Ting åker till Bangkok för att återhämta huvudet och rädda byn, vilket inte visar sig vara helt okomplicerat.

Ong-bak är en snyggt koreograferad våldskavalkad med hjärna och en snitsig Tony Jaa i huvudrollen (thailands svar på Jackie Chan?). Både handlingen (som förvisso är banal, men vad förväntade du dig?), skådespelarinsatserna och regin håller hög klass för att vara den här genren. Förväntar man sig ett existentiellt mästerverk blir man nog besviken, men som hårdkokt action är det här en fullträff. Har man dessutom varit i thailand och Bangkok känner man igen sig i scenerna från Kao San Road.

Thailand känns för tillfället som ett lovande och uppfriskande filmland, och jag ser fram mot fler filmer därifrån.

Externa länkar:

• Ong-bak @ IMDB
• Ong-bak trailer
• Officiell hemsida

Under 85 långa minuter får vi följa ett långsamt kvasifilosofiskt samtal mellan samurajen och Aragami som sitter och krökar olika typer av ”exotiska” rusdrycker såsom vin och vodka. Mellan dom sitter en mystisk kvinna och fyller på glasen utan att säga ett knyst. Dialogen är nog tänkt att vara djuplodande och existentiell, men är tyvärr lika intressant och djup som budskapen man får i lyckokakor. Filmen känns oändligt lång och tröttsam, och när den väl når klimax är man så otroligt uttråkad att man bara väntar på att saken skall bli överstökad.

Fotot är av typen bilreklam, förvisso väldigt estetiskt tilltalande, men inte särskilt nyskapande eller personlig. Tillsammans med den diffusa musiken blir det hela än mer ”reklamaktigt”.
Jag har en osedd Versus DVD liggandes och peppet har inte blivit större efter den här filmen. Jag tycker inte att Ryuhei Kitamura verkar ha någon vidare fingertoppskänsla för film, utan kör bara på säkra kort vilket ger ett snyggt men ointressant resultat. Men jag reviderar kanske den åsikten när jag sett Versus, som har fått bra kritik. Den här kalkonen kan man dock missa utan att ligga sömnlös.

Filmen börjar med att den gamla mästaren i ‘Poison Clan’ är på väg att dö, men innan han lämnar jordelivet så ser han tillbaka på det liv han levt och hur det går för hans klan. I ett samtal med sin nuvarande elev berättar han att han tidigare tränat fem elever med olika kungfustilar: den blixtsnabba tusenfotingen, den viga och och snabba ormen, den dödlig skorpionen, ödlan som kan klättra på väggar, och den starka och nästintill osårbara grodan. Mästaren berättar för sin elev att de fems identiteter inte är kända eftersom de ständigt bar masker under sin träning, och att någon eller några av dem handlar orätt och drar Poison Clans namn i smutsen. Eleven får i uppdrag att finna de fem, och att övertala en av dem att samarbeta med honom mot de andra.

Five deadly venoms är klassisk kungfufilm när den är som allra bäst, musiken är skönt suggestiv, slagsmålen är snyggt koreograferade och omväxlande tack vare de olika kungfustilarna och plotten håller filmen igenom. Jag har sett den engelskdubbade versionen, men till skillnad från de flesta dubbningar från den här tiden så är det inte så att den är så komiskt usel att den distraherar filmupplevelsen, röstskådisarna gör helt enkelt ett bra jobb.

Tortyr är inte något som är överdrivet vanligt inom den här filmgenren, men Five deadly venoms innehåller en del starka scener av den här typen (starka för att vara i en kungfufilm, ingenting som går att jämföra med kannibalfilmer precis). Precis som samtliga scener i den här rullen så är dessa scener välmotiverade i handlingen, och när den totala avsaknaden av humor och skoj tas med i beräkningen så blir resultaten en riktigt hård kungfufilm.

För alla som är sugna på att se en av de bästa kungfurullarna från den bästa klassiska filmstudion Shaw Brothers så vill jag verkligen rekommendera Five deadly venoms!

Azumi är en sockersöt lönnmörderska som har tränats från barnsben för att bli den perfekta känslolösa mördarmaskinen. Tillsammans med tio andra kamrater har hon levt avsides i bergen och genomgått minutiös träning, och när vi kommer in i handlingen är tiden inne för att ge sig ut i världen och möta dom onda krigsherrarna som dom tränats för att förinta. Som ett sista prov delas gruppen in två och två och tvingas döda sin kamrat, för att visa att dom inte skyr några medel för att nå sitt mål. Väl ute i världen (läs bortanför bergen) börjar en resa som kantas av avhuggna kroppsdelar och kubikmeter blod.

Filmen känns som en live action anime, och den känslan späs på av det utmärkta fotot och färgsättningen. Även karaktärerna, som skulle kunna uppfattas som klichéer, hjälper till att skapa en seriekänsla. Jag tycker att greppet fungerar utmärkt, den här historien och genren gör sig verkligen i en utstuderad och stiliserad film som den här. Handlingen håller sig på en perfekt avvägd nivå kontra actionelementen och man tröttnar varken på det ena eller det andra. Trots att man ibland är farligt nära så låter man inte relationsaspekterna bli larviga eller smöriga, utan karaktärerna lever upp till sin roll som iskalla mördare.

