Liket lever! Eftersom två tredjedelar av bloggstyrkan är på östasiatiska upptåg, så har det väl inte varit någon större aktivitet på bloggen senaste tiden. Ber ödmjukast om ursäkt för detta. Men nu har GF gett sig ut på sina egna östasiatiska äventyr och äntligen lyckats smälta äckelfesten TOKYO GORE POLICE som nyligen släpptes på dvd. Barfaliscious!

Ända sedan folk sprang lipande ut ur biograferna på Stockholms
filmfestival i november 2000, har vänner av japanskt
over-the-top-våld väntat, hoppats, längtat på en ny ICHI THE KILLER.
Och varje år kommer ett par sådana japanska rullar som får en att gnugga labbarna i förhoppning om att den skall toppa Kakiharas
vansinneshyss. En av dessa var MACHINE GIRL som under 2008 fångade min och andras nyfikenhet med sin borr-bh, maskingevärsarm och tempura-tortyr, men som enligt min mening gjorde något av ett magplask i sitt eget billiga fejkblod. Även om skumgummi-gore ibland kan vara kul, så kändes det inte som om man ville ha en japansk BAD TASTE med pretentioner. Så, när TOKYO GORE POLICE nu äntligen dykt upp på dvd, var det inte utan förväntningar man laddade apparaten och höll korpgluggarna tryggt gömda mellan fingrarna i fall av äckelchock. Jag menar, filmskapet heter Tokyo GORE Police. Det signalerar ju vissa löften om smaskerier. Dessutom bjuckar den på fagra Eihi Shiina som spelade toka i Takashi Miikes AUDITION.

Hur som haver, filmen utspelar sig i ett dystopiskt (wee!) Tokyo där flickebarnet Ruka är en av ledarna för den privatiserade polisstyrkan ”Tokyo Police Corporation”, som styr Tokyo med järnnäve. Rukas bakgrund består av det traumatiska mordet på hennes far (som vi får bevittna med besked), som har färgat hennes tillvaro. Hon har vigt sitt unga liv åt att hitta farsgubbens mördare och att jaga skurkar, speciellt så kallade ”Engineers”; sinnesrubbade mördar-mutanter som är speciellt svårdödade. Vad som följer är mer eller mindre dränkt i blod.

Yep, hon till vänster har en penis-näsa. Yup, hon i mitten har snigelögon. Si, hon till höger har avlägsnade bröstvårtor.

Från det att premiärskallen sprängs i bitar och första metern inälva har tillretts på en grill, överträffar våldsbuset än den ena, än den andra kräkreflexen. Eller har som syfte att göra det i alla fall. Kalla det ”open surgery”-våld, eller vad man nu vill, men over-the-top är det allt – man ser det mesta som hör till insidan av en kropp. Faktum är att man har tagit i så man nästan rodnar till aningens emellanåt. Jag menar; Blodsprut-jetmotor? Limbless gimps? Snigelflickor? Fist canons? Huh? Jo, det sista är precis vad det låter; en gigantisk kanon som skjuter ut avhuggna knytnävar. Några ger fingret och borrar sig in i motståndarens hjärna, med instant death som resultat. Vojne, vojne sicken fantasi de har dedäringa japanerna.

Och så kan jag inte låta bli att få en känsla av Paul Verhoeven-influenser av de reklam/propaganda-inslag för ”Tokyo Police Corporation”, som titt som fälls in i historien. STARSHIP TROOPERS någon?

Så, är TGP en ny ICHI? Knappast. Snarare ett väldigt ansträngt försök att vara det. Men vad jag än säger, så kommer den stora, oformliga nördmassan där ute hävda att detta är ”en blivande kultklassiker”. Jovars, det må hända – tillsammans med zillifjarders andra japanska gore-kultisar. Med detta inte sagt att vi uppskattar asiatiskt vansinnersvåld mindre för det! Keep the blood flowing, när vi minst anar det kommer den – filmen som får vomerings-bägaren att rinna över.

Fler liknande titlar som kommit på dvd senaste tiden:

* MACHINE GIRL (Maskingevärs-arm och tempuratortyr borgar ändå för någon slags kvalle…)

* YO-YO SEXY GIRL COP (Spoof på poppis-serien ”Yo-Yo Girl Cop”)

* CHANBARA BEAUTIES (Framtid! Zombies! Brudar med svärd!)

/Ebba

P.S. Ett plus för den ultimata gimpen, samt den totalt underbart superbisarra ”rain in blood”-scenen där en tunnelbane-tafsare får sitt. Yey!

