Liket lever! Eftersom två tredjedelar av bloggstyrkan är på östasiatiska upptåg, så har det väl inte varit någon större aktivitet på bloggen senaste tiden. Ber ödmjukast om ursäkt för detta. Men nu har GF gett sig ut på sina egna östasiatiska äventyr och äntligen lyckats smälta äckelfesten TOKYO GORE POLICE som nyligen släpptes på dvd. Barfaliscious!

Ända sedan folk sprang lipande ut ur biograferna på Stockholms
filmfestival i november 2000, har vänner av japanskt
over-the-top-våld väntat, hoppats, längtat på en ny ICHI THE KILLER.
Och varje år kommer ett par sådana japanska rullar som får en att gnugga labbarna i förhoppning om att den skall toppa Kakiharas
vansinneshyss. En av dessa var MACHINE GIRL som under 2008 fångade min och andras nyfikenhet med sin borr-bh, maskingevärsarm och tempura-tortyr, men som enligt min mening gjorde något av ett magplask i sitt eget billiga fejkblod. Även om skumgummi-gore ibland kan vara kul, så kändes det inte som om man ville ha en japansk BAD TASTE med pretentioner. Så, när TOKYO GORE POLICE nu äntligen dykt upp på dvd, var det inte utan förväntningar man laddade apparaten och höll korpgluggarna tryggt gömda mellan fingrarna i fall av äckelchock. Jag menar, filmskapet heter Tokyo GORE Police. Det signalerar ju vissa löften om smaskerier. Dessutom bjuckar den på fagra Eihi Shiina som spelade toka i Takashi Miikes AUDITION.

Hur som haver, filmen utspelar sig i ett dystopiskt (wee!) Tokyo där flickebarnet Ruka är en av ledarna för den privatiserade polisstyrkan ”Tokyo Police Corporation”, som styr Tokyo med järnnäve. Rukas bakgrund består av det traumatiska mordet på hennes far (som vi får bevittna med besked), som har färgat hennes tillvaro. Hon har vigt sitt unga liv åt att hitta farsgubbens mördare och att jaga skurkar, speciellt så kallade ”Engineers”; sinnesrubbade mördar-mutanter som är speciellt svårdödade. Vad som följer är mer eller mindre dränkt i blod.

Yep, hon till vänster har en penis-näsa. Yup, hon i mitten har snigelögon. Si, hon till höger har avlägsnade bröstvårtor.

Från det att premiärskallen sprängs i bitar och första metern inälva har tillretts på en grill, överträffar våldsbuset än den ena, än den andra kräkreflexen. Eller har som syfte att göra det i alla fall. Kalla det ”open surgery”-våld, eller vad man nu vill, men over-the-top är det allt – man ser det mesta som hör till insidan av en kropp. Faktum är att man har tagit i så man nästan rodnar till aningens emellanåt. Jag menar; Blodsprut-jetmotor? Limbless gimps? Snigelflickor? Fist canons? Huh? Jo, det sista är precis vad det låter; en gigantisk kanon som skjuter ut avhuggna knytnävar. Några ger fingret och borrar sig in i motståndarens hjärna, med instant death som resultat. Vojne, vojne sicken fantasi de har dedäringa japanerna.

Och så kan jag inte låta bli att få en känsla av Paul Verhoeven-influenser av de reklam/propaganda-inslag för ”Tokyo Police Corporation”, som titt som fälls in i historien. STARSHIP TROOPERS någon?

Så, är TGP en ny ICHI? Knappast. Snarare ett väldigt ansträngt försök att vara det. Men vad jag än säger, så kommer den stora, oformliga nördmassan där ute hävda att detta är ”en blivande kultklassiker”. Jovars, det må hända – tillsammans med zillifjarders andra japanska gore-kultisar. Med detta inte sagt att vi uppskattar asiatiskt vansinnersvåld mindre för det! Keep the blood flowing, när vi minst anar det kommer den – filmen som får vomerings-bägaren att rinna över.

Fler liknande titlar som kommit på dvd senaste tiden:

* MACHINE GIRL (Maskingevärs-arm och tempuratortyr borgar ändå för någon slags kvalle…)

* YO-YO SEXY GIRL COP (Spoof på poppis-serien ”Yo-Yo Girl Cop”)

* CHANBARA BEAUTIES (Framtid! Zombies! Brudar med svärd!)

