Att Fredrik Hiller närt drömmen om att regissera långfilm i sjutton hela år märks. Det är påkostat (till viss del av gaget från hans insats som general i fantasyfläsket Beowulf) och det är detaljerat och hängivet. Det är måhända inte ”den läskigaste film som någonsin gjorts i Sverige” (Fredriks egen vision), men ett fräscht och välbehövligt inslag i en genre som är gravt undernärd vid det här laget. Stråksoppan (Svenska Kammarorkestern) som bitvis uppsstår och Grudge-komplexen, väljer jag att bortse från…

Psalm 21 är en psykologisk dramathriller med övernaturliga och religiösa inslag. Prästen Henrik (Jonas Malmsjö) nås av nyheten att hans far, även han präst, avlidit under oklara omständigheter. I jakten på sanningen om sin fars frånfälle öppnas dörrar till parallella verkligheter och skuggor från en annan tid nalkas…

En mer dramatisk tagline får man ju fanken leta efter!

1972 myntade det amerikanska bolaget ABC begreppet After School Specials, en serie med filmer som behandlade kontroversiella ämen och aktuella samhällsfrågor, riktade till tonåringar. Filmerna sändes på TV sena eftermiddagar då kidsen kommit hem från plugget och var möra i pallet och enkla byten för lite old fashioned moral-hjärntvätt. Under de 25 säsonger (1972-1998) som serien visades kan man hitta tunga avsnittsrubriker som ”My Dad Lives in a Downtown Hotel”, ”Sometimes I Don’t Love My Mother”, ”Getting Even: A Wimp’s Revenge”, ”My Dad Can’t Be Crazy… Can He?” och såklart- ”The Day My Kid Went Punk” (1987). Som en blanding av Kamratposten och Tidningen R, fast i filmform. Typ.

"The Punk Syndrome- and how parents can avoid it"

Terry är en helt vanlig fjant i chinosbraxer, yvig fripp och fula åttitalsglajer. Spelar violin i skolans orkester och kommer sällan till tals. Men så under sommarlovet tröttnar han på att vara en looser som inte syns och sprejar luggen röd, sminkar sig med kajal och silver-rouge och klipper hål i sin tshirt! Skandalen är ett faktum. I synnerhet då hans all american-helylle-morsa är nån form av representant för en anti punk-organisation .

”The Day My Kid Went Punk” är onekligen en bisarr upplevelse. I rollen som den aspajiga ”punkaren” (som snarast ser ut som en mini-Rob Smith som snubblat i utklädningslådan) ser vi en tjugoårig  Jay Underwood och rollen som hans farsa görs av ingen mindre
än Dr. Adam Bricker (Bernie Kopell) från Love Boat!
Dramatiken är hög, nivån är låg och moralen är en slak en. Värd att glutta på? Fuck yeah!
Punksploitation i fem delar på  yoowtuwbe. UP THE PUNX!

Svensk film, och i synnerhet äldre film, är något av ett mörkt hål för mig. Jag har under årens gång varit förbenat upptagen med att frottera mig i allehanda asiatisk film och obskyra saker bortom mainstreamen, och negligerat den svenska filmkulturen. Men när man ser en film som Flicka & Hyacinter, växer peppet att ta tag i akilleshälen. Ekmans mystiska historia om Dagmar Brink är lika spännande som träffsäker.

Eva Henning som Dagmar Brink

Filmen tar snurr då Dagmar (i lysande gestaltning av fagra Eva Henning) bara har minuter kvar i livet. Vi får följa hennes sista steg hem från en sen fest, som slutligen leder hem till hennes lägenhet där hon med snarans hjälp gör sorti.
Vad som sedan följer är en historia i sann Cluedo-anda, där pusselbitar söks och läggs på plats, av den självutnämnde snoken och tillika grannen, Anders Wikner (Ulf Palme).

När Anders får tillgång till Dagmars dödsbo börjar han gräva bland de få ledtrådar som lämnats. Bland annat hittar han en urklippt tidningsnotis som leder honom till konstnären Körner, och historien om Dagmars gåtfulla öde börjar nystas upp…

Det tar inte många minuter innan man är fast. Den kluriga upptrappningen, den stilistiska bildkomponeringen, top notch-skådespelet och frågorna kring Dagmar gör att det är omöjligt att slita sig. Det som jag fram för allt imponeras av är de tjusiga övergångarna scener emellan och Ekmans fingertoppskänsla för just känsla. Allt sitter på plats! Och Eva Henning, Ulf Palme och Anders Ek (som den nedsupne konstnären Körner) är helt enastående i sina tolkningar! Man blir ödmjuk.

