Under helgen har jag haft den stora äran att glutta på en av de rullar jag (tillsammans med andra metallfetishister around the globe) väntat allra, allra mest på senaste året; Tetsuo – The Bullet Man, Shinya Tsukamotos tredje Man vs. Skrot-film.

Tetsuo är inte, och kommer aldrig bli, underhållning för gemene man. Inget fel med det. Det är vansinnigt, obegripligt, pretantiöst, chockerande, überjapanskt, surrealistiskt, obehagligt och- så jävlarns, satans, helvetes, förbannat fint.

Jag kan varken komma ihåg när jag kom i kontakt med Tsukamoto eller Tetsuo för första gången, men jag fastnade illa kvickt för båda. De som läser bloggen sedan tidigare, vet mycket väl vid det här laget att Tsukamoto är en av mina absoluta favoritregissörer. Han har hajat grejen. Vi har hajat grejen. Det jag tänker, iscensätter han. Fantastiskt. Och knäppt.

Skepsisen har givetvis kommit krypandes under den väntan som varit sedan det blev officiellt att en tredje film var på gång. Över tjugo bast sedan gubben presenterade den banbrytande cyberpunk-film som har färgat efterkommande generationer av geeks. Då hade han inget. Foliepapper och ett aldrig sinande kreativt tänk, räcker längre än vad man tror. Nu, 2010, har han stålar. Livsfarligt. Dessutom skulle filmen enligt rykte också vara inspelad på engelska. Två helt klart jävligt dåliga saker; pengar och engelska.

Jag är helt klart ohyggligt partisk, men faktum är ändå, att Tetsuo – The Bullet Man, håller måttet. Tsukamoto + hejdundrandes mycket skrot + Chu Ishikawas hypnotiserande elektronika KAN inte gå fel! Storyn är simpel, som sig bör; ett ungt par blir av med deras son i en bilolycka. Vreden och hämndbegäret går överstyr. Skrot. Ångest. Vansinne. The End.

När det karakteristiska themet väl kommer, är tårarna inte långt borta. (Töntigt, jag vet men det här är helig mark fanimej.)  Filmen är något mer lågmäld (allt är relativt, compadre!) än Body Hammer (II), och påminner mer om Iron Man (I). Bra.

Bullet Man har ett helt klart mer psykologiskt fokus än sina föregångare. Mer djup, mer utrymme för moraliska frågeställningar och bräckligheten i det mänskliga psyket. Därtill har den utrustats med en [någotsånär] begriplig handling och en dialog det går att hänga med i. Detta som resultat av att Bullet Man ursprungligen var tänkt som ett amerikanskt projekt, och enligt en av producenterna var de tidigare filmerna ”a bit too absurd for the american audience”… Det gör den helt klart något mer lättillgänglig, men utan att för den sakens skull nagga på den urflippade Tetsuo-känslan.

Som sann Tetsuo-konnässör och ivrare, känns det himla kul med denna tredje film. The power of three! Men jag ser helst att det stannar här. Tre är en bra siffra. Räcker fint.
Nu ser jag gärna att han knyter ihop Tetsuo-påsen för gott, och gräver fram nåt nytt, galet och fantastiskt ur sitt uppenbart härligt degenererade sinne. Tsukamoto FTW!

Tetsuo – The Bullet Man visas fortfarande på filmfestivaler världen runt och ingen DVD-release finns ännu utannonserad. Men have faith, my dear friends! Den är värd sin väntan (och givetvis uppdaterar jag er med info, om jag skulle snubbla över sådan). Tillsvidare rekomenderar jag att ni frossar i trailers och teasers på tuben!

Tetsuo the Bullet Man

Det är med både stor förväntan och stor skepsis jag väntar på Shinya Tsukamotos Tetsuo the Bullet Man. Orginalet Tetsuo the Iron Man är en av mina absoluta favoritfilmer, alla kategorier. Få filmer har gjort sådant intryck som den. Uppföljaren Body Hammer var förvisso helt okej, men nådde inte upp till samma nivå av pur genialitet som sin föregångare. Av trailern att döma flirtar Bullet Man med den första filmen, men saknar helt den råa och primitiva känslan. Att huvudpersonen är en amerikansk affärsman spär på min skepsis betydligt. Jag återkommer med domen när jag har sett filmen. Titta på trailern och döm själva.

Via Nipponcimena.

