Baserad på japanske samhällskritikern Ryu Murakamis (mannen som även försåg oss med manuset till Takashi Miikes Audition) bok med samma namn.

Trots att Tokyo Decadence på de flesta håll marknadsförts som erotik, är det snarast en depraverad resa in i prostituerade Ais inre. Som anställd på bemanningsföretag av den sexigare sorten tvingas hon ut i Tokyo på de mest dekadenta uppdrag. Hon lever i en vardag där förnedring, droger och strypsex är självklara inslag. Som vilket 9-till-5-kneg som helst.
Men trots att hon hanterar sina perversa klienter med ett nästan obehagligt lugn bär hon inom sig en innerlig åtrå för en av hennes tidigare kunder, Sudo.
I jakten på kärleken befinner hon sig snart i en nedåtgående spiral, kvalfull och tärande.

Tokyo Decadence må vara en orgie i dekadans, lacktrosor och fördärv. Men oavsett om fotot stundom är tjusigt och skådespelet till belåtenhet, är helhetsintrycket en smula svagt. Det hjälper föga att det är författaren själv som står bakom kameran, eller att klippen är ruffa och komponeringen allmänt dyster. Ais ångest och inre strid märks av, men slår aldrig i magen.
Murakami lägger ut benet för sig själv i sin strävan att chockera, och resultatet slokar likt vissa av Ais klienters ädlare delar.