, eller sett någon form av det på film, är ganska stor, förutom många kampsportsfilmer så finns seppuku med i exempelvis datorspelet Mortal Kombat och i böcker om James Bond. Få av dessa verk lyckas dock att framställa seppuku på ett särskilt realistiskt ifråga om hur det upplevs för utövaren. Distrubutören Fuji Kikaku har med sin filmserie ‘Zankoku-bi: Onna Harakiri‘ sett till att intresserade kan få sitt lystmäte tillfredsställt. En av filmerna i serien, som samtliga tar upp seppuku på olika sätt, är Lost Paradise regisserad av Masami Akita.

Lost Paradise är en drygt 33 minuter lång, väldigt magstark film. Större delen av filmen består i en väldigt grafisk redogörelse av en kvinnas seppuku, och det sparas varken på blod eller tarmar i den här historian. Den närmaste grannen till den här filmen är troligtvis ‘Guinea Pig 2: Flowers of flesh and blood‘ där en samurai styckar ett offer kidnappat på måfå, men där Flowers of flesh and blood handlar om ett nersövt offer, så får vi i Lost Paradise följa varje skrik och stön på vägen mot ära.

Skådespeleriet är väldigt bra, det går att skönja rädsla och tveksamhet i rörelserna, samtidigt som dessa är väldigt ritualiserade i enlighet med urgamla traditioner. Fotot är helt ok, kameran är närgången och vinklarna väl valda, dock kunde jag önska något färre klipp för att bevara den fruktansvärda känsla som är filmens förtjänst. Dessutom dyker en skugga upp under filmens gång från någon i kamera eller ljusteamet, vilket är en nära nog oförlåtlig miss i denna typ av film.

Musiken i Lost Paradise är ett kapitel för sig, och vissa av er känner kanske igen att Masami Akita som regisserat även brukar gå under namnet Merzbow (officiell site – internet merzbow database). Merzbow är ett musikprojekt som producerar noise, en sorts ofta abstrakt ljudbild där många av den vanliga musikens ramar har lösts upp och byggts om, och i genren noise ses ofta Merzbow som den störste, med flera hundra skivsläpp bakom sig. Naturligtvis har han gjort musiken till sin egen film Lost Paradise, och för den som fastnar i de fantastiska ljudbilderna så finns låtarna på albumet Music for bondage performance. Soundtracket varierar från ambient och taktfast till elektroniskt kaos och disonnanser, och ackompanjerar filmens tema perfekt! Jag har själv länge beundrat Merzbows musik, och det var en sann glädje att se hur bra den gick ihop med filmen.

Är då det här något man bör se som filmfantast? Nja, blir det kluvna svaret. Om du är intresserad av att se hur ett seppuku egentligen ser ut och upplevs, eller om du ser allt blodigt och slasheraktigt du kommer över, så kan Lost Paradise vara en trevlig bekantskap, men för de flesta är det här bara obehagligt och fruktansvärt. Bilder från Lost Paradise och de andra filmerna i Onna-harakiriserien finner du här, men en stark varning är utfärdad, det här är inte några trevliga bilder.

Enjo-kôsai bokumetsu undô (som den heter på japanska) handlar om två snubbar bestämmer sig för att göra något åt problemet med ’enjo kosai’ (dating mot kompensation), och kommer på den märkliga idén att köra springnota på tjejerna. Tanken är att om tjejerna blir blåsta på sina pengar kommer dom att tröttna och sluta med dumheterna. Det hela urartar emellertid i sadistiska våldtäkter då den ena liraren är en softspot för bondage och sadism. Samtidigt får man följa en grupp skolflickor vars ledare har ett diffust incestuöst förhållande med sin våldsamma bror. Syskonduon kör en omvänd kampanj som riktar sig mot torskarna istället för tjejerna. Dom raggar upp äldre män för att sedan misshandla med diverse utstuderade metoder.

Med en sådan handling är det kanske inte direkt konstigt att filmen är ganska bisarr, och det hela späs på av att det spelas punkrock a’la Guitar Wolf i bakgrunden. Tyvärr känns bara filmen plump och trist, man känner ingen sympati eller ens engagemang för någon av karaktärerna. Det ligger en något kvinnofientlig hinna över hela storyn, som gör att man frågar sig vad dom egentligen vill ha sagt med filmen. Nu kan det hända att jag gick miste om lite i den tämligen värdelösa fansub-översättning jag såg, så vem vet vad för subtila budskap jag inte snappade upp. Hur som helst, som film betraktat lutar den lite åt Takashi Miike i stil, men kommer inte ens i närheten av Miikes produktioner. Det här är en film som säkert kommer att få ett rykte som vida överträffar det man faktiskt får. Det här är lågbudget och inte särskilt intressant, men duger gott som en stunds underhållning så här mitt i veckan.