/Ebba

P.S. Ett plus för den ultimata gimpen, samt den totalt underbart superbisarra ”rain in blood”-scenen där en tunnelbane-tafsare får sitt. Yey!

]]> http://www.grymfilm.com/index.php/2009/01/27/tokyo-gore-police/feed/ 11 http://www.grymfilm.com/index.php/2007/03/19/recension-brazilian-star-wars-1978/ http://www.grymfilm.com/index.php/2007/03/19/recension-brazilian-star-wars-1978/#comments Mon, 19 Mar 2007 12:38:41 +0000 jompa http://www.grymfilm.com/index.php/2007/03/19/recension-brazilian-star-wars-1978/ Star Wars har ju som bekant givit upphov till en hel hög spoofs och ripoffs, men det här är tveklöst den konstigaste hittills. Jag ger er The Tramps in the Planet Wars aka Brazilian Star Wars.

Os Trapalhões – eller The Tramps – var en dråplig komikerkvartett som mot allt sunt förnuft tydligen var populära i 70-talets Brasilien. Humorn kan jämföras med den slapstick-buskis mansgrisen Benny Hill sysslade med. Det är mycket dratta på ändan och slå sig i huvudet, gärna i uppspeedat tempo på dubbel hastighet. Denna gudsförgätna kvartett medverkade i en rad hollywood-ripoffs och en av dom är denna utflippade Star Wars-bastard.

Filmen tar sin början i en rafflande biljakt i Benny Hill-hastighet ackompanjerat av superfunkig brassedisco. Bilar kör i slow motion av vägen och så fortsätter det i närmare tio minuter. Efter denna starka inledning skruvas tempot upp när våra dumskallar träffar på Prins Flik som kommer åkande i ett riktigt low-fi tefat. Han behöver kvartettens hjälp med att befria sin prinsessa som den onda Darth Vader look-a-liken Zuco har rövat bort.

Efter löfte om guld hakar ligan på hem till Fliks ökenplanet någonstans i galaxen. Vi får nu också stifta bekantskap med nästa Star Wars-liknande figur, nämligen Bonzo – en riktigt ruff släkting till Chewbacca. Han är något större än sin amerikanska förebild och ser kraftigt inavlad ut. En rolig detalj är att dessa rymdlirare pratar portugisiska baklänges, mycket spejsat.

Är det Darth Vader? Nej, det är Zuco!

Väl framme på den karga ökenplaneten börjar äventyret och saker och ting blir väldigt konstiga. Det börjar mer och mer kännas som en LSD-tripp som har gått väldigt fel. Den tidigare så funkiga discomusiken har nu bytts ut mot experimentell electro, spelad på en riktigt billig synth. Färgerna skiftar psykedeliskt och klipparen har fått tuppjuck och börjar loopa bildsekvenser på ett mycket märkligt sätt. Slapsticken förstärks hela tiden av dråpliga ljudeffekter liknande dom som används i tecknad film. Vid det här laget har jag helt slutat bry mig om den spartanska handlingen och bestämmer mig för att bara njuta av åkturen.

Är det Chewbacca? Nej, det är Bonzo!

Efter ett långt slowmotionslagsmål med sandmänniskor beger sig våra hjältar till en psykedelisk bar, som påminner lite om cantina-scenen i Star Wars. I den här baren är dock allt väldigt surrealistiskt, allt från ljussättning till rymdvarelser till musiken. Alla börjar dansa omkring och bete sig märkligt. Prins Flic pressar någon stackare på information om Zucos förehavanden, och en av The Tramps köper futuristiska laserpistoler som han testar på intet ont anande rymdvarelser. Nu börjar jag nästan få ont i huvudet av denna film, men sitter ändå som hypnotiserad.

Brasiliens Benny Hill?

Argsint rymdvarelse.

Man använder sig gärna av den så kallade bluescreen-tekniken, vilket gör att skådespelarna ofta ser inklistrade ut och att miljöernas proportioner ignoreras. Ett bra exempel på detta är när gänget hamnar i en grotta med en gigantisk spindel. Spindeln är uppenbarligen en vanlig fågelspindel, så man krymper helt enkelt ner skådespelarna. En ganska vanlig teknik i gamla grindhouse-filmer, men filmat med en videokamera ser det extremt billigt ut. I synnerhet när spindeln hela tiden ändra storlek beroende på hur scenerna komponeras. Men det är ju i slutändan sådana här fadäser som lyfter en film av det här slaget.

