Jamen, se där. Roliga saker tycks kunna hända även i Tråkholm!

Saxat från eventets sida på facebook;

NJUTAFILMS och SubDVD PRESENTERAR EN HENENLOTTER HORROR HALLOWEEN!

Den 31 oktober anordnar Njutafilms i samarbete med SubDVD en dag av skräck och splatter av och MED skräckgurun Frank Henenlotter! Två filmer, mingel och samtal med regissören till ”Frankenhooker”, som flygs in exklusivt för denna filmfest!

För 150 kronor ingår:
…* Två exklusiva biovisningar!
* Face 2 face med Frank Henenlotter och moderator Ronny Svensson!
* DVD på köpet! (värde 129 kronor)

HÅLLNINGSTIDER:
15.00 MINGEL I FOAJÉN med Frank Henenlotter
15.30 BRAIN DAMAGE
17.00 FACE 2 FACE med Frank Henenlotter och filmgurun Ronny Svensson. Direkt följt av BAD BIOLOGY.

SubDVD kommer dessutom sälja film till specialpris, bl.a. smygpremiär för BAD BIOLOGY på DVD och Blu-ray. Ett perfekt tillfälle att få ditt ex. signerat!

Ses där fellow freaks and geeks!
/Njutafilms- och SubDVD-teamet

TJACKA PLÅT HÄR!

Cunt me in!

Året innan fotografen Bruce Weber gjorde den fenomenala Let’s Get Lost, porträtterade han boxaren Andy Minsker i dokumentären Broken Noses. På mycket Weberskt vis, nära, svartvitt och avklätt (och lätt homoerotiskt), låter han Andy ta plats framför kameran. Poetiska bilder (det märks tydligt att Weber i huvudsak är fotograf) tonsatta av världens bästa Chet Baker. Stilla berättas den lilla historien om Andys bakgrund, hur han började boxas, hamnade på elitnivå och sedermera drog igång en egen boxningsklubb för utsatta kids.

Det är fint. Jag dras med. Weber lyckas fånga en väldigt behaglig känsla och vissa scener är rent fantastiska. Som när han, Andy, glider runt i sin 50′s Cheva och snackar om sin player till polare. Eller när han och farsgubben sitter och snckar om Andys karriär. Och det sanslösat fina klippet i slutet med två av smågrabbarna från klubben, den ena på den andras axlar, och de jiddrar med varandra och svarar på Webers frågor.

Det är inte i klass med Let’s Get Lost, men fans av Weber (eller Minsker för den delen), lär knappeligen bli besvikna.

På det stora hela, en helt klart trevlig samling. Snöig. Halvtorr. Intressant.

Efter Hippie Masala drog jag i mig Hofmann’s Potion. En 56 minuter lång odyssé in the name of C20H25N3O.

Det är förvisso en himla intressant liten film om Albert Hofmann och hans flippade upptäckt, LSD. Men en timmes gubbsnack (ingen i filmen är under 300 bast) blir lätt lite tradigt. I synnerhet som det inte är textat, och majoriteten av gentlemännen saknar tänder alternativt har smattriga fejkvarianter. Är man inte intresserad från början, lär man kanske inte bli det av det här heller.

Är man däremot intresserad, funkar det. Men på knappa timmen ryms bara vad som känns som en kort introduktion. Det är spännande att höra dessa pionjärer berätta om tillkomsten och alla knasiga experiment, men det känns en smula torftigt. Hade helt klart önskat mer av Hofmann’s Potion.

Sist ut: FLicKeR. Möjligt den mest flippade av de tre. Mycket tack vare alla de asbisarra karaktärer som vill uttala sig om konstnären/poeten Brion Gysins mäktiga manick; the Dream Machine. Genesis P-Orridge, Marianne Faithful, Kenneth Anger, Iggy Pop- alla har de enligt utsago connectat med inner/deeper/wider/allmighty stuff, tack vare den tillsynes anspråkslösa, stroboskopiska ”lampan”.

Drömmaskinen sattes till världen av Gysin och Ian Sommerville (Willam s. Burroughs ”tekniska rådgivare”). Det är en cylinderformad lampa med utstansade hål, som efter att ha fästs på t ex. en vinylspelare, sedan roterar i 78 eller 45 RPM. Genom att sedan ”titta” på lampan (med stängda ögon) skall den optiska nerven stimuleras av det pulserande ljuset, vilket [kan] resultera i en rusliknande, hypnotisk känsla.

Regissören Nik Sheehan har verkligen lagt ned tid på dokumentären. Det märks att han gjort sin läxa, samt tagit sig tid att få tag i rätt personer. Resultatet är en hängiven och märklig film som under 75 minuter underhåller mig gott. Given rulle om man går igång på knasbollar som Leary, Burroughs, Gysin och vurmar lite extra för saker bortom sans och vett.

Så. Summan av kardemumman då. Är The Altered Consciousness Collection nåt att ha? Ja, helt klart. Trippy good shizzle!

Har precis gett mig i kast med Altered Consciousness Collection. Ja, du gissar rätt. En rusig box matad med tre dokumentärer om LSD, övervintrade hippies, ganja, mystiska experiment och mystiska män med aldleles för mycket dreads (och fritid?).

FlicKeR, Hofmann’s Potion & Hippie Masala är titlarna som ingår i samlingen utgiven av Alive Mind Media.

Dock har jag bara dragit i mig en av rullarna än så länge. Easy on the heavy stuff, så att säga.

Hippie Masala är en stillsam dokumentär som följer ett gäng expats i flummets förlovade land, Indien. Sökare som på det bolmande och blomstrande sjuttiotalet sökt sig till verklighetens periferier och alternativa levnadssätt.

Och jodå. Man får nog säga att de lyckats.

