Året innan fotografen Bruce Weber gjorde den fenomenala Let’s Get Lost, porträtterade han boxaren Andy Minsker i dokumentären Broken Noses. På mycket Weberskt vis, nära, svartvitt och avklätt (och lätt homoerotiskt), låter han Andy ta plats framför kameran. Poetiska bilder (det märks tydligt att Weber i huvudsak är fotograf) tonsatta av världens bästa Chet Baker. Stilla berättas den lilla historien om Andys bakgrund, hur han började boxas, hamnade på elitnivå och sedermera drog igång en egen boxningsklubb för utsatta kids.

Det är fint. Jag dras med. Weber lyckas fånga en väldigt behaglig känsla och vissa scener är rent fantastiska. Som när han, Andy, glider runt i sin 50’s Cheva och snackar om sin player till polare. Eller när han och farsgubben sitter och snckar om Andys karriär. Och det sanslösat fina klippet i slutet med två av smågrabbarna från klubben, den ena på den andras axlar, och de jiddrar med varandra och svarar på Webers frågor.

Det är inte i klass med Let’s Get Lost, men fans av Weber (eller Minsker för den delen), lär knappeligen bli besvikna.

På det stora hela, en helt klart trevlig samling. Snöig. Halvtorr. Intressant.

Efter Hippie Masala drog jag i mig Hofmann’s Potion. En 56 minuter lång odyssé in the name of C20H25N3O.

Det är förvisso en himla intressant liten film om Albert Hofmann och hans flippade upptäckt, LSD. Men en timmes gubbsnack (ingen i filmen är under 300 bast) blir lätt lite tradigt. I synnerhet som det inte är textat, och majoriteten av gentlemännen saknar tänder alternativt har smattriga fejkvarianter. Är man inte intresserad från början, lär man kanske inte bli det av det här heller.

Är man däremot intresserad, funkar det. Men på knappa timmen ryms bara vad som känns som en kort introduktion. Det är spännande att höra dessa pionjärer berätta om tillkomsten och alla knasiga experiment, men det känns en smula torftigt. Hade helt klart önskat mer av Hofmann’s Potion.

Sist ut: FLicKeR. Möjligt den mest flippade av de tre. Mycket tack vare alla de asbisarra karaktärer som vill uttala sig om konstnären/poeten Brion Gysins mäktiga manick; the Dream Machine. Genesis P-Orridge, Marianne Faithful, Kenneth Anger, Iggy Pop- alla har de enligt utsago connectat med inner/deeper/wider/allmighty stuff, tack vare den tillsynes anspråkslösa, stroboskopiska ”lampan”.

Drömmaskinen sattes till världen av Gysin och Ian Sommerville (Willam s. Burroughs ”tekniska rådgivare”). Det är en cylinderformad lampa med utstansade hål, som efter att ha fästs på t ex. en vinylspelare, sedan roterar i 78 eller 45 RPM. Genom att sedan ”titta” på lampan (med stängda ögon) skall den optiska nerven stimuleras av det pulserande ljuset, vilket [kan] resultera i en rusliknande, hypnotisk känsla.

Regissören Nik Sheehan har verkligen lagt ned tid på dokumentären. Det märks att han gjort sin läxa, samt tagit sig tid att få tag i rätt personer. Resultatet är en hängiven och märklig film som under 75 minuter underhåller mig gott. Given rulle om man går igång på knasbollar som Leary, Burroughs, Gysin och vurmar lite extra för saker bortom sans och vett.

Så. Summan av kardemumman då. Är The Altered Consciousness Collection nåt att ha? Ja, helt klart. Trippy good shizzle!

Har precis gett mig i kast med Altered Consciousness Collection. Ja, du gissar rätt. En rusig box matad med tre dokumentärer om LSD, övervintrade hippies, ganja, mystiska experiment och mystiska män med aldleles för mycket dreads (och fritid?).

FlicKeR, Hofmann’s Potion & Hippie Masala är titlarna som ingår i samlingen utgiven av Alive Mind Media.

Dock har jag bara dragit i mig en av rullarna än så länge. Easy on the heavy stuff, så att säga.

Hippie Masala är en stillsam dokumentär som följer ett gäng expats i flummets förlovade land, Indien. Sökare som på det bolmande och blomstrande sjuttiotalet sökt sig till verklighetens periferier och alternativa levnadssätt.

Och jodå. Man får nog säga att de lyckats.

Det blir lätt absurt med så mycket fritänkarperspektiv på en och samma gång. Som när Cesare, den sjukt utmärglade yogin från Italien med absurda mängder hårkorvar, berättar om hur många år han suttit under respektive träd, mansiakt rabblar sitt Shiva-mantra och fnittrar som ett barn när han drar i sig sin välsignade hövding. Eller när belgiska Meere talar om sin absoluta frihet där hon bor, under ett klippblock i djungeln, trots att hon har de  indiska myndigheterna hack i häl. För att inte tala om förbittrade Hanspeter som paradoxalt nog är barnsligt förtjust i jakt, men inte kommer överens med myndigheterna som hävdar att allt levande är heligt och därmed inte bör jagas med schweizisk hagelbrakare.