När bitarna så småning om faller på plats för Anders och tittaren, är det en oväntad upplösning som bjuds. Slut-twisten (som vid premiären 1950 ansågs högst häpnandsväckande och debatterades flitigt i pressen) sitter som en smäck, och jag vill inte göra annat än att sitta inne och gotta mig i svartvita, svenska deckare resten av sommaren!

Av kommentarer runt om på nätet att döma, verkar Thomas Clays tredje rulle vara ett typexempel på either love it, either hate it. Väldigt många tycks störa sig på vad som visar sig vara en ytterst lågmäld historia, med knapp dialog och helt befriad från pålagd musik. Det svart/vita fotot tycks inte heller så poppis hos majoriteten.

Första halvan av filmen fokuserar på det spända förhållandet mellan den blekfeta västerlänningen Tobias och hans höggravida, thailändska flickvän.
Redan från första rutan är stämningen i deras minimala lägenhet så awkward att man nästan sitter och vrider på sig i soffan. Första scenen är lång, utdragen, dialoglös, obekväm och smått genial. Kontrasterna radas upp på led och Thomas Clay använder sig av ett enkelt men smart sätt att illustrera det omaka paret på.

Något ljushuvud på ImdB kommenterade en sekvens ur den långa öppningsscenen med ”A whole minute was devoted to watching the toaster for F£$%^ sake!”
Ja. Och det är riktigt klurigt gjort. Brödrosten både illustrerar den torftiga stämningen, och blir symbol för det västerländska.
När mackorna väl ploppar upp brer han tjocka lager Skippy på dem, medan hans flickvän tyst sitter bredvid och äter ris.

Historien rullar på. Det händer inte mycket. Det är mest en iakttagelse över deras relation och de utomståendes syn på den.
Tragikomiken och det stundom fina fotot är det som håller mitt intresse uppe.

Jag får lite känslan av att Thomas Clay är något nyfrälst på den Thailändska kulturen. Han använder sig av tacksamma, uppenbara miljöer som, åtminstone för någon som besökt landet, är väldigt lätta att relatera till. Man känner väl igen byggnader, gator och situationer.

Efter halva tiden tar filmen plötsligt en vändning. Färgerna sprakar till och fokuset har flyttats till flickvännens familj ute på landsbygden. Tempot trappas upp ett minisnäpp. Det är fortfarande långa tagningar, men känslan är en annan.
Andra halvan av filmen blev jag inte riktigt klok på. Eftersom den utgör sluttampen av filmen skall jag inte avslöja för mycket, men trots tempo-ökningen och mer ”action” känns den mer tom och intetsägande än första delen. Obegriplig. Eller är det nåt sublimt som jag inte hajar?

Jag får svårt att knyta ihop Soi-säcken och se helheten, till följd av de omaka delarna. Likväl gillar jag första halvan tillräckligt mycket för att slutbetyget skall bli ett stadigt mellanting.

Nåväl. Under filmfestivalen passade vi i alla fall på att undersöka tingesten med egna ögon.
Och även om min tidigare åsikt inte just var ristad i sten, måste jag revidera den. Känns rätt befriande.

Det är på intet sätt någon slags tsunami-explotation som bjuds. Inte på långa vägar. Hade det inte varit för att ordet ‘tsunami’ omnämns i filmen, hade jag nog inte gjort kopplingen. Eller nåja, kanske. Men andra, ickeberörda, hade kanske inte gjort den.

Allt som allt var jag inte särdeles impad av Vinyan. Det är snyggt så in i sjöen, men resten klickar jag inte med.
Tempot är sävligt och stämningen delirisk. Jakten på det försvunna barnet går genom öde djungellandskap inbäddade i vad som känns som evig dimma.
Emmanuelle Béart hasar omskring i en skir klänning som smetar sig kring kurvorna, ett par lergeggiga UGG’s och ett par trumpna plutläppar. Rufus Sewell är visst med i sökandet också.

Visningen var visserligen runt midnatt, men det var inte bara den sena timmen som framkallade gäspningarna.
Kannibalkidsen och ett par Bangkokscener i början höjde betyget, men öh. Äh. Whatever.

Men summan av kardemumman då; mediahysterin kring Vinyan är i min mening mycket obefogad.

Kim Ki-duks Dream (Bi-mong) var en av de filmer jag sett fram mest emot under festivalen. Jag älskar Kimpan. Det är helt klart ett av de namnen som lyser klarast i min inre lilla idolbok.

