Os Trapalhões – eller The Tramps – var en dråplig komikerkvartett som mot allt sunt förnuft tydligen var populära i 70-talets Brasilien. Humorn kan jämföras med den slapstick-buskis mansgrisen Benny Hill sysslade med. Det är mycket dratta på ändan och slå sig i huvudet, gärna i uppspeedat tempo på dubbel hastighet. Denna gudsförgätna kvartett medverkade i en rad hollywood-ripoffs och en av dom är denna utflippade Star Wars-bastard.

Filmen tar sin början i en rafflande biljakt i Benny Hill-hastighet ackompanjerat av superfunkig brassedisco. Bilar kör i slow motion av vägen och så fortsätter det i närmare tio minuter. Efter denna starka inledning skruvas tempot upp när våra dumskallar träffar på Prins Flik som kommer åkande i ett riktigt low-fi tefat. Han behöver kvartettens hjälp med att befria sin prinsessa som den onda Darth Vader look-a-liken Zuco har rövat bort.

Efter löfte om guld hakar ligan på hem till Fliks ökenplanet någonstans i galaxen. Vi får nu också stifta bekantskap med nästa Star Wars-liknande figur, nämligen Bonzo – en riktigt ruff släkting till Chewbacca. Han är något större än sin amerikanska förebild och ser kraftigt inavlad ut. En rolig detalj är att dessa rymdlirare pratar portugisiska baklänges, mycket spejsat.

Är det Darth Vader? Nej, det är Zuco!

Väl framme på den karga ökenplaneten börjar äventyret och saker och ting blir väldigt konstiga. Det börjar mer och mer kännas som en LSD-tripp som har gått väldigt fel. Den tidigare så funkiga discomusiken har nu bytts ut mot experimentell electro, spelad på en riktigt billig synth. Färgerna skiftar psykedeliskt och klipparen har fått tuppjuck och börjar loopa bildsekvenser på ett mycket märkligt sätt. Slapsticken förstärks hela tiden av dråpliga ljudeffekter liknande dom som används i tecknad film. Vid det här laget har jag helt slutat bry mig om den spartanska handlingen och bestämmer mig för att bara njuta av åkturen.

Är det Chewbacca? Nej, det är Bonzo!

Efter ett långt slowmotionslagsmål med sandmänniskor beger sig våra hjältar till en psykedelisk bar, som påminner lite om cantina-scenen i Star Wars. I den här baren är dock allt väldigt surrealistiskt, allt från ljussättning till rymdvarelser till musiken. Alla börjar dansa omkring och bete sig märkligt. Prins Flic pressar någon stackare på information om Zucos förehavanden, och en av The Tramps köper futuristiska laserpistoler som han testar på intet ont anande rymdvarelser. Nu börjar jag nästan få ont i huvudet av denna film, men sitter ändå som hypnotiserad.

Brasiliens Benny Hill?

Argsint rymdvarelse.

Man använder sig gärna av den så kallade bluescreen-tekniken, vilket gör att skådespelarna ofta ser inklistrade ut och att miljöernas proportioner ignoreras. Ett bra exempel på detta är när gänget hamnar i en grotta med en gigantisk spindel. Spindeln är uppenbarligen en vanlig fågelspindel, så man krymper helt enkelt ner skådespelarna. En ganska vanlig teknik i gamla grindhouse-filmer, men filmat med en videokamera ser det extremt billigt ut. I synnerhet när spindeln hela tiden ändra storlek beroende på hur scenerna komponeras. Men det är ju i slutändan sådana här fadäser som lyfter en film av det här slaget.

Se upp för spindeln!!

Top notch specialeffekter.

Det är fascinerande hur ogenerat man har plankat av Star Wars, och det är det som är den stora behållning med den här filmen. Det och det faktum att filmskaparna måste ha knaprat alla tänkbara och tänkbara droger under inspelningen. Psykedeliskt är bara förnamnet, det är på gränsen till sinnesvidgande. Jag har lite svårt att avgöra upphovsmännens intentioner, men jag antar dom inte var särskilt seriösa. Humorn pendlar från att vara klassisk buskis till det komplett absurda. Jag satt och skrattade högt ett flertal gånger och man kan inte låta bli att gilla dessa fyra träskallar.

Jag är förvånad att inte denna kultrulle har nått större berömmelse, för det här är verkligen en klassiker. Det finns ingen film som liknar detta spektakel och den får sina turkiska motsvarigheter som 3 Dev Adam att framstå som balanserade mästerverk. Alla skräpfilmskonnässörer borde se den här unika rariteten.

Humorn i Tampopo tar ofta sin utgångspunkt i sociala seder och regler i japansk kultur, dock inte på ett sådant sätt att man måste vara insatt och kunnig i ämnet, men däremot öppet nyfiken. Utöver ramhistorien med Tampopos ramenservering, så klipps flera kortare ‘sidohistorier’ in, historier med det gemensamt att de handlar om människors förhållning till mat (ett par befäster sin kärlek för varandra med maten som redskap, en tant kan inte låta bli att klämma på varor i livsmedelsaffären och så vidare). Jag skulle faktiskt vilja gå så långt som att säga att inblicken i en regions matkultur ofta är nyckeln till det sociala spelet i den regionen, och i den aspekten så mäter sig Tampopo väl med Ang Lee‘s mästerverk ‘Eat drink man woman‘.