]]> http://www.grymfilm.com/index.php/2009/01/27/tokyo-gore-police/feed/ 11 http://www.grymfilm.com/index.php/2007/03/21/recension-evil-2005/ http://www.grymfilm.com/index.php/2007/03/21/recension-evil-2005/#comments Wed, 21 Mar 2007 09:47:58 +0000 jompa http://www.grymfilm.com/index.php/2007/03/21/recension-evil-2005/

Grekland var ju känt under VHS-eran som ett land med liberala censurregler, något som värdesattes av videovåldskonnässörer världen över. Därför känns det kul att man nu löper linan ut och producerar sin egen zombiefilm – To Kako.

Ett gäng byggare hittar en grotta och man bestämmer sig för att utforska den. Väl nere i grottan händer något konstigt och det är uppenbarligen något elakt som döljer sig i mörkret. Något händer och männen vaknar senare upp efter jobbet och minns inte vad som hände. Allt ser ut att vara frid och fröjd, men efter ett tag börjar männen bete sig märkligt och till slut blir hungern efter människokött för stark och männen börjar attackera nära och kära. Exakt vad den nyvunna kannibalismen beror på är oklart, men den är extremt smittsam och förvandlar offret till en köttätande zombie. Det sprider sig snabbt och snart är hela staden ett inferno av zombies. Det finns dock några ”överlevande” som har klarat sig undan och det är dessa människor vi får följa genom filmen. I en och en halv timme avverkar våra protagonister horder av zombies i sin kamp för att behålla livhanken.

Det här är sannerligen zombiefilm i dess renaste form – starkt influerad av Romeros Day of the Dead – med en extremt nerkokad handling och med fokus på action. Jag tycker ärligt talat att man gör helt rätt i att tona ner handlingen och koncentrera sig på det väsentliga, nämligen splatter och zombies. Vi bjuds på rikligt med spektakulära stympningar och dekapiteringar och man har uppenbarligen lagt en stor del av budgeten på fejkblod och specialeffekter. Det fungerar eftersom specialeffekterna är av hög kvalitet och det hela är gjort med stor respekt för genren. Det märks att det ligger mycket kärlek och passion bakom detta verk, för trots att det känns budget på sina ställen har man ändå gjort det bästa av sina förutsättningar. Man siktar lagom högt och lyckas bra i utförandet. Det är hela tiden på gränsen att urarta i Braindead-splatter, men man håller sig hela tiden på rätt sida av linjen. Jag gillar dock att glimten i ögat hela tiden är närvarande och att det finns en hel del skev humor, utan att bli buskis.

Fotot är otroligt snyggt för att vara en lågbudgetfilm av det här slaget och känns genomtänkt och väl avpassat till zombietemat. Det känns modernt men ändå förankrat i zombiefilmstraditionen på ett bra sätt. Tänk Day of the Dead korsat med 28 Days Later med stänk av Children of Men, fast i budget version. Det är blodstänk på kameralinsen och intensivt filmat. Skådespelarna gör ett skapligt jobb, men ärligt talat känns det som om det kvittar. Den här genren är ju inte just rätt forum för djupa karaktärsutvecklingar och personporträtt. Det är action och splatter man vill ha och det har man tack och lov hajjat här. Det här är helt enkelt videovåld av gott märke, varken mer eller mindre.

Officiell hemsida hittar du här.

Splattergenren lever och frodas och i dagarna (30 mars) har Pakistans första bidrag till genren premiär på Natfilm Festival i Danmark. Det verkar vara en riktig pärla och kopiösa mängder blod utlovas. Enligt skaparna skall filmen ses som en hyllning till mästarna Lucio Fulci och George Romero, men i en modern pakistansk skepnad. Den handlar om ett gäng ungdomar på väg till en rockkonsert som faller offer för zombies och sedan hamnar i klorna på en familj mördare. Klassiska teman med andra ord, men med inslag av kritik på det pakistanska samhället av idag. Det är i skrivande stund oklart när och om filmen kommer på dvd, men vi håller er såklart uppdaterade.

På filmens myspace-sida finns mer information och en teaser. Missa inte!

