Och det verkar inte bara vara jag som spinner igång på knasigheter i dessa dagar. Surrealismen känns lite som den nya Postapokalypsen. Efter att ha blivit matade med koreanska flodvågor, dammiga vägar och trasdocke-dystopier, börjar färgerna så sakteligen smyga sig in i salongerna.

I julas slog det gnistor på varenda bioduk när den vettlösa kombinationen Terry Gilliam-Tom Waits-Heth Ledger lurade med oss till paralella universum, sprängfyllda av drömska lögner, leviterande munkar, Fez-klädda dvärgar, osannolika illusioner och hängda män. Och innan lukten av rökelse och Dr. Parnassus brännvin ens lämnat rummet, tar Spike Jonze med oss över det största av hav, till Vildingarnas Land. En otämjd plats för missanpassade varelser. Vacker, vild och vanvettig. Men även i en magisk fristad, bebodd av håriga, anarkistiska figurer- frodas ångest, ensamhet och avundsjuka. Fastän berättelsen om Max och hans flykt in i sin egen fantasivärld är rätt mörk och bitvis ledsam, är det en sällsam och oerhört fin saga, med djup och magi.

Och nu, lagom till annalkande explosion av färger och förtrollade nätter (jorå) är det dags för knasigheternas och den moderna surrealismens gigant Tim Burton att presentera sin adaption av Lewis Carrols klassiska berättelse om Alice i underlandet. Skitsamma att jag är något mätt på såväl Burton, hans tant och Depp- underjordisk, storslagen, bombastisk surrelism säger jag inte nej till!

Alice in Wonderland, The Imaginarium of Dr. Parnassus och Where the Wild Things Are

Annat flum jag förtollat och drömt mig bort med under vintern;

• La planète sauvage – Fransk-tjeckoslovakisk tecknad Dalí-surrealism, där kunskap är nyckeln. Klasskamp in space, på ett väldans smakfullt sätt. Från 1973.
• Valerie a týden divu – Tjeckiskt sjuttiotalsflum (1970). Eventuellt snäppet snyggare än bra. Mörk och märklig.
• The Saddest Music in the World (2003) – Guy Maddin tar oss med till Winnipeg under den stora depressionen där en tävling i ”Världens sorgligaste musik” hålls. Galet och underhållande med bongotrummor, ölben och fantastisk musik.
• The Legend of the Suram Fortress – Sovjetisk saga anno 1984. Mycket egendomlig film med helt makalös scenografi och kostym. Om fästningen Suram som är under ständig konstruktion, men alltid faller samman. Lösningen på uppbyggnaden är inte helt konventionell…Trollbindande!
• The Piano Tuner of Earthquakes (2005) – En demonisk vetenskapsman med märkliga maskiner, kidnappar en operadiva och lurar en pianostämmare till sitt residens, för att ta hand om hans ”automatons”… Bröderna Quay är vanligtvis husgudar när det kommer till märkligheter, men Piano Tuner är inte helt klockren. Hur som är den mystisk, Quay’ig och helt klart sevärd.
• Antonionis mästerverk Zabriskie Point (1970) har jag sett för kanske hundra gången nu. Slutscenen slutar aldrig imponera. Likaså knullscenen. Magiskt. Dessutom har filmen ett av tidernas bästa soundtrack!

Men det mest surrealistiska av allt, måste ändå vara att Grym Film, likt Fenix, reser sig än en gång.