Såklart så lyckades jag snubbla in på visningen efter att ljuset släckts, och min mörkersyn är knappast imponerande. Men jag famlade mig fram till en ledig stol (efter att ha snubblat och spillt kaffe över oskyldig biobesökare) och hamnade jämte en karl med stort intresse för den egna näsan och något fjollig attityd till våldsamheter.

Helt i vanlig ordning visar sig Dream innehålla stora doser av Kims specialiteter; existentialism, tyngda karaktärer, religös symbolik och mycket sublima inputs.
Vad som förvånade en smula var att han den här gången även kastat in en handfull komik. Inte just någon buskis kanske, men fnissen duggade tätt i biomörkret. Åtminstone till en början.

Det är en småsurrealistisk berättelse om två bottenkörda själar vars världar kolliderar i ett högst komplext sömnlandskap.
Upptakten till vad som utvecklas till ett synnerligen invecklat förhållande tar fart efter en klart snurrig bilkrasch-incident.
Konstnären Jin drabbas plötsligt av obehagligt verkliga drömmar, och det dröjer inte länge innan han inser att hans nattsyner ligger till grund för den ångestfyllda, sömngångerskan Rans nattliga räder.

Jin har precis blivit dumpad av sin flickvän och Ran har just lämnat sin pojkvän. Under de nattliga sessionerna letar sig Jins drömmar till den föredetta flamman och fantiserar ihop ömma scenarion. Vilket får som konsekvens att Ran, mot sin vilja, uppsöker sitt ex under sina nattvandringar…

Läget trasslas ihop ytterligare, på sant Ki-duk sätt, och som vanligt gör man nästan bäst i att bara hänge sig åt den strida strömmen av sällsamheter och dramatik och bara glida med.
Tempot är sansat. Inte outhärdligt långdraget och absolut inte stressigt. Även om det trissas upp en aning mot slutet är det fortfarande lågmält och behärskat. Lagom.

Fantasi och verklighet vävs samman på ett väldigt smakfullt och drömskt sätt. Och den diskreta detaljrikedomen gör mig pirrig av belåtenhet.

Beroende på hur villig man är antar jag, finns det miljarders småsaker att läsa in mellan de allra mest uppenbara raderna. Färgdetaljer, antydningar och självfallet, den religösa symboliken.
Jag tänker inte bli allt för ingående med alla olika tolkningar jag själv gjorde, men enligt min uppfattning så var en av grundpelarna i filmen balans. Harmoni.
Detta finns att tolka i en massa så, fina detaljer. Att huvudkaraktärerna heter Jin och Ran tolkar jag rakt av  som Yin och Yang. Och inledelsevis bär Jin svart och Ran vitt. Konsekvent. Men vart efter historien nystas ihop börjar båda blanda svarta och vita plagg. Det låter banalt, men jag gillar’t.
Det kryllar av liknande finurligheter.

Mot slutet av filmen tar det hela en något oväntad vändning. Ångesten och vanisnnet får kliva fram och ta plats. Det blir väldigt mänskligt och otäckt, men väger upp den tidigare delen väldigt fint. Balanserat.
Jag skall inte avslöja för mycket, men vissa av scenerna i sluttampen är baske mig geniala. Ah. Kim!

Dream är måhända inte min bästa Kim Ki duk-rulle, men den är helt klart en av festivalfavoriterna i år (so far). Och jag skulle gärna se den igen. Och igen.
Förutom att den blir väl dramatisk mot slutet och symboliken och kärleksångesten inte tycks veta några gränser, är det rakt igenom en oerhört fin och fantastisk liten historia att låta sig förföras av.

På pappret låter den destruktiva kärlekshistorien mellan den hårdnackade gangstern och den unga servitrisen som något som skulle kunna bli riktigt intressant. Nedåtspiraler och sexuell förnedring, i kombination dessutom, är ju alltid underhållande. Är det därtill av asiatiskt ursprung sitter jag som masken på kroken.

Så, off we went.

Liu ödslar ingen tid utan smockar till på en gång. Tre minuter in i filmen har minst en trumhinna spräckts, en näsa gått i tu, attraktion upstått och klippen är förmodligen uppe i tresiffrigt.
Till en början känns de hårda, snabba klippen väl hårda och rappa och jag undrar hur tusan jag ska palla. Men det bättrar sig lite och får ett mjukare flow en bit in i filmen. Tack för det.