Precis när jag trodde att jag sett allt snubblar jag över den ungerska snedtrippen Taxidermia. Jag hade väl inga direkta förväntningar, men jag fastnade direkt i den besynnerliga historia filmen berättar. Det handlar om tre generationer män – farfar, far och son – och deras aningen bisarra levnadsöden. Filmen är alltså uppdelad i tre sammanhängande delar om, en om varje person. Farfarn som vi får träffa först är en tokkåt misslyckad soldat med pedofila tendenser. Han sprutar eld med kuken och våldför sig på en död gris. Kanske är det därför hans son föds med en liten grisknorr och tävlar i hetsätning. Han är otroligt fet och kan sleva i sig svindlande mängder stinkande mat på kort tid. Han har en spyteknik uppkallad efter sig. Sonen till denna mänskliga avfallskvarn har som kall i livet att stoppa upp djur och ibland människor. Han fascineras av anatomi och hjälper far sin att föda upp gigantiska katter, och han har en makaber hemlig plan. Som ni hör är det inte Colin Nutley vi har att göra med här, utan galenpannan György Pálfi.

Om ni inte har räknat ut det redan så kan jag tala om att det här är en ytterst explicit skapelse. Allt från kön till grafiskt detaljerat karvande i människokött passerar revy i ett regn av alla tänkbara kroppsvätskor. Det är som en delerisk blandning av Roy Andersson, Jörg Buttgereit och Peter Greenaway, doppat i ungerskt post-kommunistiskt fultjack. Pálfi berättar historien med stor precision och har öga för snygga bilder och imponerar med det kreativa fotot. Under vissa scener av filmen sitter man och skruvar på sig på grund av det grafiska, men jag skulle åndå vilja påstå att det fyller en viktig funktion. Filmen hade inte varit alls lika intensiv och bisarr om den hade ”snällats ner” och anpassats till en bredare publik.

Jag råder er att genast jaga rätt på denna avföringsdoftande kuldklimp, för det här var riktigt förbannat bra. Det ryktas om att rättigheter har sålts till Sverige, så med lite tur får vi kanske se den på vita duken. Jag står först i kön, det är en sak som är säker – om inte annat för att kolla publikens reaktion.

Jag kan dessutom varmt rekommendera den officiella hemsidan som är precis lika flippad som filmen, i synnerhet flash-varianten.

Externa länkar:

• Officiell hemsida för Taxidermia

Jag skrev ju i inlägget om Antikörper att jag inte sett en tysk film på länge, men det var inte riktigt sant. Jag hade för några månader sedan nöjet att avnjuta den delikata filmatiseringen av historien om den tyska ”internetkannibalen” Armin Meiwes. Det handlar alltså om killen som för ett par år sedan mördade och åt upp Bernd-Jurgen Brandes, som han träffat på nätet. Det sjuka i den här historien är dock att ”offret” ställde upp på det här frivilligt, och inte nog med det – han deltog själv i kannibalismen.

Självklart var det bara en tidsfråga innan den här bisarra historien blev film, och det är ju som upplagt för saftig exploitation. Det är också vad vi får i den här filmen. Det handlar om lågbudget undergroundfilm i samma anda som Jörg Butgereit’s Nekromantik. Det är ganska sparsamt med dialog, man låter istället bilderna tala för sig själva. Större delen av filmen utspelar sig i ett övergivet hus där männens bisarra ”kärleksakt” äger rum. Som uppvärmning till själva måltiden idkar man ivrigt sodomi under påverkan av alkohol. Det tittas även i anatomiböcker under romantiska former, och till och från blir det hela väldigt komiskt.

Det märks att man försöker fånga det psykologiska vansinnet i historien, och man lyckas till viss del. Jag tycker dock att den aspekten känns en aning platt och innehållslös. Jag förstår dock att det inte är några psykologiska analyser som säljer den här filmen, utan den grafiska sensationen som filmen bjuder på. På den punkten leverar filmen mer än nödvändigt och både äcklar och fascinerar. Man har inte sparat något krut på att visa hela händelseförloppet i all önskvärd detalj och här har man verkligen lyckats. Specialeffekterna känns skapligt realistiska och det var länge sedan jag såg gore i den här kalibern. Det här är ingenting för folk med dålig mage och svagt hjärta!

Historien i sig är ju väldigt intressant, men personligen skulle jag hellre se en dokumentär i ämnet än den här filmen. Den är makaber så det räcker och blir över och i min äventyrslystna ungdom skulle det här imponerat. Nu känns det dock mer tröttsamt än intressant, den tillför väldigt lite nytt till genren och haltar lite här och där. Men är man ute efter en äckelfest är det här en film man inte får missa, ni andra kan med gott samvete hoppa den. För eran skull skall jag såklart kolla in den nya filmen Rothenburg, som baseras på samma historia. Allt i konstens namn.