Ong Bak 3

Efter en del strul går nu den tredje installationen av det thailändska akrobatslagsmålseposet, går upp på biograferna i thailand under april. Jag gillar det jag ser i trailern. Konsterna med elefanten och vattenstänk i slow-mo må vara publikfriare, men vem kan stå emot? Kika på teasern här.

Via 24Framespersecond.

Dream Home

Från Hong Kong kommer den lovande Cat-III slashern Dream Home. Bakom kameran står regissören Ho-Cheung Pang, som jag i ärlighetens namn inte är bekant med sedan innan. Hur som helst är storyn ganska intressant. I Hong Kong, liksom i Stockholm, har bostadsmarknaden imploderat. Cheng Lai-Sheung har docken dröm. Hon skall till varje pris ha sitt drömboende i hamnen, även om hon måste kliva över lik. Okej, storyn verkar rätt keff, jag erkänner. Men kolla på postern. Jag ger tummen upp. Dessutom skall denna film innehålla generöst med spekulativt våld, blodkaskader och även en del naket. Tyvärr avslöjar trailern väldigt lite av allt snask, men kika ändå vetja.

Zatoichi The Last

Långkörarfranchiset om det svärdviftande blindstyret Zatoichi levererar en ny installation i slutet av maj. Jag gillar sånt här, men är ganska kräsen. Takeshi Kitanos variant från 2003 var riktigt trevlig, men det är svårt att misslyckas när med skådisar som Kitano och hushunken Asano. Plotten för den nya är klassisk men plågsamt förutsägbar;

A blind master swordsman attempts to lead a quiet life with his wife but he is provoked back into battle.

Trailern ser dock lovande ut.

Via Kingfucinema.com.

Gothic And Lolita Psycho

Ett samarbete mellan regissörerna av Tokyo Gore Police (tidigare på Grym Film här och här) och Geisha versus Ninja, alltså Yoshihiro Nishimura respektive Go Ohara. Vad kan gå fel? Personligen tycker jag att temat är som klippt och hugget för en jappesplatter.

Gothic and Lolita … the fashion reflects her dark and childish mentality. YUKI, the heroine, saw her mother killed by cruel gangs. She vows revenge! Knock off the enemies with her transformable umbrella. So gorgeous and so savage…Who killed mother? What the hell are the gangs? What is the truth and purpose that father knows? Her coming terrible destiny is going with the dead bodies.

Jag är på!

Via Twitch.

Battle Fever J

Zaborger

Robot Keiji K

Uchuu Tetsujin Kyodain

Baserad på japanske samhällskritikern Ryu Murakamis (mannen som även försåg oss med manuset till Takashi Miikes Audition) bok med samma namn.

Trots att Tokyo Decadence på de flesta håll marknadsförts som erotik, är det snarast en depraverad resa in i prostituerade Ais inre. Som anställd på bemanningsföretag av den sexigare sorten tvingas hon ut i Tokyo på de mest dekadenta uppdrag. Hon lever i en vardag där förnedring, droger och strypsex är självklara inslag. Som vilket 9-till-5-kneg som helst.
Men trots att hon hanterar sina perversa klienter med ett nästan obehagligt lugn bär hon inom sig en innerlig åtrå för en av hennes tidigare kunder, Sudo.
I jakten på kärleken befinner hon sig snart i en nedåtgående spiral, kvalfull och tärande.

Tokyo Decadence må vara en orgie i dekadans, lacktrosor och fördärv. Men oavsett om fotot stundom är tjusigt och skådespelet till belåtenhet, är helhetsintrycket en smula svagt. Det hjälper föga att det är författaren själv som står bakom kameran, eller att klippen är ruffa och komponeringen allmänt dyster. Ais ångest och inre strid märks av, men slår aldrig i magen.
Murakami lägger ut benet för sig själv i sin strävan att chockera, och resultatet slokar likt vissa av Ais klienters ädlare delar.

Jag vill dra för de dammiga sammetsgardinerna och frottera mig i skräckfilm. Vad är väl bättre än att krypa ihop i fosterställning på schäslongen, höra regnet smattra mot rutan och nervositets-dregel-tugga okontrollerat på fingrarna? Inte till följd av psykos då allra helst, utan för att man är så där mysigt skitskraj.

Nog för att hyllorna här hemma är fulltjockade av allehanda nagelbitare, men just nu kan jag inte låta bli att sukta efter sådant som inte står inskyfflat på de egna hyllraderna.

