A Snake of June (Rokugatsu no hebi, japan, 2002) är mycket svår att kategorisera, men jag skulle nog kalla den ett erotiskt psykologiskt drama, med mycket konstnärliga ambitioner. Ni som har sett regissören Shinya Tsukamotos andra filmer, exempelvis cyberpunk klassikern Tetsuo, vet att detta är en herre som inte direkt serverar färdigtuggad filmpuré. Samma sak gäller även A Snake of June, som är allt annat en än uppenbart linjär historia utan tvingar tittaren ta ställning till vad som händer på skärmen.

Handlingen lämnar ett stort utrymme för egna tolkningar, eller rättare sagt, kräver egna tolkningar. Den kan dessutom tolkas på flera olika plan och sätt. Men jag ska försöka reda ut den mest uppenbara ramhandlingen, utan att spoliera allt för mycket.

Rinko Tatsumi jobbar som någon form av kurator via telefon, och lever en ganska deprimerande och känslokall tillvaro tillsammans med sin anonyma man. Dom har ett väldigt dött förhållande och verkar knappt känna varandra, vilket också båda vet. Genom sitt jobb får Rinko kontakt med en självmordsbenägen voyeur som hon hjälper, men som senare börjar stalka henne genom att smygfotografera henne. Efter ett tag frågar man sig dock vem som är i störst behov av hjälp, och vem som egentligen hjälper vem. Det hela utvecklas till ett triangeldrama mellan Rinko, stalker och maken.

Det är väl ramen i A Snake of June skulle man kunna säga, men man vet aldrig riktigt vad som är dröm eller verklighet. Att den dessutom är svartvit och att det regnar konstant genom filmen, spär bara på den hallucinatoriska känslan.

Filmen är verkligen extremt snyggt fotad och varenda scen är som ett litet konstverk. Vissa tycker säkert att den är allt för abstrakt och artsy fartsy, men personligen gillar jag filmer som inte är allt för uppenbara och där man som tittare får en viss frihet att tolka. Det är inte heller helt uppenbart vad man ska tycka om karaktärerna, även där krävs det att man tar ställning. Det är faktiskt befriande att karaktärerna är lite mer än bara goda eller onda, och att man både kan och får gilla och ogilla en och samma person.

Filmen är mer än proppfull med symbolik, och jag känner att man nog behöver vara väl insatt i japansk kultur för att förstå den till fullo. Men jag har inget behov av att förstår precis allt när jag ser en film, utan tycker bara att det är skönt när det blir lite abstrakt.

Shinya Tsukamotos har ännu en gång bevisat att han är ett geni!