Den nedgående spiralen tar sin början när Wang Yao stapplar in på en krog, åker på moppo och blir ompysslad av den slående vackra Li Chuan. Tycke de tu emellan uppstår snabbt, och Wang Yao är kvick med att dra in  Li Chuan i hans skumraskens-bizniz. Han och hans vapenbröder håller till i något slags kollektiv Muntergök, där trägolvet ruvar på skatter i form av sedelbuntar och guldiga armbandsur.
Och så lite utpressning och slentrian-prostitution vid sidan.

Storyn är för mig utdragen, rätt ofokuserad och vattnig. Mycket av det som rullar förbi på duken makes no sense. Och det är väldans dramatsikt. Såsigt. Ni vet, på det där typiska sättet som vissa asiatiska dramer kan bli såsiga ibland. Det blir lite väl. Over the top.

Men Ocean Flame är på inget vis dålig. Må hända ingen milstolpe i HK-film, men klart sevärd.
Somliga scener är mördande snygga och riktigt brutala. Och även om inte skådespelet är just top notch, så berör det här och var. I synnerhet en scen, där de två trasiga turturduvorna sitter inlåsta i badrummet och Li Chuan slår sig själv och upprepar ”why did i trust you!?” helt maniskt, och Wang Yao svarar med att kötta sönder sin egen hand på en ljuslykta. Ouch. Angst.

Festivalguidens påstående att detta skulle vara ett erotiskt drama tycker jag är en smula missvisande. Det förekommer sex, och naket, men inte just mer än i någon annan rulle.
Hur som så är en av de sexscener som förekommer redigt snygg- rätt tidigt in i filmen kopuleras det på ett par klippor intill havet. Nakna klippor, nakna bröst, svett och grejer. Tjusigt.

Fen Dou Lius mörka drama är sannerligen ingen munter historia, men jag känner inte att den riktigt berör.
Snygg men aningens sökt.

Eller så är jag bara en kall jävel.

Men.

Faktum är att Rourkes gestaltning av Randy ‘The Ram‘ Robinson är hans comeback. Jag vill till och med drista mig till att säga att det är Mickey Rourkes bästa prestation sedan rollen som Chinaski. I Barfly. 1987.
Comeback, ja.

Efter Aronofskys pretantiösa flum-dravel The Fountain var förväntningarna på The Wrestler inte helt glasklara.
Knarkig ångest? Lotusställningar i rymden? Matematiskt nörderi?

Inget dera.

Det är ett nedtonat, slående drama, iklätt glittriga spandex och platinablonda extensions.
Historien är en klassisk underdogskildring där The Rams storhet har bleknat i takt med åren. Hårt leverne och mången bakslag har satt sina spår. Storhetsdagarna med pampiga matcher och allmänt jubel är ett minne blott.

Storyn är inte särskilt komplicerad på något sätt. Det är berättelsen om en föredetta hjältes kamp att överleva bortom strålkastarnas ljus. Han må ha varit mästare i ringen back in the days, men utanför repen ligger han mer eller mindre nere för räkning.

Paralellerna till Rourkes egna liv är inte svåra att dra, och det är nog mycket tack vare likheterna han presterar så förbenat bra. Det känns ärligt. Och väldigt rörande.

Berättelsen om The Rams förberedelser inför en sista match och det parallella pusslandet med privatlivet är trots sitt mörka djup en story med mycket hjärta, kärlek och frikostigt med komiska inslag och minnesvärda repliker.
Och det är  just det. Precis det. Som gör The Wrestler så nedrans bra.

En eloge till Darren Aronofsky också, såklart, för mästerlig regi. Det blir aldrig för mycket, inte påträngande. Och allt det [tekniska] jag ogillade med både Requiem och Fountain är borta, men Aronofsky-känslan finns kvar. På ett bra sätt.

The Wrestler går upp på svenska biografer under februari månad 2009 (om jag inte fått det helt om bakfoten). Gå!

Mycket pinku har jag sett, men Shinji Imamokas Frog Song är inte lik något annat.

Trött på sin bedragande tölp till pojkvän, bankar Akemi skiten ur honom och ger sig sedan ut i Tokyo-natten. Hon hamnar på ett av otaliga mangacafén där hon försöker fly verkligheten med näsan djupt inborrad i seriernas värld. Ända tills Kyoko dyker upp. En dispyt om en bok uppstår, gråt och tandagnisslan får dock Kyoko att till slut ge med sig och de två blir vänner.

De upptäcker snabbt att de delar intresset för både manga och plyschgrodor, och Akemi som står mer eller mindre hemlös flyttar in hos Kyoko.
Vilket visar sig inte vara helt idealiskt.