Morgonen har således spenderats åt trailer-runk. Det här får det att pirra i mina brallor just nu;

Park Chan-wook! Vampyrer! Experiment gone wrong! Woah! Premiärvisades i Cannes och går upp på bio i USA nu i sommar. Precis som Parks tidigare filmer kommer även denna att få en amerikansk remake…

Zombie radio!! ”OMG, they cut into our signal!” Wee! Amerikanska småstäder + zombies + nedsupna radiogubbar = SCHPLOOFFF! Yey! Kommer ut på DVD (US) 21 juli!

Antichrist, of corpse! Måste. Se. Nu! Särskilt efter Ebbas (som redan sett spektaklet! Unfair!) luriga sammanfattning av den här om dan…

EIN ZWEI DIE! Mer zombies! NORSKA NAZI-ZOMBIES! Fuck yeah! Dead Snow-trailern gör mig nästan lite lycklig.

Har ni fler trailer-tips? Eller bara tips på bajsa-i-byxan-skräck? Dela med er!

Oniwaban, Japan 1974

”The wrath of heaven brings down fire
The sorrow of heaven brings down rain
Indeed this is a fitting day, for Demons to be born!”

Att detta är en anime-adaption signerad ingen mindre än Kazuro Koike, hade jag i ärlighetens namn ingen aning om innan jag började glutta. Men såhär i efterhand känns det helt logiskt.
Det är måhända ingen Lonewolf, och jag skymtar en del faktatabbar, men who cares?!- Oniwaban [som film] är onekligen rikitgt underhållande!

Nätt och jämnt hinner förtexterna blinka förbi innan jag känner att jag är fast. Och det blir knappast sämre av den hutlöst snygga öppningsscenen! Två vandrare skall korsa ett öppet fält. Susande gräs och smygande kamera. Plötsligt anar de tu oråd, och ur intet dyker en maskförklädd unge upp. Sen en till, en till, och en till. Kanppat att man hinner blinka innan de två vandrarna faller till marken skjutna av kidsens minipilar. Ah! Det är så snyggt!

Storyn dårå.
Djupt in i den japanska feodala bushen uthärdar en grupp småungar stenhård och minst sagt oortodox drillning, för att bli Shogun’s hemliga och mest förödande vapen- Oniwabas (demon spies/demoniska spioner)!
Deras identiteter är topphemliga, även sinsemellan. Att avlägsna den traditionella demonmasken var och en har utrustats med, resulterar i omedelbar död.
Bakom sina masker utbildas de till oövervinnerliga infiltratörer, avrättare, spioner och- förförare!
Efter en plötslig inre konflikt, som leder till uppror, har de unga demonerna slaktat den äldre halvan av styrkan och ledaren begår hastigt och lustigt ”facial suicide” (klyva nyllet i två). Det är lite snabba svängar i början, man hajar kanske inte precis allt, men det är bara att glida med!

De fem återstående unga infiltratörerna sätts snart på uppdrag att avslöja en dödlig konspiration i ett av landets mäktigaste förläningar. De skall lokalisera en hemlig arsenal och förstöra den. Men Lord Shogen, the Demon Hunter!, har en hel massa överraskningar på lur för det oerfarna gänget…

Svärden viner genom luften! Lemmarna flyger åt alla håll och kanter! Blodet kaskadsprutar! Bröst blottas! Pilar haglar! Jag älskar’t!
Det är hederlig gammal chanbara som med många smått fantastiska scener (där i bland en ”sex-dans-scen alldeles i början som bara måste ses!) och ett redigt funkigt soundtrack, gör att den står ut från massan och, i alla fall i mina ögon, helt klart bör ses om man känner sig lagd åt det här hållet!

Kim Ki-duks Dream (Bi-mong) var en av de filmer jag sett fram mest emot under festivalen. Jag älskar Kimpan. Det är helt klart ett av de namnen som lyser klarast i min inre lilla idolbok.

Såklart så lyckades jag snubbla in på visningen efter att ljuset släckts, och min mörkersyn är knappast imponerande. Men jag famlade mig fram till en ledig stol (efter att ha snubblat och spillt kaffe över oskyldig biobesökare) och hamnade jämte en karl med stort intresse för den egna näsan och något fjollig attityd till våldsamheter.

Helt i vanlig ordning visar sig Dream innehålla stora doser av Kims specialiteter; existentialism, tyngda karaktärer, religös symbolik och mycket sublima inputs.
Vad som förvånade en smula var att han den här gången även kastat in en handfull komik. Inte just någon buskis kanske, men fnissen duggade tätt i biomörkret. Åtminstone till en början.

