Uppskattar man inte melankolisk existentialism á la Antonioni eller Tarkovsky, bör man dock hålla båda dessa två på minst en replängds avstånd.

DAMNATION
Béla Tarr, Ungern 1987

Damnation har på vissa håll beskrivits som en lightversion av Tarr’s senare dunderepos Sátántngó. Inte helt säker på vad som åsyftas med ”light”- innehållet är precis lika kompromisslöst och modfällt, längden (116 minuter) däremot är bara en spillra av Sátántangós mäktiga 450 minuter.

Karrers tillvaro är lika grå och hopplös som lervällingen under hans kängor. Dimman, det ständiga regnet och de herrelösa hundarna som stryker omkring, kunde likväl vara en bild ur hans eget djup. Uppäten av tomhet hade den totala hopplösheten varit ett obotligt faktum om det inte varit för den lokala puben Titanik, dess billiga sprit och den vackra sångerskan som underhåller pubgästerna.
Övertygad om att hon är den som kan få honom på rätt köl, lurar han iväg hennes man på ett smugglingsuppdrag, för att kunna spendera tid med henne allena.

Damnation (aka. Kárhozat)

Storylinen är oerhört simpel. Det är knappeligen själva berättelsen som får mig att hänföras. Det är Béla Tarrs sanslösa känsla för detaljer och hans enastående tillvägagångssätt att skildra denna till synes utsiktslösa, svårmodiga tillvaro Karr befinner sig i. Savrtvita bilder flyter ihop till en drucken dröm. Med malande bakgrundsljud, långa tagningar, sparsmakad dialog och intensivt foto blir resultatet påträngande och trollbindande. Och att någon kan skapa något så fängslande ur ren och skär ångest känns magiskt.

Det finns i och för sig ett par svackor i Damnation, när svårmodet blir allt för svårgreppat och historien glappar. Men så finns det också så många scener som är fullkomligt briljanta, att skavankerna vägs upp. I filmens senare halva ställs det till med kalas på Titanik (puben), och det är ren filmmagi om utspelas när den lilla namnlösa hålan livas upp av rusdryker och dragspelsmusik!

Bélas filmer må vara krävande, men oj så belönande!

SHADOW IN THE SNOW
Attila Janisch, Ungern 1991

Jag har tidigare inte sett någon av Attila Janischs filmer, så denna hans första långfilmsdebut blev även min Attila-debut.
Herr Janisch beskrivs här och där som en ungersk Polanski-Lynch-Haneke-korsning med flinka klippnings-fingrar och lovordad för sitt spännande foto.
Då jag inte sett hans andra två långfilmer är det svårt att dra någon egentlig slutsats, men det skall mycket till för att jag ska skriva under på PLH-liknelsen.

Sandor känns redan vid första ögonkast som en typisk problemmagnet, och helt riktigt är bilden som målas upp fylld av bekymmer och elände. Med ett knastrigt svartvitt foto berättas historien om den tyngde Sandor och hans jakt undan sig själv såväl som lagens långa arm.

Av misstag hamnar Sandor mitt i ett rån som går åt pipan, och finner sig själv plötsligt stå med rånbytet i sin hand. Det tar inte många sekunder för honom att battla det moraliska dilemmat, och lägger kvickt benen på ryggen och försvinner från brottsplatsen. Men den oväntade och hastiga ekonomiska tillökningen blir snarast ett ok för Sandor än en länk till det goda livet.
Och när hans ansikte plötsligt dyker  upp i dagspressen ser han ingen annan utväg än att tillsammans med sin dotter fly ut på landsbygden.

Shadows in the Snow (aka. Árnyék a havon)

Shadows in the Snow är en dunkel och tung historia, och Attila visualiserar Sandors inre terror på ett träffsäkert sätt. Avsaknaden av musik och den knappa dialogen; de dystra miljöerna och det övertygande skådespelet, gör att man verkligen känner nedåtspiralens sug.

Men trots dessa faktorer är det något som sitter ivägen för att karaktärerna (då i synnerhet Sandor) skall tränga i genom och sympati  uppstå. Berättelsen intresserar mig, men samtidigt så känns det lite skitsamma hur utgången blir. Det är synd. Med mer djup i storyn och karaktärerna, och mer fokus på de tekniska bitarna så som foto, ljudsättning, kamerateknik och så vidare, hade Attila Janisch debut kunnat blir hur bra som helst. Istället för ett grådassigt halvdeppigt drama hade det kunnat bli ett nattsvart vansinnesdrama.

Men. Så är det ju hans debut också.
Jag skall kolla i genom de två andra filmerna som ingår i Attila-boxen för att kunna dra någon ordenlig slutsats, men än så länge är jag bara måttligt imponerad. På intet sätt avskräckt, bara inte blown away.

På pappret låter den destruktiva kärlekshistorien mellan den hårdnackade gangstern och den unga servitrisen som något som skulle kunna bli riktigt intressant. Nedåtspiraler och sexuell förnedring, i kombination dessutom, är ju alltid underhållande. Är det därtill av asiatiskt ursprung sitter jag som masken på kroken.

Så, off we went.

Liu ödslar ingen tid utan smockar till på en gång. Tre minuter in i filmen har minst en trumhinna spräckts, en näsa gått i tu, attraktion upstått och klippen är förmodligen uppe i tresiffrigt.
Till en början känns de hårda, snabba klippen väl hårda och rappa och jag undrar hur tusan jag ska palla. Men det bättrar sig lite och får ett mjukare flow en bit in i filmen. Tack för det.

Den nedgående spiralen tar sin början när Wang Yao stapplar in på en krog, åker på moppo och blir ompysslad av den slående vackra Li Chuan. Tycke de tu emellan uppstår snabbt, och Wang Yao är kvick med att dra in  Li Chuan i hans skumraskens-bizniz. Han och hans vapenbröder håller till i något slags kollektiv Muntergök, där trägolvet ruvar på skatter i form av sedelbuntar och guldiga armbandsur.
Och så lite utpressning och slentrian-prostitution vid sidan.

Storyn är för mig utdragen, rätt ofokuserad och vattnig. Mycket av det som rullar förbi på duken makes no sense. Och det är väldans dramatsikt. Såsigt. Ni vet, på det där typiska sättet som vissa asiatiska dramer kan bli såsiga ibland. Det blir lite väl. Over the top.

Men Ocean Flame är på inget vis dålig. Må hända ingen milstolpe i HK-film, men klart sevärd.
Somliga scener är mördande snygga och riktigt brutala. Och även om inte skådespelet är just top notch, så berör det här och var. I synnerhet en scen, där de två trasiga turturduvorna sitter inlåsta i badrummet och Li Chuan slår sig själv och upprepar ”why did i trust you!?” helt maniskt, och Wang Yao svarar med att kötta sönder sin egen hand på en ljuslykta. Ouch. Angst.

Festivalguidens påstående att detta skulle vara ett erotiskt drama tycker jag är en smula missvisande. Det förekommer sex, och naket, men inte just mer än i någon annan rulle.
Hur som så är en av de sexscener som förekommer redigt snygg- rätt tidigt in i filmen kopuleras det på ett par klippor intill havet. Nakna klippor, nakna bröst, svett och grejer. Tjusigt.

Fen Dou Lius mörka drama är sannerligen ingen munter historia, men jag känner inte att den riktigt berör.
Snygg men aningens sökt.

Eller så är jag bara en kall jävel.