Se upp för spindeln!!

Top notch specialeffekter.

Det är fascinerande hur ogenerat man har plankat av Star Wars, och det är det som är den stora behållning med den här filmen. Det och det faktum att filmskaparna måste ha knaprat alla tänkbara och tänkbara droger under inspelningen. Psykedeliskt är bara förnamnet, det är på gränsen till sinnesvidgande. Jag har lite svårt att avgöra upphovsmännens intentioner, men jag antar dom inte var särskilt seriösa. Humorn pendlar från att vara klassisk buskis till det komplett absurda. Jag satt och skrattade högt ett flertal gånger och man kan inte låta bli att gilla dessa fyra träskallar.

Jag är förvånad att inte denna kultrulle har nått större berömmelse, för det här är verkligen en klassiker. Det finns ingen film som liknar detta spektakel och den får sina turkiska motsvarigheter som 3 Dev Adam att framstå som balanserade mästerverk. Alla skräpfilmskonnässörer borde se den här unika rariteten.

Swords and Sandals, Papier-maché, pälskalsonger och fluffiga frisyrer. Det är framtiden jag talar om – i Tim Kincaids tappning.

I en nära framtid har robotarna tagit över och förslavat människorna genom att kontrollera luften med hjälp av en maskin. Robotarnas ledare The Dark One och hans högra arm Valeria är en rebellrörelse på spåren. Rebellrörelsen utgörs av ett gäng nomader från ”the wasteland” som är immuna mot The Dark Ones luftdiktatur. Neo – rebellernas sjukligt uttråkade ledare – teamar upp med ett gäng andra ointressanta individer och ger sig ut på en plågsamt ointressant resa mot robotarnas högkvarter – The Powerplant – för att störta robotorna. På vägen stöter dom på kloakmaskar, mutanter och lite annat smått och gott.

Det här kan vara den absolut sämsta film jag någonsin har haft äran att genomlida. Det är omöjligt att formulera i ord hur dålig den här filmen är, men jag ska göra ett försök. Till att börja med kan vi snabbt konstatera att den post-apokalyptiska framtiden i regissörens Tim Kincaids tappning, ser ut som en larvig swords and sandals-rulle. Jag antar att pälskalsonger och träsvärd är billigare än silvriga sparkdräkter och laserpistoler. Vidare kan vi även konstatera att robotorna i framtiden är sjukt low tech och har otroligt irriterande talsynteser. Det kanske är att slå in öppna dörrar att påpeka dessa produktionstekniska detaljer, men det är också dessa som gör filmen möjlig att genomlida. Skådespelet är nämligen på en sällan skådad låg och oengagerad nivå, men undantaget Angelica Jager i rollen som ruskpricken Valeria. Jager bjuder på ett präktigt överspel och en lika präktig läspande euro/tysk-accent. Det är en fröjd att beskåda detta dramaturgiska magplask och man riktigt njuter av den totala avsaknaden av talang hon uppvisar. Resten av rollistan presterar dock nästan lika dåligt i sin roller och det är egentligen svårt hitta något positivt att säga om deras insatser. Vi kan ju dock med Jager som referensram konstatera att det finns olika grader av helvete. Hjälten Neo utmärker sig också med sin iögonfallande uttråkade och okarismatiska skådespelarstil och bjuder på stor underhållning i de tafatta actionscenerna. Ingen av skådespelarna visar någon som helst närvaro i scenerna och dramat går hela tiden på tomgång. Alla verkar stå och tänka på vad dom skall äta till middag.

Elakingen Torque i all sin elakhet.

Scenografin är ett kapitel för sig, men kan lätt sammanfattas med ett ord; billig. Man har valt att förlägga stora delar av filmen i grustag och industrilokaler och jag kunde endast spotta en enda kuliss i hela filmen. Att jag kunde se kulissen beror till stor del på det taskiga airbrusharbetet och stativet som skymtar i kanten av bilden. I övrigt är det som sagt grus och maskiner som utgör scenen för detta fiasko.