Det är en småsurrealistisk berättelse om två bottenkörda själar vars världar kolliderar i ett högst komplext sömnlandskap.
Upptakten till vad som utvecklas till ett synnerligen invecklat förhållande tar fart efter en klart snurrig bilkrasch-incident.
Konstnären Jin drabbas plötsligt av obehagligt verkliga drömmar, och det dröjer inte länge innan han inser att hans nattsyner ligger till grund för den ångestfyllda, sömngångerskan Rans nattliga räder.

Jin har precis blivit dumpad av sin flickvän och Ran har just lämnat sin pojkvän. Under de nattliga sessionerna letar sig Jins drömmar till den föredetta flamman och fantiserar ihop ömma scenarion. Vilket får som konsekvens att Ran, mot sin vilja, uppsöker sitt ex under sina nattvandringar…

Läget trasslas ihop ytterligare, på sant Ki-duk sätt, och som vanligt gör man nästan bäst i att bara hänge sig åt den strida strömmen av sällsamheter och dramatik och bara glida med.
Tempot är sansat. Inte outhärdligt långdraget och absolut inte stressigt. Även om det trissas upp en aning mot slutet är det fortfarande lågmält och behärskat. Lagom.

Fantasi och verklighet vävs samman på ett väldigt smakfullt och drömskt sätt. Och den diskreta detaljrikedomen gör mig pirrig av belåtenhet.

Beroende på hur villig man är antar jag, finns det miljarders småsaker att läsa in mellan de allra mest uppenbara raderna. Färgdetaljer, antydningar och självfallet, den religösa symboliken.
Jag tänker inte bli allt för ingående med alla olika tolkningar jag själv gjorde, men enligt min uppfattning så var en av grundpelarna i filmen balans. Harmoni.
Detta finns att tolka i en massa så, fina detaljer. Att huvudkaraktärerna heter Jin och Ran tolkar jag rakt av  som Yin och Yang. Och inledelsevis bär Jin svart och Ran vitt. Konsekvent. Men vart efter historien nystas ihop börjar båda blanda svarta och vita plagg. Det låter banalt, men jag gillar’t.
Det kryllar av liknande finurligheter.

Mot slutet av filmen tar det hela en något oväntad vändning. Ångesten och vanisnnet får kliva fram och ta plats. Det blir väldigt mänskligt och otäckt, men väger upp den tidigare delen väldigt fint. Balanserat.
Jag skall inte avslöja för mycket, men vissa av scenerna i sluttampen är baske mig geniala. Ah. Kim!

Dream är måhända inte min bästa Kim Ki duk-rulle, men den är helt klart en av festivalfavoriterna i år (so far). Och jag skulle gärna se den igen. Och igen.
Förutom att den blir väl dramatisk mot slutet och symboliken och kärleksångesten inte tycks veta några gränser, är det rakt igenom en oerhört fin och fantastisk liten historia att låta sig förföras av.

På pappret låter den destruktiva kärlekshistorien mellan den hårdnackade gangstern och den unga servitrisen som något som skulle kunna bli riktigt intressant. Nedåtspiraler och sexuell förnedring, i kombination dessutom, är ju alltid underhållande. Är det därtill av asiatiskt ursprung sitter jag som masken på kroken.

Så, off we went.

Liu ödslar ingen tid utan smockar till på en gång. Tre minuter in i filmen har minst en trumhinna spräckts, en näsa gått i tu, attraktion upstått och klippen är förmodligen uppe i tresiffrigt.
Till en början känns de hårda, snabba klippen väl hårda och rappa och jag undrar hur tusan jag ska palla. Men det bättrar sig lite och får ett mjukare flow en bit in i filmen. Tack för det.

Den nedgående spiralen tar sin början när Wang Yao stapplar in på en krog, åker på moppo och blir ompysslad av den slående vackra Li Chuan. Tycke de tu emellan uppstår snabbt, och Wang Yao är kvick med att dra in  Li Chuan i hans skumraskens-bizniz. Han och hans vapenbröder håller till i något slags kollektiv Muntergök, där trägolvet ruvar på skatter i form av sedelbuntar och guldiga armbandsur.
Och så lite utpressning och slentrian-prostitution vid sidan.

Storyn är för mig utdragen, rätt ofokuserad och vattnig. Mycket av det som rullar förbi på duken makes no sense. Och det är väldans dramatsikt. Såsigt. Ni vet, på det där typiska sättet som vissa asiatiska dramer kan bli såsiga ibland. Det blir lite väl. Over the top.