Det blir lätt absurt med så mycket fritänkarperspektiv på en och samma gång. Som när Cesare, den sjukt utmärglade yogin från Italien med absurda mängder hårkorvar, berättar om hur många år han suttit under respektive träd, mansiakt rabblar sitt Shiva-mantra och fnittrar som ett barn när han drar i sig sin välsignade hövding. Eller när belgiska Meere talar om sin absoluta frihet där hon bor, under ett klippblock i djungeln, trots att hon har de  indiska myndigheterna hack i häl. För att inte tala om förbittrade Hanspeter som paradoxalt nog är barnsligt förtjust i jakt, men inte kommer överens med myndigheterna som hävdar att allt levande är heligt och därmed inte bör jagas med schweizisk hagelbrakare.

Men det är en fin dokumentär! Inspirerande. Filmen i sig är väl inget som blåser en av stolen just, även om den är konstruerad helt i min smak, med omärkbar ”regi” och lunkande, iakttagande tempo, utan konstigheter och störig voice over.
Och trots orimligheten i det hela, är det beundransvärt med människor som följer sina hjärtan och slår sig fria (nåja). Det är lätt att garva åt de solbitna vitansiktena där de sitter och tokbolmar och pratar om paralella världar och att yoga inte är ”nån jävla gympa- it’s a way of life”. Men de har hittat sina platser. Trivs med sig själva. Nöjda.

Jag avundas dem!

Återkommer asap med rapport om resterande två flum-flix. Peace out!

God and Man square off in the American Deep South in the controversial new rock documentary, Rebel Scum. Chronicling two years in the life of ”psycho white trash punk band”, The Dirty Works, this startling film expands the boundaries of traditional rock documentaries in a manner that is not always comfortable, but is always riveting. The multi-textured movie explores several themes, including mental illness, addiction, relationships, family dysfunction, and the struggle for artistic expression in the heart of America’s ”Bible Belt.” Centered on frontman Christopher Scum, Rebel Scum is, at its core, the story of one man’s continued drive to create art in spite of the barriers imposed by society and his own self-destructive tendencies. Bouncing intermittently between the extremes of comedy and tragedy, the film reveals a seedy American underworld that is, at once, both fascinating and repulsive. Rebel Scum. A celluloid train wreck — not for the faint of heart. The main subjects of the documentary are a punk band based out of Knoxville called The Dirty Works. Secondary subjects include Atlanta band Dropsonic, Asheville based Monsters of Japan, Knoxville based Disobedients & The Cornbred Blues Band, musician/producer Carl Snow, musician/producer Vadim, poet Rus Harper and Michael aka Lumpy. Production of Rebel Scum began two years ago while filming Dropsonic on tour. Director, Video Rahim, of Worldstorm Arts Lab, from Atlanta, caught an opening performance of The Dirty Works and knew there was a story to be told. Francis Percarpio, Producer and Owner of WorldStorm Arts Lab, later seeing the footage independently found a way to brIng The Dirty Works story to film. In the ensuing years production staff have traveled back and forth to Knoxville and to various other Southeastern cities with The Dirty Works capturing their captivating live performance on film for others to see.

Rest in peace, du stenhårde, fantastiska man!

Herregud. Peppen! PEPPEN! Jag kan inte riktigt bärga mig. Need. This. Shizz. NOW!

Som landet ligger nu finns ännu ingen distributör (och därmed ingen officiell utgåva) till filmen vi alla väntat på, Bad Brains: A Band in D.C. Vad pysslar folk med?! Som DVD-prånglare hade jag inte tvekat en sekund att ge ut det här!

Nåväl. Det finns i alla fall en teaser att lugna nerverna med i väntan på the real stuff. Måtte tiden gå fort.

Regi blir det av Adam Bhala Lough (who?) och schploffet kommer produceras av David Gordon [Schizo] Green och Edward R Pressman.

Splatter Sisters är tänkt som en homage till åttitalets gore och slasher-filmer, och Lough har hittat på en helt egen genre, Skinemax (som i Cinemax gone nekkid. Fyndigt.) som förmodligen blir ledordet för filmen.

Tja… Kommentarer på det?

Jag undrar mest vad som hände med Phantasmagoria? Hallå? Eko..? Blah.

Berättelsen om pojken från Oklahoma är lika vidunderlig som tragisk. Pojken vars musiklärare lät honom veta att han aldrig skulle lyckas. Som bara år senare delade scen med Charlie Parker.

Under sina nästan sextio år, hann han spela med såväl Stan Getz, Zoot Sims, Gerry Mulligan och Miles Davis. För att nämna några. Tre fruar hann han med också. Samt minst lika många ungar. Och att gräva ner sig djupt i heroinet.

Jag har alltid varit ett stort fan av Chet; den destruktiva mannen med sammetsrösten, och den magiska trumpeten. Tanken på att han och jag faktiskt har vistats på samma parkeringsplats, gör mig varm i hjärteskrumpen.

Let’s Get Lost. Ja.

Ja, så här mycket vildvuxna sköten var länge sedan jag konfronterades med. Typ sen förra helgen, minst!

Psychedelic Fever är en sällan skådad orgie i solkyssta buskar, kaleidoskop-filmade tuttar och intensivt bongotrummande. För att inte nämna de ääändlösa sekvenserna med LSD-”trippar”!

Det är bra att det till och med står på omslaget till filmen att ”this isn’t good”. Ärlighet varar längst, ey..? Nä, bra är det baske (buske) mig inte. Men med en hel del fina klipp från ett nedknarkat San Fran och flummiga picknickar, är den ändå sevärd på sitt sätt (inte minst för de minboggling specialeffekterna!) Gärna med valfritt rusmedel och ett stadigt finger på FF-knappen.