Externa länkar:

• Cannibal @ IMDB

Hursomhelst, chansen att du hört talas om seppuku, eller sett någon form av det på film, är ganska stor, förutom många kampsportsfilmer så finns seppuku med i exempelvis datorspelet Mortal Kombat och i böcker om James Bond. Få av dessa verk lyckas dock att framställa seppuku på ett särskilt realistiskt ifråga om hur det upplevs för utövaren. Distrubutören Fuji Kikaku har med sin filmserie ‘Zankoku-bi: Onna Harakiri‘ sett till att intresserade kan få sitt lystmäte tillfredsställt. En av filmerna i serien, som samtliga tar upp seppuku på olika sätt, är Lost Paradise regisserad av Masami Akita.

Lost Paradise är en drygt 33 minuter lång, väldigt magstark film. Större delen av filmen består i en väldigt grafisk redogörelse av en kvinnas seppuku, och det sparas varken på blod eller tarmar i den här historian. Den närmaste grannen till den här filmen är troligtvis ‘Guinea Pig 2: Flowers of flesh and blood‘ där en samurai styckar ett offer kidnappat på måfå, men där Flowers of flesh and blood handlar om ett nersövt offer, så får vi i Lost Paradise följa varje skrik och stön på vägen mot ära.

Skådespeleriet är väldigt bra, det går att skönja rädsla och tveksamhet i rörelserna, samtidigt som dessa är väldigt ritualiserade i enlighet med urgamla traditioner. Fotot är helt ok, kameran är närgången och vinklarna väl valda, dock kunde jag önska något färre klipp för att bevara den fruktansvärda känsla som är filmens förtjänst. Dessutom dyker en skugga upp under filmens gång från någon i kamera eller ljusteamet, vilket är en nära nog oförlåtlig miss i denna typ av film.

Musiken i Lost Paradise är ett kapitel för sig, och vissa av er känner kanske igen att Masami Akita som regisserat även brukar gå under namnet Merzbow (officiell site – internet merzbow database). Merzbow är ett musikprojekt som producerar noise, en sorts ofta abstrakt ljudbild där många av den vanliga musikens ramar har lösts upp och byggts om, och i genren noise ses ofta Merzbow som den störste, med flera hundra skivsläpp bakom sig. Naturligtvis har han gjort musiken till sin egen film Lost Paradise, och för den som fastnar i de fantastiska ljudbilderna så finns låtarna på albumet Music for bondage performance. Soundtracket varierar från ambient och taktfast till elektroniskt kaos och disonnanser, och ackompanjerar filmens tema perfekt! Jag har själv länge beundrat Merzbows musik, och det var en sann glädje att se hur bra den gick ihop med filmen.

Är då det här något man bör se som filmfantast? Nja, blir det kluvna svaret. Om du är intresserad av att se hur ett seppuku egentligen ser ut och upplevs, eller om du ser allt blodigt och slasheraktigt du kommer över, så kan Lost Paradise vara en trevlig bekantskap, men för de flesta är det här bara obehagligt och fruktansvärt. Bilder från Lost Paradise och de andra filmerna i Onna-harakiriserien finner du här, men en stark varning är utfärdad, det här är inte några trevliga bilder.

Två tjejer, Marie och Alexia, åker ut till den ena tjejens familj på landet för att plugga, men väl där börjar slakten. Man kan inte anklaga filmskaparna för att ha snålat in på blodkontot i alla fall, för det här är bland det råaste jag har sett på många år. Brutalitet på brutalitet staplas på varandra med en sällan skådad intensitet och finess. Det är nämligen ingen sunkig b-rulle vi har att göra med här, utan både regi, foto och skådespeleri håller hög klass. I synnerhet är jag imponerad av skådespelarna som verkligen tar tag i en, och drar in en i den desperata situationen. Det är sällan jag rycks med på något djupare plan i filmer i den genren, men den här är ett stort och välkommet undantag. Den här filmen är ett absolut måste för blodtörstiga cineaster.

Kuriosa: Maïwenn Le Besco som spelar Alexia har en dotter tillsammans med regissören Luc Besson, som har co-producerat den här filmen och ligger bakom filmer som Léon, Taxi (manus) och Nikita m.fl.

Filmen är inte på långa vägar lika vass som hans senare alster, men gillar man Buttgereit gillar man den här också. Jag ger den 3/5 i betyg.
Filmen finns på DVD här.