Nu är Tampopo inte bara en komedi, utan även en kärleksfull hyllning till något så ojapanskt som westernfilmer! Nu kanske den kunnige invänder att de tidigare westernfilmerna i mångt och mycket hämtat sin inspiration ifrån Akira Kurosawas samuraifilmer, och att det blir cirkelresonemang att säga att japansk film hämtar inspiration ifrån westerngenren. Vad Itami gjort med Tampopo är dock ingen flirt med samuraigenren, han har istället plockat ut allt som är specifikt amerikanskt i westerngenren och hyllar det med tydliga referenser och flirtar i Tampopo, missa exempelvis inte hur två män bondar med varandra genom en (enligt westernfilmers mått mätt) hederlig knytnävsfight!

Slutligen vill jag nämna några ord om Juzo Itami, som tog sitt eget liv 1997. Itami var aldrig rädd under sitt filmskapande, en bedrift som inte nog kan understrykas. Exempelvis så vågade han att i Minbo (aka The gentle art of japanese extortion) att driva med yakuzavärlden, något som resulterade i att han blev attackerad och knivskuren av tre hämdlystna gangsters i samband med filmens premiär. Vad som dock slutligen fick Itami att ta sitt eget liv var ett odjur värre än någon gangster, nämligen skvallerpressen. En kvinna som hävdade att hon haft en affär med Itami talade ut med tidningen Flash, och samma dag som historien publicerades valde Itami att hoppa från ett höghus. Se Tampopo och skratta, minns en man som vågade ställa sig upp mot yakuzan, och tänk inte minst på vad skvallertidningar kan göra med folk, nästa gång du funderar på att köpa Aftonbladet för att läsa allt om kronprinsessans senaste acne.

The Classic är en romantisk komedi som kretsar kring svår kärlek, närmare bestämt vad som händer när man är förälskad i sin bästa väns respektive. Att göra bra film som är både underhållande och utmanande på temat kärlek, som går hem hos en genuint filmintresserad publik och inte bara som ursäkt för nyförälskade par att gå på bio och hålla varandra i handen till, är en bedrift. En bedrift som Jae-young Kwak lyckats med fler gånger, till exempel med My sassy girl som var regissörens debutfilm. För att lyckas med detta så undviker han den vanliga fällan att håva hem billiga, komiska poänger genom att göra parodi på sin egen film eller genre. The Classic är en film man tar på allvar, karaktärerna växer på en trots att det inte kändes troligt från början, och även om filmens plot inte känns särskilt revolutionerande såhär efteråt, så rymmer filmen många överraskningar som engagerar. Dock ett varningens finger: filmens parallella handling kan till en början kännas ganska rörig och jag undrade som tittare ibland om jag borde förstått mer än jag förstod, men bitarna kommer att falla på plats bara man ger sig till tåls.

För att återvända kort till den slipade produktionen, så vill jag nämna att fotot i The Classic är, i avsaknad av ett mindre uttjatat ord, perfekt. Såväl natur som människoporträtt är filmade med stark närvarokänsla, och mixen klassiska musikslingor och modern koreansk rockmusik ackompanjerar väl händelserna i filmen.

Slutligen, The Classic är en väldigt bra romantisk komedi, där persondramat får ta större plats än det komiska. På samma sätt som Japan på senare år revolutionerat skräckfilmsgenren, så revolutionerar Korea idag den romantisk komedin, och är det en genre som du tycker om, eller kan tänka dig att ge en ny chans, så vill jag varmt rekommendera The Classic!

‘Getting any?’ handlar om en snubbe som verkligen, verkligen, verkligen vill ha sex med en kvinna, men han vet inte riktigt hur han ska gå tillväga. Eller rättare sagt, han har utstuderade planer på hur han ska gå tillväga, men planerna är inte direkt briljanta och fungerar bättre i hans fantasi. Till en början är hans ”säkra” kort att skaffa en shysst bil, eftersom han då kommer kunna plocka upp tjejer på gatan, tjejer som säkerligen vill ha sex med honom i hans bil. Efter några saftiga misslyckanden försöker han sig på en ny teknik, och sakta men säkert börjar filmen balla ur rejält.

Som vanligt när Kitano regisserar så har han skrivit ihop en karaktär som han själv spelar, men det är inte någon huvudroll som i många andra filmer. Humorn i ‘Getting any’ är tramsig och dum, men fungerar väldigt bra. Det är också roligt att se att Kitano flirtar friskt med andra filmer i ‘Getting any?’, på rak arm såg jag tydliga referenser till The fly, Zatoichi, Lone wolf and cub för att nämna några.

Många tycker att ‘Getting any?’ är en ganska dålig film, en film de inte väntade sig av Kitano överhuvudtaget. Själv tycker jag att Kitano alltid har en räv bakom örat, och att en viss livsbejakande barnslighet smyger sig in i mer eller mindre alla hans filmer jag sett. I den här rullen har dock räven bakom Kitanos öra tagit överhanden, och resultatet är därefter: vansinnigt.

Spelfilm baserad på Go Nagais 70-talsmanga. Honey Kisaragi är ingen stjärna på sitt kontor. Vad hennes kollegor inte vet är att hon också är Cutie Honey – en hurtig och sexig superhjältinna med ambitioner att sätta samhällets busar på plats. När den ondskefulla Sister Jill vaknar till liv efter en törnrosasömn och mobiliserar sina kumpaner i sällskapet Panther Claw, då får Cutie och co visa vad de går för.

Ja, som synes är det inte Ingmar Bergman vi har att göra med här, och tack gode gud för det. Jag kan iaf varmt rekommendera detta välsmakande söta japanska popcorn.