Se upp för kloakmasken!

Neo och hans enerverande robotpolare.

Handlingen bärs till stor del fram genom ändlösa scener där ”hjältarna” smyger omkring i rökiga rum och grustag, varvat med Valeria som står och tittar på dom genom någon form av kristallkula. Actionscenerna består av att hjältarna träffar på dåligt sminkade mutanter, plastiga ”sewer worms” eller ett stort hårigt spindelben. Spänningen infinner sig aldrig riktigt och till slut skiter man blankt i vad som händer med våra hjältar och man sitter mest och fascineras över hur mycket filmen suger. Det här är cheese i dess renaste form, men det krävs både tålamod och vilja för att plöja igenom en b-film av den här digniteten. Det är med andra ord inget för gemeneman utan det här är en ”acquired taste” som man brukar säga. Men för den som känner sig lite äventyrlig kan jag inte annat än att rekommendera denna ”film”. Tim Kincaid gör det igen!

Externa länkar:

• Robot Holocaust @ IMDB

PS. På IMDB rekommenderar man John Carpenters polarskräckis The Thing som liknande film, och där har vi ett bra exempel på hur bra den här genren kan vara. Se den istället och njut av Kurt Russel i en av hans bästa roller.

Filmen handlar om en i stora drag om en cyborg/sexslav som inte kan leverera vad som förväntas och därför kastas ut på gatan av sin ägarinna. Väl ute på Tokyos gator, helt utan en susning om vem, vad eller varför plockas han upp av en hemlös tjej som bor i ett kyffe under jorden. Härifrån urartar det mesta in i en härligt skruvad soppa där den ena absurda scenen staplas på den andra i ett rafflande tempo för att kulminera i en vansinnig grand finale. Fans av filmer som Tetsuo och Electric Dragon 80.000V kommer inte att bli besvikna, medans nybörjare och främlingar till japansk och asiatisk film kommer att klia sig i huvudet och längta efter House of the flying daggers. För att citera en användare på Filmtipset.se;

”En av de sämsta filmerna jag har sett under hela min livstid. Jag förstår inte hur man kan tycka om en film med en kille med diskhandskar och män med dykardräkter när de är på land.”

(betyg 1)

En annan sak som gör filmen så härligt skruvad är att många scener är inspelade mitt i folkvimlet på Tokyos gator och tunnelbana, vilket gör att filmen får en skev klaustrofobisk känsla. Människorna runt omkring försöker låtsas som om det regnar när dom går förbi, och det lämnar en iskall, men dock väldigt klädsam, hinna av ensamhet.

964 Pinocchio borde ha en gjuten plats i varje japanofils filmsamling, bredvid Tetsuo: The Iron Man.

Känns plotten igen? Vad vi har här är en skamlös rip-off på inte mindre än två klassiska filmer, nämligen kulklassikern The Warriors och post-apokalypsepärlan Escape From New York. Resultatet skulle kunna bli helt lysande, men tyvärr lyckas inte regissören Enzo G. Castellari riktigt ända fram med. Man skulle till och med kunna säga att han inte ens är i närheten, för tyvärr är det inte mycket i denna filmen som stämmer. Allt från skådespelare till kostymen suger och det färdiga resultatet är en ganska seg och framför allt skitfånig film. Ta till exempel gänget som har cabaret-tema, hur tänkte dom där? Är det macho och respektingivande att piruettsparka iförd silvrigt plommonstop och fjolliga trikåbyxor? I think so not! Och ta rullskriskogänget som verkar ha lånat kostymerna från Flash Gordon. Att sedan vår hjälte, gängledaren Trash, ser ut som en sodomerad italiensk version av Jon Bon Jovi komplett med kameltå, hjälper inte riktigt till.