Men det är en fin dokumentär! Inspirerande. Filmen i sig är väl inget som blåser en av stolen just, även om den är konstruerad helt i min smak, med omärkbar ”regi” och lunkande, iakttagande tempo, utan konstigheter och störig voice over.
Och trots orimligheten i det hela, är det beundransvärt med människor som följer sina hjärtan och slår sig fria (nåja). Det är lätt att garva åt de solbitna vitansiktena där de sitter och tokbolmar och pratar om paralella världar och att yoga inte är ”nån jävla gympa- it’s a way of life”. Men de har hittat sina platser. Trivs med sig själva. Nöjda.

Jag avundas dem!

Återkommer asap med rapport om resterande två flum-flix. Peace out!

Herregud. Peppen! PEPPEN! Jag kan inte riktigt bärga mig. Need. This. Shizz. NOW!

Som landet ligger nu finns ännu ingen distributör (och därmed ingen officiell utgåva) till filmen vi alla väntat på, Bad Brains: A Band in D.C. Vad pysslar folk med?! Som DVD-prånglare hade jag inte tvekat en sekund att ge ut det här!

Nåväl. Det finns i alla fall en teaser att lugna nerverna med i väntan på the real stuff. Måtte tiden gå fort.

Berättelsen om pojken från Oklahoma är lika vidunderlig som tragisk. Pojken vars musiklärare lät honom veta att han aldrig skulle lyckas. Som bara år senare delade scen med Charlie Parker.

Under sina nästan sextio år, hann han spela med såväl Stan Getz, Zoot Sims, Gerry Mulligan och Miles Davis. För att nämna några. Tre fruar hann han med också. Samt minst lika många ungar. Och att gräva ner sig djupt i heroinet.

Jag har alltid varit ett stort fan av Chet; den destruktiva mannen med sammetsrösten, och den magiska trumpeten. Tanken på att han och jag faktiskt har vistats på samma parkeringsplats, gör mig varm i hjärteskrumpen.

Let’s Get Lost. Ja.

För nåt år sen gjorde han klart för filmvärlden att det var BYE GOOD som gällde. Sen blev han typ rapartist (eh) och tillika skäggig, galen hobo (eh), och nu är han back on track med en dokumentär (eh) där hans egendomliga person och karriärsbyte skall redovisas.

När man läser om spektaklet får man goa GG-vibbar; det bajsas på varann, förnedras, horor och oralsex åt höger och vänster och den innehåller tydligen ”mer manlig nakenhet än vad som går att se i en gayporrfilm”.

Jovars.

Vad tror ni, PR-trick eller bara för jävlarns mycket alkohol och droger, gone krejzy bad..?

Och justja- det är Phoenix svåger Casey Affleck som regisserat dråpligheterna. Makes purrfect sense! Eh.

Klen ursäkt, men ändock. SOA vs GF, 1-0.
Skämmes.

Trots överdoserande av skinnvästar, Ron Perlman och mattsvarta störtkrukor, har jag givetvis plöjt igenom en hel del riktig film. Helt värdelös är jag inte. 2 styck bra dokumentärer i form av Jakten på Bernhard och Afghan star. En styck överhajpad pisstråkig scifi, en styck svensk noir starring Heinz Hopf, en styck american teens på glid med gullesnutten och tillika love of my life, Jacob reynolds. Och två rullar som fått mig att börja grina; Baraka och American Pop.

Fan för bra jävla filmer!

Medans Baraka är en orgie i de allra vackraste fotografierna, övermäktiga fenomen, mänskligt förfall och mindblowing natur, är American Pop detsamma fast i sanslöst snygg animation och sjutusans bra musik (Velvet Underground, Jimi hendrix, Carl Perkins,  Janis Joplin…). De båda är sådana fantastiska ögonfröjder att jag blir alldeles matt. Må vara hänt att det inte är nåt som faller alla i smaken, men gör er själva åtminstone tjänsten att plöja igenom trailer-snuttarna. Bra. Jävla. Skit!

Bananas* officiella sajt hittar ni här.

Den 20:e april (nu på tisdag) arrangerar Utrikespolitiska Föreningen, Cinema Politica Stockholm och  Föreningen för Utrecksfrågor Earth Week Film Festival. Ett endags-event med fokus på miljö, samhälle och globalisering. Precis som alla Cinema Politicas visningar äger festivalen rum ute på Frescati.
Sex filmer kommer visas under dagen, och alla detaljer hittar ni här!

Och den 24:e (Mumias födelsedag!) hälsar ABC Stockholm välkomna till filmvisning och samtal på Kafé 44, om Mumia Abu-Jamal, journalist och före detta medlem av Svarta Pantrarna. Mumia Abu-Jamal har suttit på death row sedan 1981, [falskt] anklagad för mordet på den vite polismannen Daniel Faulkner. In Prison My Whole Life är Marc Evans dokumentär om ett kontroversiellt rättsfall i ett segregerat USA.

Kunskap och medvetenhet är makt, gott folk. Ses i filmmörkret!

Mycket inspirerande DIY-dokumentär, med bland andra Harmony Korine, Thomas Campbell och Shepard Fairey (OBEY) och folket bakom Alleged Gallery. Kreativa människor med skallen på skaft. Man blir glad och så jävla peppad! HOORAY!