Kyoko kämpar med att få sin egenskrivna manga publicerad, och tjänar sitt leverne genom prostitution. Hon tjatar på Akemi att hon också borde pröva. För att få pengar till hyra. Och den ultimata plysch-grod-dräkten.

Men saker går inte som planerat. Akemi tvingas göra ett val mellan sin nyfunna vän, hennes ex boyfriend eller att satsa på en egen framtid.

Den första tanken som slår mig som tittare är typ, ”aha! lesbisk kärlek fucks the world, slutet gott, tjoho!”. Men så lätt var det inte. Och med tanke på filmens natur känns det nästan lite konstligt att de två brudarna lever så tätt in på varandra, men aldrig utvecklar den typen av förhållande.

Mer som förvånar är trots filmens uppenbara sexuella natur, så beskrivs sex konsekvent filmen igenom aldrig som något just härligt och åtråvärt. Och prostitutionsdelen blir aldrig galmourifierad.
En utstående scen är när Akemi skall debutera som sexsäljare och torsken frågar henne om hon istället för sex kan tänka sig att få ett kok stryk? Alternativt bara gosa i sängen?
Nästa klipp står hon med en fet blåklocka tillsammans med en mäklare och är i begrepp att tjacka en egen kvart.

En sexfilm där ett slag i nyllet är att föredra framför ett knull med en främling? Vågat men smart drag av Shinji. Det ger en känsla av djup och substans i en genre där man inte helt ofta får just den känslan.

Mitt i vad som kanske kan låta som en tämligen ångestfylld historia, gör Shinji ytterligare ett par oväntade manövrar. Han kastar in ett gäng absurda, komiska scener som på pappret säkert sett rätt fel ut men som känns helt självklara (nåja…) när de rullar i bild.
Och där till en grande finale á la Bollywood som är så kawaii att man nästan smäller av.
Samtliga karaktärer ur rullen teamar upp på gatan och gör ett bisarrt dansnummer till en väldigt japansk sång, The Frog Song!
Man får känslan av att det rör sig om en endaste tagning, som filmats fort som fan innan snuten dök upp. Ingen verkar kunna varken dansen eller sången riktigt, men det är bara charmigt.

Är man ute efter kittlande, upphetsande softcore finns garanterat bättre alternativ. Och är man ute efter filmer där osannolika parter blir vänner finns också bättre val. Men vill man ha en film som kombinerar de tu, och dessutom bjuder på ett par skratt och söta sångnummer- då är Frog Song det bästa man kan få!

Gosa (aka. Death Bell) sopade snabbt bana med konkurrerande titlar när den gick upp på biograferna i hemlandet. Vansinnigt många korean dudes har sprungit och sett den och den har tydligen blivit en av de mest äckel-skrämmande filmer som gått upp på bio i där borta.
Hypen har varit omåttlig när man läst omkring på diverse nördforum och geekbloggar så lite förväntningar hade jag allt när den så ikväll åkte på.

Regissören Chang har tidigare ägnat sig åt musikvideo-regi så Gosa är således hans långfilmsdebut. Och bland skådisarna återfinns väl egentligen inga superspännade namn förutom kanske Lee Beom-su (City of Violence, Bungee Jumping of Their Own,  Mission Sex Control…).

Vad som har beskrivits som en ”nyskapande” [asiatisk/koreansk] skräckis visar sig dock snabbt vara av rätt klassiskt slag. Det är mycket överspelad dramatik (ni vet, på det där typiska koreanska sättet) och långhårta, blekansikten med tom blick och snedvridna lemmar.

Handligen är uppbygd på ett sätt som genast för tankarna till Battle Royale (och nån annan jappe-rulle jag såg för inte så länge sedan, men som jag för mitt liv kan komma på namnet på. Störigt.): ett visst antal elever som en efter skall avrättas…

Elverna i skolans specialklass (the bright kids) blir instängda i plugget och uppmanas av en mystisk röst i högtalartelefonen (till tonerna av Für Elise!) att lösa diverse rebusar för att skona den som står på tur.

Skolflickor och skolpojkar som blir torterade på halvkreativa sätt ackompanjerat av raspigt pianoklink. Mja. Inte så värst nyskapande i mina ögon.

Men emellanåt är det faktiskt riktigt snyggt utfört. Det ska Chang ha all cred för. Inte sådär asinnovativt, men snyggt. Och inledningsscenen med zombiebrudarna som reser sig ur askan på skolgården är faktiskt rätt fet.
Och den har en del oväntade vändningar som räddar upp.

Men. Nah. Don’t believe the hype, keeds.