Filmen som spelades in 1982 har faktiskt ett visst underhållningsvärde, det ska jag inte förneka. Det här är b-film när den är som bäst, eftersom den plankar andra filmer ogenerat och helt saknar konstnärliga ambitioner. And remember, we in Bronx lives with death…

En riktigt bra sci-fi film ska uppfylla två kriterier för att jag ska vara riktigt nöjd. Dels vill jag att den ifråga om handling ska nyttja genrens möjligheter till fullo så att man får sig några filosofiska funderare i stil med dem man får när man läser Gibsons eller Asimovs (som skrev I, Robot) böcker. Mitt andra kriteria är att filmen ska vara häftig, om den innehåller actionscener ska de bjuda på överraskningar och wowkänslor, samt att miljön och filmvärlden helst ska vara kreativt skapade och kännas genuina. På det andra kriteriet lyckas Natural City riktigt bra: actionsekvenserna är otroligt läckert filmade och påminner till viss del om Matrix men använder en annars sorts slowmotion som funkar kanon, medan miljöerna och omgivningen bidrar till en stark känsla av att handlingen verkligen utspelar sig dryga 70 år framåt i tiden. Det sägs att i science fiction-filmer är antingen allting kliniskt rent till den grad att det varken finns skräp eller dammkorn, eller också är ruiner och skräphögar allt som syns och människorna verkar tvätta sig med aska och slem. I Natural City kombineras de båda klichéerna; förorterna och slumområdena befolkas av smutsiga människor på smutsiga gator medan kontor och laboratorier glänser och skiner så det nästan gör ont i ögonen.

Det skulle gå att skriva mycket mer om vilken häftig filmupplevelse Natural City är, men då skulle jag dölja filmens brist, nämligen att den inte uppfyller mitt första filmkriterie alls. De ansträngningar som i många andra scifirullar läggs på att ge tittaren nya perspektiv på livet har i Natural City lagts på ett relationsdrama. Det är inte så att relationsdramat i Natural City är tråkigt eller dåligt genomfört på något sätt, men det hamnar på något sätt i dålig dager eftersom man som tittare sitter och väntar på något annat under filmen, något man inte får. Måhända är det så att många års indoktrinerande av amerikansk scifi har gjort att jag fastnat i låsningar om hur en scififilm ska se ut, jag hade nämligen precis samma känsla efter att ha sett japanska Casshern från 2004 som är väldigt häftig visuellt, men fokuserar lite väl mycket på relationer för min scifismak.

För att summera kan jag säga att den här filmen är helt ok, men inte mycket mer. Förvänta er bara inte att få se revolutionerande tankar realiserade på film om till exempel internets utveckling, halva fokus ligger på människa/cyborg interaktion och är ganska segt, och halva fokus ligger på actionscener som är klart underhållande (och lagom blodiga), mer än så når inte Natural City upp till.

Ungefär så är handlingen i denna horribla italienska post-apokalyps rulle från 1983. Det finns bra b-filmer och det finns dåliga b-filmer, det här är en dålig sådan. Man kan ju tycka att en italiensk Mad Max rip-off borde vara skitbra, men den här är outhärdlig. En timma och fyrtioen minuter av bilfärder fram och tillbaka, spring fram och tillbaka, explosioner fram och tillbaka, i en karg och tråkig öken är vad man får. Det är tråkigare än vad det låter och det finns inga försonande drag i denna film, och då ville jag ändå hitta något litet som kunde liknas vid underhållande.

Dubbningen är oengagerad och värdelös (på det tråkiga sättet, inte det roliga), scenografin består som sagt av ett grustag i en färgskala som sträcker sig från brunt till grått. Musiken är på sina ställen på gränsen till uthärdlig, men oftast bara vag och intetsägande. Skådespelarna är ointressanta och fula. Gore-nivån är högre i en Disney-rulle. Kort sagt, denna film bör endast ses av extremt hängivna filmfanatiker som vill se den enbart för sakens skull. Ni andra kan med gott samvete välja något roligare att vila ögonen på.

Spelfilm baserad på Go Nagais 70-talsmanga. Honey Kisaragi är ingen stjärna på sitt kontor. Vad hennes kollegor inte vet är att hon också är Cutie Honey – en hurtig och sexig superhjältinna med ambitioner att sätta samhällets busar på plats. När den ondskefulla Sister Jill vaknar till liv efter en törnrosasömn och mobiliserar sina kumpaner i sällskapet Panther Claw, då får Cutie och co visa vad de går för.

Ja, som synes är det inte Ingmar Bergman vi har att göra med här, och tack gode gud för det. Jag kan iaf varmt rekommendera detta välsmakande söta japanska popcorn.