Jag måste nämna fotot igen som verkligen är en nyckelfaktor i den här filmen, för här har man verkligen lyckats väldigt bra. Man lyckas skapa en otrolig intensitet i actionscenerna som jag tyvärr tycker är allt för ovanlig i den här typen av film. Filmer som House of the Flying Daggers dök upp i huvudet, även om den spelar i en helt annan liga. Det estetiska spelar i alla fall en central roll i den här filmen, och på den biten har man briljerat.

Jag nämnde tidigare att den här filmen har en sällan överträffad bodycount, och det är utan att överdriva. För det här är en total slakt rakt igenom och vid tillfällen riktigt brutal. Vissa blodsprut är helt klart dataanimerade, men det är inget som stör för man för sitt lystmäte av fejkblod ändå. Huvuden rullar och armar flyger, allt snyggt och balanserat utan att urarta i en larvig slakt a’la Braindead.

Efter att ha googlat lite upptäckte till min stora glädje att det även finns en uppföljare, Azumi 2 – Death or Love. Jag kan med säkerhet säga att det lär dyka upp en recension av den här på Grym Film, för den här rullen gav mersmak.

Äntligen fick man då spänna blicken i detta kultförklarade ninjaepos signerat Mats Helge, och jag är beredd att stämma in i lovsången. Det här är en bra film, kanske den enda och bästa actionfilmen producerad i Sverige. Liksom Bo A Vibenius våghalsiga filmprojekt måste det här vara något av ett unikum i svensk filmhistoria. Rafflande ninja-action, smattrande kulsprutor, ryska agenter, exploderande huvuden, halsbrytande biljakter, barbröstade hjältinnor och internationella politiska maktspel. Allt det och lite till innehåller denna underbara b-rulle.

Handlingen går i korta drag ut på att en forskare vid namn Markov har uppfunnit någon kärnvapenpryl som kommer revolutionera världen till det bättre, om den inte hamnar i ryska händer. Det gör såklart både Markov och hans uppfinning, och CIA skickar in sin superhemliga ninjagrupp för att frita honom och dottern för att ta dom till Sverige.

Som vanligt när det gäller den här typen av film är inte handlingen prio ett, men jag tycker att den här hejdlösa plotten bidrar starkt till underhållning och filmen i stort. Den fungerar som ett bra fordon för vansinnig action och coola karaktärer. All dialog är på engelska och innehåller en hel del floskler, inte helt oväntat. Dessutom förekommer det en hel del osannolika accenter, såsom skolsvengelska, ondskefull rysksvenskengelska och fräsig Simon Templar-engelska. Skådespeleriet är faktiskt bättre än vad man skulle kunna tro, och jämfört med en del andra svenska filmer (typ Sökarna och Strul) framstår den här som en riktig höjdare. Tydligen spelar Mats Helge själv rysk skäggig agent.

Men den stora behållningen ligger i det bisarra med en svensk ninjafilm inspelad i Lidköping, som verkar ha haft en budget större än Noll tolerans. Man blir bara helt enkelt så otroligt glad att även Sverige har haft sina visionärer och Ed Woods. Den här filmen lever utan svårigheter upp till sitt rykte, och jag ser fram emot många roliga filmkvällar med den här på programmet. Jag råder er även att kolla in lingonwesternfilmen I död mans spår, inspelad på High Chaparall, med Carl-Gustaf Lindstedt i en av rollerna.

Det här rullen är nästan en parodi på sig själv och sin genre, komplett med absurd dubbning och överspelande skådespelare. Allt är inspelat i studio verkar det som, men det bidrar bara till den härliga b-känslan. Slagsmålen är faktiskt rätt skapligt koreograferade och håller överlag hög klass, dock tycker jag personligen att det blir lite väl mycket spexiga vapen. Dessutom kan fighterna tendera att kännas lite för utdragna och man hinner tappa intresset innan upplösningen kommer. Nämnas bör dock att det förekommer en del minnesvärda ‘deathblows’ där armar och ben flyger till höger och vänster, och sådant uppskattas.

Tvärtemot vad vissa verkar tycka är det här är ingen ’must see’ film i den här genren, utan den känns rätt långrandig på sina ställen. Men när den väl kommer igång bjuder den på alla ingredienser som gör den här genren så underhållande. Filmen fungerar utmärkt som lite hjärndöd underhållning till kinamaten och folkölen.

Slagsmålen håller överlag hög klass och dialogen låg klass, precis som sig bör. Dubbningen är faktiskt helt ok, i relation till en del annat man sett. Filmen finns på DVD och är väl värd sina pengar, för det är en verkligt underhållande rulle med hög kultstatus. Den får 4/5 välförtjänta tomburkar av mig.