Men Ocean Flame är på inget vis dålig. Må hända ingen milstolpe i HK-film, men klart sevärd.
Somliga scener är mördande snygga och riktigt brutala. Och även om inte skådespelet är just top notch, så berör det här och var. I synnerhet en scen, där de två trasiga turturduvorna sitter inlåsta i badrummet och Li Chuan slår sig själv och upprepar ”why did i trust you!?” helt maniskt, och Wang Yao svarar med att kötta sönder sin egen hand på en ljuslykta. Ouch. Angst.

Festivalguidens påstående att detta skulle vara ett erotiskt drama tycker jag är en smula missvisande. Det förekommer sex, och naket, men inte just mer än i någon annan rulle.
Hur som så är en av de sexscener som förekommer redigt snygg- rätt tidigt in i filmen kopuleras det på ett par klippor intill havet. Nakna klippor, nakna bröst, svett och grejer. Tjusigt.

Fen Dou Lius mörka drama är sannerligen ingen munter historia, men jag känner inte att den riktigt berör.
Snygg men aningens sökt.

Eller så är jag bara en kall jävel.

Mycket pinku har jag sett, men Shinji Imamokas Frog Song är inte lik något annat.

Trött på sin bedragande tölp till pojkvän, bankar Akemi skiten ur honom och ger sig sedan ut i Tokyo-natten. Hon hamnar på ett av otaliga mangacafén där hon försöker fly verkligheten med näsan djupt inborrad i seriernas värld. Ända tills Kyoko dyker upp. En dispyt om en bok uppstår, gråt och tandagnisslan får dock Kyoko att till slut ge med sig och de två blir vänner.

De upptäcker snabbt att de delar intresset för både manga och plyschgrodor, och Akemi som står mer eller mindre hemlös flyttar in hos Kyoko.
Vilket visar sig inte vara helt idealiskt.

Kyoko kämpar med att få sin egenskrivna manga publicerad, och tjänar sitt leverne genom prostitution. Hon tjatar på Akemi att hon också borde pröva. För att få pengar till hyra. Och den ultimata plysch-grod-dräkten.

Men saker går inte som planerat. Akemi tvingas göra ett val mellan sin nyfunna vän, hennes ex boyfriend eller att satsa på en egen framtid.

Den första tanken som slår mig som tittare är typ, ”aha! lesbisk kärlek fucks the world, slutet gott, tjoho!”. Men så lätt var det inte. Och med tanke på filmens natur känns det nästan lite konstligt att de två brudarna lever så tätt in på varandra, men aldrig utvecklar den typen av förhållande.

Mer som förvånar är trots filmens uppenbara sexuella natur, så beskrivs sex konsekvent filmen igenom aldrig som något just härligt och åtråvärt. Och prostitutionsdelen blir aldrig galmourifierad.
En utstående scen är när Akemi skall debutera som sexsäljare och torsken frågar henne om hon istället för sex kan tänka sig att få ett kok stryk? Alternativt bara gosa i sängen?
Nästa klipp står hon med en fet blåklocka tillsammans med en mäklare och är i begrepp att tjacka en egen kvart.

En sexfilm där ett slag i nyllet är att föredra framför ett knull med en främling? Vågat men smart drag av Shinji. Det ger en känsla av djup och substans i en genre där man inte helt ofta får just den känslan.

Mitt i vad som kanske kan låta som en tämligen ångestfylld historia, gör Shinji ytterligare ett par oväntade manövrar. Han kastar in ett gäng absurda, komiska scener som på pappret säkert sett rätt fel ut men som känns helt självklara (nåja…) när de rullar i bild.
Och där till en grande finale á la Bollywood som är så kawaii att man nästan smäller av.
Samtliga karaktärer ur rullen teamar upp på gatan och gör ett bisarrt dansnummer till en väldigt japansk sång, The Frog Song!
Man får känslan av att det rör sig om en endaste tagning, som filmats fort som fan innan snuten dök upp. Ingen verkar kunna varken dansen eller sången riktigt, men det är bara charmigt.

Är man ute efter kittlande, upphetsande softcore finns garanterat bättre alternativ. Och är man ute efter filmer där osannolika parter blir vänner finns också bättre val. Men vill man ha en film som kombinerar de tu, och dessutom bjuder på ett par skratt och söta sångnummer- då är Frog Song det bästa man kan få!