I am an SM writer eller Futei no kisetsu som den egentligen heter, är en genreöverskridande film om ett tämligen vanligt fenomen i japan, nämligen Nawa Shibari. Vad är det undrar kanske du? Jo, nawa shibari är bondage med hjälp av rep och är en fin gammal japansk tradition.

Filmen handlar om en författare av S/M noveller som sliter med sin nya roman, för att få inspiration har han en assistent som praktiserar ämnet på hans kontor. Filmen börjar med att en tjej är upphängd i bondage medan assistenten förlustar sig och författaren skriver extatiskt. Novellen går dock inget bra, men plötsligt får författaren oväntad inspiration från sitt eget förhållande. Historien utvecklar sig till ett relationsdrama, där det uppstår spänningar mellan dom tre nyckelpersonerna, författaren, assistenten och författarens fru.

I väst är man ju inte direkt van vid att man blandar genrer på det här sättet, och det är lite svårt att veta hur man ska förhålla sig till filmen. Men jag tycker ändå att det fungerar mycket bra och det är uppfriskande att se sex och humor blandas så respektlöst, men utan att någonsin bli fånigt eller plumpt. Det ligger en erotisk spänning genom hela filmen, mycket på grund av det förbjudna och spännande med Nawa Shibari, vilket ger det hela en tilltalande dimension. Jag kan dock tänka mig att ämnet kan provocera oinvigda, som kanske förväxlar det med kvinnoförakt och sexism. Men orkar man sätta sig in i SM och bondage vet man att det handlar om givande och tagande med ömsesidig respekt. Så här skrivs det på en sida om ämnet, ur en undergiven synvinkel;

Shibari is an art, one that affects the sub (me) in more ways than one. There is the feel of the ropes surrounding your body as an extension of His hands, there is the helplessness in being bound before someone to be used at will, there is the erotic beauty of knowing you please Him as He looks at You ready for His touch, and there is the closeness of working together to create beauty.

Shibari is often used to refer only to the ropes, and the art of tying someone within those ropes. Thanks to the never-ending patience and guidance of a special Master, I have learned it goes beyond the external to the whole foundation of a relationship.

Med det som utgångspunkt blir det hela mycket mer förståligt, och det känns inte alls lika konstigt att blanda in bondage i ett kärleksdrama. Även om filmen på sina ställen snuddar vid sexploitation så tycker jag inte att det känns helt rätt att sätta den stämpeln. Det finns en ömhet i regissören Ryuichi Hirokis porträtt av S/M-författaren och dom andra människorna i filmen, och det är det som gör den så bra. Både foto och musik är helt underbara, och för tankarna till länder som Frankrike och Italien. Tempot är gemytligt och filmen puttrar på lagom fort. Det här var helt klart en positiv bekantskap, både med Ryuichi Hiroki och Nawa Shibari.

En frigid blond fotograf träffar en exhibitionistisk brunett solochvårare, som förleder henne in i den farliga, men härliga, världen av ohämmad lesbisk sex och skumma porrklubbar. Filmen är filmad med handhållen kamera på super 8 utan ljud, så handlingen berättas av en sleazig djup kvinnoröst. Vad som gör filmen så osannolikt bra är det superba Miles Davis-jazziga soundtracket som maler på konstant under hela filmen. Handlingen är egentligen av extremt underordnad betydelse här, och efter ett tag slutade jag lyssna på berättarrösten och åkte bara med i den här sexiga trippen till film.

Trots att den bara är blygsamma 65 minuter lång, hinner man klämma in en 10 minuter lång scen där två barbröstade kvinnor står och boxar jazzigt på varandra. Man hinner även få med en reverserad stripp (vad är det undrar du, jo att man klär på sig istället för att klä av sig), och massa annat bra obegripligt innehåll. Ljussättningen består av en spotlight riktad mot skådespelarna, vilket kastar riktigt snygga skuggor och skapar en väldigt obskyr stämning. Att den sedan är väldigt skakigt filmat gör inte saken sämre.

Jag tycker inte att Sappho 68’ känns särskilt sleazy, utan bara härligt flummig. Man får inte se mycket mer än nakna bröst och rumpor, och allt är väldigt oskyldigt, men ändå utan att vara tråkigt. Jag ger filmen mitt ”stamp of approval” på grund av musiken och sin totala obskyritet. Men förvänta dig ingen ångande porrfilm för då kommer du bli mycket besviken.

Som en fotnot bör jag kanske nämna att medverkande Uschi Digard, även har medverkat i klassiker som Russ Meyers Beneath the valley of the ultra-vixens, Ilsa: Harem keeper of the oil sheiks, Black gestapo och en hel del annan trash.